Innvandring

Hvorfor lar journalistene dem slippe unna med det?

I en ellers glimrende artikkelserie om parallellsamfunnene i svenske forsteder, lar Aftenposten Göteborgs sosialdemokratiske ordfører Ann-Sofie Hermansson omtale seg selv som “naiv” og kaller henne “selvkritisk”. – Vi har vært for naive og har derfor fått problemer, sier en selvkritisk ordfører…

I en ellers glimrende artikkelserie om parallellsamfunnene i svenske forsteder, lar Aftenposten Göteborgs sosialdemokratiske ordfører Ann-Sofie Hermansson omtale seg selv som “naiv” og kaller henne “selvkritisk”.

– Vi har vært for naive og har derfor fått problemer, sier en selvkritisk ordfører i Göteborg. Hun advarer mot «utenforskap».

Vi har vært for naive og har ikke sett problemene. Men det gjør vi nå og vi tar det med det største alvor. Dette handler om utdannelse, arbeid, sosial rettferdighet og at ungdommene må føle seg som en del av samfunnet. Hvis de ikke gjør det, vil de søke fellesskap andre steder, sier Hermansson.

Som omtalt i Aftenpostens reportasjer er det flere bydeler i Göteborg hvor innvandrere lever isolert, med sine egne regler, og hvor mange ungdommer dropper ut av skolen og står uten arbeid.

Er virkelig ordet “naiv” i nærheten av å være beskrivende for det som i realiteten er skiftende politiske ledelsers manglende vilje og evne til å innse og foreta seg noe med problemene som har vært kjent og tiltagende i mange, mange år?

Neppe. Problemet dalte jo ikke akkurat ned fra det blå i forrige uke.

En ting er at alternative medier i Sverige og Norge, som Document.no og Rights.no, har skrevet om de økende problemene siden minst 2004, men vi kjenner alle til den politiske og akademiske uviljen til å forholde seg til slike medier, hvilket igjen resulterer i forsøk på avfeie hele problemstillingen som ikke-eksisterende. Men hvor tror de egentlig at vi hadde og har flesteparten av våre opplysninger fra? Fra de av den samme klassens anerkjente medier.

norskemedierDen eneste forskjellen er at vi har påpekt det gammelmedia har kviet seg for: å sette utviklingen i de forskjellige bydeler og land i sammenheng, mens gammelmedia har foretrukket å fremstille det som enkeltstående hendelser eller som et slags nasjonalt særproblem.

Newsflash: Etableringen av- og de påfølgende tilstandene i parallellsamfunnene er ikke enkeltstående hendelser. Den massive fiendtligheten mot og angrep på statens representanter som politi og redningspersonell er ikke enkeltstående tildragelser. De regelmessige opptøyene, bilbrannene, macho-atferden, kriminaliteten, trygdeavhengigheten, menns overtagelse av det offentlige rom og islamistenes stadig klammere grep er heller ikke det. Mønsteret er det sammme – i større eller mindre grad avhengig av hvor langt utviklingen har kommet – i nær sagt alle vesteuropeiske land med etablerte parallellsamfunn bestående av innvandrere og etterkommere fra hovedsakelig dysfunksjonelle land i den islamske verden.

Vi så nylig enkelthendelse-forklaringene i full blomst etter masseovergrepene på nyttårsaften. Når samme type gruppeatferd manifesterer seg i en rekke forskjellige byer i flere forskjellige land, finnes det i alle fall en enkeltforklaring – og det er den at vi nettopp ikke står overfor enkeltstående hendelser.

Det kan med andre ord ikke herske tvil om at media har en stor del av ansvaret for utviklingen.

Men la oss nå ta en titt på hva de selv har skrevet om den.

Aftenposten 2004:

Svensk politi frykter Nordens tøffeste ghetto

Rosengård i Malmö er ingen rosenhave. Med 94 prosent innvandrere er det Nordens mest innvandrertette bydel. Skyhøy arbeidsledighet og språkbarrièrer har skapt et utenforskap hvor gjengvold, bråk og skadeverk florerer.

Dagens Nyheter 2004:

– Här är inte så illa som det beskrivs i tidningarna. Det är det första Gjon Tuqaj säger. Men det är inte sant. Läget är mycket, mycket värre och varken stadsdelens polis, socialchef, skolor eller tjänstemän ser någon ljusning.

Det er grunn til å minne om at vi skriver 2016; artiklene er altså 12 år gamle. 12 år hvor den politisk ledelsen samt innvandringsliberale akademikere og journalisters benektelse har vært fremherskende.

Men i 2006 og 2007 var tilstanden blitt så ille at daværende kommunalråd for Malmø Ilmar Reepalu, sosialdemokrat som Hermansson, slo alarm om flyktningstrømmen til Malmø, og ba regjeringen om å begrense den store tilstrømningen fordi landsdelen ikke lenger så seg i stand til å ta i mot flere. Manglende arbeidsplasser, boligmangel og trangboddhet var allerede da et økende problem. Samtidig gjorde journalist Dilsa Demirbag-Sten oppmerksom på islamismen – i tillegg til anti-semittisme og hat mot majoritetssamfunnet – spredte seg i det stadig mer segregerte Rosengård.

Siden vi ikke snakker om enkeltstående tilfeller, var det naturligvis ingen overraskelse – i alle fall ikke for de som har villet se – at Rosengård ikke var alene.

Expressen 2008:

Rosengård är tyvärr inte unikt

Rosengård är tyvärr inte unikt. I Landskrona har man allvarliga problem, liksom i lilla Laholm (av alla platser). Göteborg och Stockholm har tungt drabbade områden och i Södertälje har polisen inte på länge vågat rycka ut utan att vara eskorterad av – polis. Samma med den mest påtagligt allmännyttiga institution som finns: brandkåren. Ständigt bråk, ständig stenkastning; utan beskydd ingen släckning!

Tänk efter en sekund. Är det inte vanvett att folk kastar sten på brandmän som ska släcka eldsvådor? Svar: jo, det är vanvett, men ett mycket vanligt vanvett i de områden där kulturer (hitta gärna ett bättre ord) kolliderar och människor mår uselt, känner sig utstötta, föraktade, nedtryckta, utanför (hitta gärna bättre ord).

Under många år, alltför många, har vi som rapporterat om massinvandringens problem fått höra att vi är främlingsfientliga, något slags folkhemsnazister (sannolikt med bild på Adolf i plånboken). Vi har beskyllts för att rösta på Sverigedemokraterna, för att vara för diskriminering och – ja, jag vet inte allt…

Sanningen är ju att det vi kritiserat – när vi fått chansen – är vårt, svenskarnas, sätt att sköta invandringen. Det gick bra under de år vi behövde arbetskraft.

I 2007 fikk terrorforsker ved den svenske Forsvarshøgskolen Magnus Ranstorp og Josefine Dos Santos ved Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) i oppdrag fra regjeringen å kartlegge utviklingen i Rosengård:

Det har skett en allmän radikalisering i stadsdelen Rosengård i Malmö under de senaste fem åren anser en majoritet av de tillfrågade i en undersökning. Kommunen måste ges förutsättningar att motverka subkulturer som föder politisk och religiös extremism, anser forskarna.

Forskarna Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos har på regeringens uppdrag gjort en kunskapsöversikt av förebyggande insatser mot våldsbejakande extremism och radikalisering. Man har även gjort djupintervjuer med personer inom bland annat skola och polisen i stadsdelen Rosengård i Malmö.

Forskarna skriver att en stor majoritet av de svarande anser att det under de senaste fem åren skett en allmän radikalisering i bostadsområdet, där en majoritet av invånarna har utländsk bakgrund.

Ranstorp och Dos Santos beskriver hur «ultraradikala» islamister som tillhör källarmoskér i området «predikar isolering och agerar åsiktskontrollanter samt upprätthåller en stark hotkultur, där främst kvinnor trakasseras fysiskt och psykiskt».

Rapporten som ble publisert i 2009 skapte stor ståhei i Sverige. Som vanlig var et av argumentene at den kunne føre til økt islamofobi:

Forskare både vid Lunds universitet och också Malmö högskola menar att undersökningen har så stora brister att det inte går att dra några slutsatser alls.

– Den skulle inte få godkänt ens som en B-uppsats, säger Leif Stenberg, som även är chef för Centrum för Mellanösternstudier.

Leif Stenberg fruktar att CATS-rapporten kan leda till en ökad islamofobi.

Aftenposten fulgte på i 2009 – man var jo såret, må vite:

Frp skaper strid i Sverige

Siv Jensen bruker Rosengård i Malmö som skrekkeksempel på en ghetto der muslimene har overtatt. – Hun sårer en hel bydel, sier bydelsordføreren.

Bydelen med Nordens høyeste konsentrasjon av innvandrere er vant med stempelet som problemområde. Men kritikken fra Norge er blitt for mye.

–Folk er svært såret. De fatter ikke hvordan en norsk politiker kan snakke om sharialover i Rosengård. Det er ren løgn og populisme som bidrar til islamofobi, tordner bydelsordfører Andreas Konstantinidis fra Socialdemokratene.

I minst ti år har vi – alle som ville, i hvert fall – kunnet lese spredte notiser om samme type tilstander i blant annet Rinkeby, Husby, Tensta, Alby, Fittja, Bergsjön, Södertalje, Angered og Hjällbo. Sistnevnte ble alt i 2013 beskrevet som en knust drøm med en ikke-eksisterende integrering.

Rekk opp hånden alle som faktisk tror at det på noen måte er mulig å løse de aktuelle problemene på hjemmebane når man samtidig velger å opprettholde et stort, jevnt tilsig av lavtutdannede og -kvalifiserte innvandrere fra den samme delen av verden – til et Europa som allerede har 25,5 millioner arbeidsledige i Europa og nærmere 123 millioner befinner seg i risikosonen for fattigdom?

I Sverige var arbeidsledigheten i april 2015 7,8 prosent for landet som helhet, blant ungdom 23,9 prosent. Det er allerede mangel på ufaglærte arbeidsplasser, som i dag er anslått til å utgjøre små 2,5 prosent av det svenske arbeidsmarkedet. Innvandrere utgjør 16 prosent av befolkningen i Sverige, men 55 prosent av de langtidsledige. De mottar 60 prosent av landets samlede sosialbidrag. I oktober anslo den svenske regjeringen at de direkte kostnadene for asylinnvandringen i 2017 vil være 73 milliarder. Dette beløpet vil legge beslag på all skatteinngang – avgifter ikke medregnet – fra rundt 750.000 gjennomsnittlige svenske skattebetalere i full jobb. Innvandrere fra ikke-vestlige land er i ferd med å gå forbi etniske svensker i arbeidsledighet i reelle tall. Av 189.000 arbeidsledige, er 145.000 innvandrere fra ikke-vestlige land. Denne gruppen ledige er i tillegg i rask vekst, til tross for en innsats på 50 milliarder kroner de siste syv år.

I oktober 2014 oppgraderte det svenske Rikskriminalpolitiet boligområdene hvor de ikke lenger kan opprettholde lov og orden til 55.

– Vi holder på å miste grepet, sa etterforskningsleder Jacob Ekström, mens forsker og enhetssjef ved avdelingen for øknomisk og organisert kriminalitet på Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Lars Korsell, bekreftet eksistensen av «enklaver hvor svensk lov ikke lenger gjelder».

Arbeidsforholdene for ambulansepersonell er blitt så ille at Ambulanseforbundet ved ordfører Henrik Johansson faktisk har krevd militærutrustning for de ansatte. Slik utrustning inkluderer blant annet hjelm, skuddsikker vest og gassmaske. Senest i januar gjentok Johansen oppfordringen om å snarest etablere en reell beredskap mot det han beskriver som «den økende graden av strukturelle trusler og vold». Brannmennenes Riksforbund krevde allerede i 2009 en lovendring for å få slutt på den jevnlige steinkastingen og andre angrep brannpersonell blir utsatt for under slukningsarbeid i de aktuelle områdene. I perioder kjører hverken ambulanser eller brannbiler inn i disse områdene uten politieskorte.

Flere kvinner og menn med minoritetsbakgrunn forgjeves forsøkt å varsle om det tilvandrede islamistiske patriarkatets fremmarsj i innvandrertette forsteder i Sverige. Kvinnene beskriver en stadig mer utbredt kvinnefiendtlighet og sosial kontroll. – I forstedene vokser mennenes diktatur, skrev Amineh Kakabaveh, som sitter i riksdagen for Vänsterpartiet sommeren 2015. – Klimaet i svenske forsteder blir stadig mer kvinnefiendtlig. Kvinner er ikke lenger velkomne på en del kaféer. Enkelte steder kan ikke unge jenter vise seg ute etter middagstid og kvinner kan ikke lenger kle seg som de vil, fortsatte hun.

Ordfører for Sveriges liberalfeministiske kvinneforbund Gulan Avci, beskrev tilstanden i Rinkeby slik:

I grannförorten Rinkeby går så kallade sedlighetspoliser runt bland bostadskvarter och centrum och uppmanar små flickor att bära slöja. De stoppar tjejer för att de har fel klädsel eller vistas utomhus ensamma. Kvinnor vågar inte gå in på kaféerna av rädsla för ifrågasättande blickar.

– Den islamistiske religiøse fundamentalismen vokser seg stadig sterkere i Husby og andre innvandrertette forsteder som begrenser kvinner og jenters frihet. Det finnes barn som fødes og vokser opp med foreldre som har en sterk religiøs tro. Barna fostres inn i tradisjonelle holdninger som ikke passer inn i det moderne og sekulære samfunnet. Gutter og jenter får ulik oppdragelse. Blant mange familier oppstår alvorlige konflikter når barna blir eldre. Først og fremst handler det om døtrenes frihetsvilje som kolliderer med familien sterke krav på kontroll, fortsatte hun.

Kvinnenes tekster om Rinkeby og Husby rakk knapt å bli publisert før – selvfølgelig! – lokalpolitiker for Moderaterna Kahin Ahmed meldte seg og resten av Husby-beboerne krenket og på rutinemessig vis dro islamofobi-kortet:

Samtidigt accepterar jag inte att någon kränker oss som Zeliha Dagli gjorde i sin text.

Daglis beskrivningar av vårt område är överdrivna svartmålningar av Järvafälten. Hennes argument tyder på stereotypt tänkande och islamfobiska föreställningar. Islamofober och andra har sedan länge försökt bevisa att vi Rinkebyborna praktiserar kvinnoförtryck. Men vi som bor här känner inte igen dessa konstiga beskrivningar.

Fra det normalt religionskritiske venstre kom krenkelseshæren Ahmed til unnsetning. Sosiolog og doktorand i Miljöpartiet Manijeh Mehdiyar og sosionom og medlem av organisasjonen med det snodige navnet Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén Maimuna Abdullahi opplyste at det hele dreide seg om en rasistisk hatkampanje mot svenske forsteder.

Men i februar 2016 ble det kjent at den Nationella operative avdelningen – svenskenes svar på Kripos – hadde kartlagt hele 52 områder eller bydeler i Sverige som betegnes som «lovløse, farlige og utsatte steder». 20 av dem befinner seg i Stockholm.

Beboerne i de aktuelle områdene er livredde for snakke med politiet, få våger å anmelde forbrytelser. Ifølge politiet er trusler og utpressing et stort problem. Politifolk blir kastet stein på når de ankommer. Forretninger flytter på grunn av utryggheten, sivile – barn inkl. – får skuddskader i oppgjør mellom kriminelle gjenger på åpen gate. Grupper av unge menn forsøker å frigjøre personer som er pågrepet av politiet, som alltid må være to patruljer når de beveger seg inn i det aktuelle områdene.

Og bedre enda: politiet ser tegn til kriminaliteten har spredt seg og involverer lokale beslutningstagere. På arbeids- og sosialkontorer forekommer det nå korrupsjon. Det er et av flere tydelige tegn på fremvekst av den klanmentaliteten som dominerer samfunnet i mange av innvandrernes opprinnelsesland.

I forbindelse med arrestasjonen av Rosengårdbeboeren Osama Krayem – som i 2005 ble brukt som eksempel på god integrering i en svensk film, men nå er siktet for medvirkning til terrorangrepene i Paris og Bryssel – skrev Dagens Nyheters Erik Helmerson nylig: De ble hånet som islamofober – men fikk rett:

Det har funnits flera varningsflaggor för radikaliseringsrisken i utsatta områden som Rosengård. En av de tydligaste kom från Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos som låg bakom rapporten ”Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö” år 2009. Som tack överöstes Ranstorp och Dos Santos med en skur av ovett.

Den som skrek gällast var Jan Guillou. Han återkom i flera krönikor till rapporten, ofta med variationer på samma formulering: ”När (dåvarande ministern Nyamko Sabuni) städslar den notoriske terroristexperten Magnus Ranstorp till att undersöka om det finns farliga islamister i Rosengård så kommer han självklart att leverera ett svar som kunde ha skrivits av Sverigedemokraterna.”

I Expressen skrev företrädare för Vänsterpartiet om att ”man med hjälp av mycket tveksamma metoder svartmålar Rosengård och driver politisk häxjakt mot väl valda delar av befolkningen”. Av Petter Larsson i Aftonbladet kom kritik för att man försökte undersöka ett ”diffust förstadium” till faktiska hot, som om det hade varit mycket bättre att visslande vänta tills hoten satts i verket.

Allra längst gick förstås *trumvirvel*: Masoud Kamali, akademikern som är mest känd för att helt ha avfärdat fenomenet hedersvåld. I Aftonbladet konstaterade han att rapporten var regeringens sätt att ”demonisera muslimer och förstärka stigmatiseringen”.

Men det som slår en när man går tillbaka till 2009 är inte bara hur mycket avsky och raljans som mötte Ranstorp och Dos Santos utan också hur rätt de hade. Rapporten var långt före sin tid, på många punkter. Mycket av det som den hånades för är allmänkunskap nu.
Hva hadde for eksempel den i Norge feirede, venstreekstreme Jan Guillou å si om det?

…Helmerson också har fel i sakfrågan. Terroristexperten Ranstorp hade inte på fötterna när han för sju år sen pekade ut Rosengård som en pyrande terroristhärd. Det blev i stället Göteborg, till och med Örebro, för att inte tala om IS i Syrien, som kom att odla terrorister. Rosengård har bara levererat en enda ynka misstänkt.

Å ja, da kan vi puste lettet ut alle sammen. Trusselen kommer bare fra en rekke områder som er nær identiske med Rosengård, men ikke fra Rosengård selv. Det var jo enda godt!

Men vi står altså overfor en utvikling som har vært observert og påvist i en årrekke. De som har satt ord på sine observasjonerog advart om utviklingen, “innfødte” såvel som innvandrere, har blitt forsøkt skammet ut av innvandringsliberale politikere, akademikere og store deler av pressemiljøet, som i dag forsøker å fralegge seg ethvert ansvar ved å fremstille seg selv som det godslige “naive” – hvem kunne vel ane noe om dette, liksom? – for deretter advare om det mange andre har advart om i minst 12 år uten å få gehør.

Er det lov til å håpe at noen gammelmedia snart får mot nok til å ikke la politikere beskrive sin manglende realitetsorientering og villede uvitenhet med “naivitet”, hvilket antyder en viss uskyld, uten å stille et kristisk spørsmål ved det? Dagens tilstander beror beviselig på alt annet, for de har i årevis hatt alle forutsetninger for å vite. Denne utviklingen har skjedd over mange år og til tross for gjentatte advarsler har den politiske ledelsen sett en annen vei, benektet problemene eller utvist en påfallende mangel på vilje og evne til å konfrontere de tiltagende problemene.

Det er på tide at mediene manner seg opp til å konfrontere dem med nettopp det.