Innvandring

En svensk oppvåkning?

"Sluta vilseleda om invandringen" og "Korkade argument om invandring" er to av overskriftene som vitner om at Sverige kanskje er på vei ut av innvandringsdvalen.

Håkan Boström vil ha en faktuell innvandringsdebatt i Sverige (foto: gp.se)

Håkan Boström vil ha en faktuell innvandringsdebatt i Sverige (foto: gp.se)

Håkan Boström er en svensk forfatter som jobber som sommervikariat på GPs lederside. Han ønsker å gi leserne bredde, analyse og det han kaller et forhåpentligvis litt uventet perspektiv. Ifølge Boström er det viktigste problemet (merk problemet) i Sverige akkurat nå innvandring og integrering.

Boström går da også rett i strupen på det unnvikende media-Sverige. Under tittelen «Sluta vilseleda om invandringen» tar han et oppgjør med en mediaomfavnet rapport fra Arena idé (en LO-finansiert tenketank, ikke ulik vår egen Agenda).

rights_banner_praktutgave-ny_778x150

Rapporten fra Arena bærer navnet «900 miljarder skäl att uppskatta invandringen» og har som budskap at Sverige har tjent 900 milliarder (!) på innvandringen. Dette er selvsagt det fullstendige nonsens, for å si det på godt norsk, men ligger innenfor det som svensk media elsker å omfavne (ikke ulikt norske medier når slike «gladmeldinger» kommer). I mars i år kom en annen rapport som hevdet at Sverige tjener 8 milliarder i året (!) på innvandringen.

Forfalskning

Begge disse rapportene har til felles at det legges fullstendige useriøse premisser til grunn. Boström kaller Arena-rapportens tall rett ut for en forfalskning:

Om journalisterna hade gjort den mest grundläggande research hade de insett det ganska snabbt. Forskningen och statistiken på området är nämligen entydig. Joakim Ruist vid Handelshögskolan i Göteborg visade tidigare i år att omfördelningen från den övriga befolkningen till gruppen flyktingar och deras anhöriga uppgår till 1,35 procent av BNP. Lägger man till de direkta kostnaderna för mottagningssystemet kommer siffran upp i över 2 procent per år. Det är ingen liten siffra. Som jämförelse kan nämnas att den genomsnittliga årliga tillväxten i Sverige sedan 1970 har legat på drygt 2 procent.

Problemet er (igjen) samrøre mellom flyktninger/asylanter og arbeidsinnvandring, premisset om at andelen lavlønte og lavproduktivt arbeid er konstant – samt at det ses bort fra tilgjengelig statistikk.

Om en lågproduktiv person flyttar till Sverige så förvandlas med automatik en lågproduktiv infödd svensk till högproduktiv enligt denna logik. Om inte en lågutbildad och låg avlönad invandrare hade haft ett visst jobb så hade en infödd svensk haft det i stället.

Så fungerar dock inte en verklig ekonomi. Andelen lågproduktiva jobb kan variera stort mellan länder och över tid. Sveriges, liksom många andra länders, välståndsutveckling har i hög grad byggt på att minska andelen lågproduktiva jobb. Även om det är sant att vi i dag kan behöva skapa fler enkla jobb för att få bukt med arbetslösheten så är det inget att sträva efter i sig. Att en tankesmedja som finansieras av LO för fram sådana här idéer är häpnadsväckande.

Moralsk forkastelig

Boström viser også til at dagen etter den mediaomfavnede Arena-rapporten ble publisert, kom den svenske Riksrevisjonen opp med at antallet asylsøkere til Sverige har økt med 50 prosent på ett år og at statens direkte identifiserbare kostnader for innvandring og integrering nesten vil bli tredoblet for perioden 2012-2016: fra 15 til 41 milliarder per år.

Innvandring og integrering er for alvorlig til at fakta forvrenges, poengterer Boström, og legger til det moralske aspektet:

Att vissa journalister och opinionsbildare ändå väljer att skönmåla verkligheten är inte bara oansvarigt. Det är moraliskt förkastligt.

«Korkarde argument»

Widar Andersson har sett seg lei på "dumme argumenter" i svensk innvandringsdebatt (foto: folkebladet.se)

Widar Andersson har sett seg lei på «dumme argumenter» i svensk innvandringsdebatt (foto: folkebladet.se)

Like klar i talen er politisk kommentator i Folkebladet, Widar Andersson, som under tittelen «Korkade argument om invandring» tar for seg to av de mest vanlige argumentene i innvandringspolitikken – som er alt annet enn intellektuelt holdbare.

  1. Argument: ”Sverige kan inte påverka strömmarna av asylsökande som söker sig hit från världens alla hörn.” Argumentet är korkat. De allra flesta länder i vår närhet tar emot betydligt färre asylsökande än Sverige. Länderna vi talar om lever under samma internationella konventioner och avtal som Sverige. Det går alltså inte att skylla mängden asylsökande i Sverige på krigen och konflikterna. Sverige har inget eget Syrienkrig, egna oroligheter i Somalia, i Afghanistan och i Eritrea eller ett eget Medelhav fullt av flyktingar. Att det ser ut som det gör i Sverige beror enbart på den svenska politiken i sig. Om detta kan vi tycka mycket och mycket olika. Den som hävdar att så inte är fallet faller emellertid och med all rätt i väljarnas aktnings- och trovärdighetsrankningar.
  2. Argument”: ”Antalet asylsökande är ingen huvudfråga. Här handlar det om solidaritet. Tänk om det var ditt barnbarn som stod och knackade på Sveriges dörr.” Argumentet är mer än korkat. Den utbredda rädslan inom framförallt S, MP och M att ens tillstå att antalet asylsökande har betydelse har skapat ett krondikesbrett dike av misstro mellan politiken och medborgarna. Oavsett vad vi tycker om antalet som kommer till Sverige så förstår varje människa att antalet naturligtvis har en avgörande betydelse. Om det kommer 50- eller 100 000 asylinvandrare/anhöriginvandrare/ensamkommande pojkar per år styr helt kvaliteten på mottagandet och avgör den framtida svenska egennyttan av invandring.

Andersson har selvsagt helt rett i at svensk innvandringspolitikk avgjøres av svenskene selv, til tross for internasjonale konvensjoner og avtaler. Det er da også derfor politikken utarter seg så forskjellig i våre naboland, ikke minst Finland. Og bare en fullstendig blind og døv kan tro at det ikke er sammenheng mellom antall og integrering. Det fremste beviset på det vil antakelig utarte seg nettopp i Sverige, og da bare ikke økonomisk, selv om det er det Andersson avslutningsvis retter søkelyset på:

En nationell och generös välfärdsstat som Sverige med relativt sett högt beskattade medborgare kan kort sagt inte låta kostnaderna för invandringen skena iväg. Varje politiker av rang vet att det gäller att hålla ett strängt öga på de system som ger betydande förmåner åt människor som inte arbetar. Sådant som invandring och sjukskrivningar behöver vara reglerade och ganska hårt hållna. Dessa utgiftsområden i staten kan inte tillåtas att bli vad de blir.

Det er nesten som en tror en bevitner en svensk oppvåkning.