En ny undersøkelse utført av Demoskop på oppdrag fra tenketanken Den Nya Välfärden viser at 58 prosent av den svenske befolkningen mener at innvandringen til landet er for stor. Bare 8 prosent mener den er for liten.
– Velgernes uro må tas på alvor, skriver kommunikasjonsansvarlig i Den Nya Välfärden Mattias Holmström i Svenska Dagbladet. Han stiller spørsmål ved den politiske ledelsens virkelighetsforankring og mener det er urovekkende at den ikke våger å ta tak i den saken velgerne oppfatter som det største samfunnsproblemet:
Det är tydligt att opinionen har förändrats markant sedan i höstas. Decemberöverenskommelsen, det allvarliga problemet med svenska medborgare som beger sig till Irak och Syrien för att strida med Islamiska staten och den rekordstora invandringen, med de sociala och ekonomiska utmaningar det medför, torde vara tre viktiga delförklaringar.
När Demoskop frågade väljarna om vilka som var de största samhällsproblemen hamnade invandringen på första plats följt av integrationen på andra plats. Det är en förskjutning av opinionen som inte går att blunda för. Trots att många väljare valde att rösta på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet i höstas växer fortfarande den invandringskritiska opinionen bland de övriga partiernas sympatisörer. Om de respektive partiledningarna inte tror att också dessa väljare skulle kunna tänka sig att lägga sin röst på SD finns det goda skäl att bli orolig över hur det står till med politikernas verklighetsförankring.
Hur länge regerings- respektive allianspartierna kommer att ignorera den förändrade opinionen hos väljarna återstår att se. Det är dock oroväckande att de inte vågar ta tag i den fråga som väljarna anser vara det största samhällsproblemet.
Svenske medier har lenge utmerket seg med å underrapportere og til dels undertrykke kritikk av den pågående masseinnvandringen til landet, men selv blant dem begynner bekymringen for fremtiden nå å bli så stor at flere anerkjente skribenter gir uttrykk for den.
Som for eksempel lederskribent i Expressen Anna Dahlberg. I lederen Den mörknande framtid är vår skriver hun at mye tyder på at Sverige har sine beste år bak seg. Mens svenske partiledere foretrekker å pusle med små – og for det store bildet irrelevante – symbolsaker som pappapermisjon, hoper de påtagelige problemene med økonomi, demografi, boligmangel og stadig dårligere skoleresultater seg opp. – Politikernes bekymringsløshet er nedslående med tanke på de utfordringene Sverige står overfor, skriver hun.
I Sverige som i Norge er kostnadstrykket stort og vil de neste 10-15 årene øke kraftig. Kostnadene for velferdsytelser øker allerede raskt i svenske kommuner. En årsak er demografien, som gjør at Sverige – igjen som i Norge – står overfor en eldrebølge, hvor antallet som er 80 år eller eldre vil vokse med 60 prosent frem til 2030.
Samtidig må Forsvaret rustes opp og det er behov for store investeringer i infrastruktur – særlig boligbygging – mens utgiftene til asylpolitikken øker for hver år som går.
Och det slutar inte där. Den alltmer kännbara personalbristen inom offentlig sektor kommer sannolikt att pressa upp lönerna. Enligt Saco skulle en lönehöjning på 10 procent inom kvinnodominerade yrken i offentlig sektor kosta 36 miljarder kronor. Det är nästan lika mycket som hela försvarsbudgeten.
Ett annat frågetecken är pensionerna. Visserligen har Sverige ett ekonomiskt robust pensionssystem som gör resten av världen grön av avund. Men är det också politiskt robust? Den saken är betydligt mer osäker att döma av de återkommande löftena om nya skattesänkningar för pensionärer.
Til sammen utgjør dette en kostnadsbombe. Det store spørsmålet er hvordan den skal betales:
Ska vi höja några av världens högsta skatter på arbete ännu mer? Skära ner? Eller bara erbjuda ett basutbud där människor själva får bekosta allt därutöver när det gäller välfärd och inkomstförsäkringar?
Men detta ensamt är väl inte skäl att bli politiskt deprimerad? Nej, skulle det mesta i övrigt peka i rätt riktning kan vi givetvis hantera kostnader som sticker iväg. Dessvärre ser inte bilden ljusare ut när man tittar åt andra håll.
– Ingenting tyder på at Sverige er på vei til å vende krisen i skolen; tvert i mot øker andelen elever som faller igjennom. Boligkrisen er en annen verkebyll som ingen politiker våger å tømme, skriver Dahlberg.
Likeledes øker segregreringen av det svenske samfunnet i urovekkende hastighet. Skyting og annen gjengrelatert kriminalitet har blitt hverdag i svenske forsteder, mens Rikspolisstyrelsen har oppgradert antall geografiske områder hvor de ikke lenger kan opprettholde lov og orden til 55. I disse områdene har kriminelle nettverk stor innflytelse over lokalsamfunnet.
Samtidigt blir det politiska Sverige allt bräckligare. Vi har en historiskt svag regering och det tycks allt svårare att locka begåvningar till politiken.
Inte ens Pippi Långstrump-ekonomin visade sig klara närmare granskning; BNP per capita har inte vuxit alls sedan år 2007.
Dahlberg stiller spørsmål om hvor Sverige er om 10 år. Økende utgifter, Pisa-skolen og den feilslåtte integrasjonen av innvandrere gir grunn til å bekymre seg for fremtiden.
– Det blir et samfunn preget av klasseskiller, sosial uro, private særløsninger og hardt pressede offentlige finanser. Sannsynligvis minsker viljen til å betale skatt når middelklassen får mindre ut av velferden, men forventes å betale stadig mer, skriver Dahlberg, som mener at det virker som om den politiske ledelsen ikke engang ser situasjonens alvor:
Inget av detta är förstås ödesbestämt. Med krisinsikt och beslutskraft kan alla dessa trender brytas. Problemet är att våra ledande politiker inte ens verkar se allvaret i situationen. «Prokrastineringslistan i lala-landet Sverige börjar bli rätt lång», som Svenska Dagbladets ekonomireporter Andreas Cervenka formulerade det i sin uppmärksammade krönika «Lugnet före stormen» (25/4).
Min gissning är att vi kommer att titta tillbaka på vår tid som en vändpunkt. Och genom det nostalgiska skimret kommer vi att se valåret 2014 som året då Anders Borg och Fredrik Reinfeldt drog från politiken och lämnade efter sig en hög obetalade räkningar och olösta problem samt en lapp med texten «Lycka till!»
Dahlbergs bekymring deles av politisk redaktør i Göteborgs-Posten Alice Teodorescu, som mener at de siste årenes rapporter viser at Sveriges forutsetninger for å klare en fortsatt innvandring ikke lenger er gode. Utenforskap, arbeidsledighet, dårlige skoleresultat og såkalte no-go-soner er bevis for det:
Hur mycket invandring tål Sverige? Frågan rönte stor kritik när den ställdes i en partiledardebatt i SVT:s Agenda år 2012. Några månader tidigare hade den dåvarande migrationsministern Tobias Billström (M) framhållit att «Integrationen påverkas väldigt mycket av mängden människor som kommer till Sverige. /…/ Därför måste vi diskutera volymerna». Vad som sedan hände är historia, Billström togs i örat av statsminister Reinfeldt och volymdebatten blev tabu.
…
Man kan bemöta Agendas volymformulering på olika vis. Man kan anse att den är olämplig eftersom det är människors behov av en fristad som i alla lägen avgör. Med andra ord, en kåkstad i Sverige är bättre än en i Syrien, det viktiga är att vi ger människor möjlighet till ett nytt liv, hur det livet gestaltar sig är av sekundär betydelse.
Den siste posisjonen betyr i praksis å tillate fri innvandring i en verden hvor krig og fattigdom er hverdag for millioner av mennesker. Det er bare det at den typen innvandring er uforenlig med velferdstaten slik vi kjenner den i dag. Med en fortsatt stor innvandring vil følgelig risikoen for parallellsamfunn med en permanent etnisk underklasse overhengende, fortsetter hun og viser til de siste årenes jevne strøm av rapporter om en feilslått integrering:
Om man inte intar den redogjorda positionen kan man istället anse att de senaste årens rapporter om växande utanförskap, arbetslöshet, låga skolresultat och «no go-zoner» ger en fingervisning om att Sveriges förutsättningar att klara en fortsatt stor migration börjar krackelera. Tittar man på det ekonomiska läget för det gångna året, och beaktar de kostnader som prognostiserats för kommande år, kan man argumentera för att Sverige inte klarar av mer nu. Därför bör man under en period strama åt, genom att exempelvis enbart ta emot kvotflyktingar, och rikta om insatsen för att bistå fler på plats.
Det er ikke lenger et spørsmål om hvorvidt Sverigedemokratene blir større enn Moderaterna, men når: – Kløften som har oppstått mellom borgerne som er helt bevisst på denne interessekonflikten, og mediene og de folkevalgte som fornekter den totalt er urovekkende, skriver Teodorescu og minner om at tillit er vanskelig å bygge og derfor ikke må tas for gitt:
Det glapp som uppstått mellan medborgarna, som tycks helt medvetna om denna intressekonflikt, och medierna och de folkvalda som helt förnekar den, är oroväckande. Förtroende tar lång tid att bygga, är ett sällsynt inslag på många håll i världen, och ska sannerligen inte tas för givet.
Det vilar ett stort ansvar att bygga förtroendet på nytt. Det innebär bland annat att sluta slira på sanningen, inte minst ifråga om lönsamhet. Om nu dagens migration inte är en belastning, utan tvärtom en vinst, borde man väl inte från politiskt håll tvinga kommunerna, eller andra länder, att ta emot människor? Varför ens blanda lönsamhetsargument med rätten till asyl?
Hun påpeker at dagens mottakssystem for asylsøkere allerede er på bristepunktet. Kommunene har slåttt alarm om den stadig mer uholdbare situasjonen, praktisk såvel som økonomisk:
Valet står mellan ett stormaskigt skyddsnät, låga löner och en möjlighet för alla som vill, att komma hit, eller gränser som utestänger världens hjälpbehövande så att vi kan bevara vår jämlika välfärdsstat. Frågan politikerna ärligt måste besvara är om det är den svenska modellen eller migrationen som behöver förändras?
Så langt svenske medier og svenske politikere. Men hva med deres norske motstykker? Det begynner nemlig å samle seg uværskyer på vår side av grensen også.
I april meldte sjeføkonom i Kommunenes Sentralforbund Per Richard Johansen om en kommende skattesvikt:
– Skattepengene fosser inn i kommunekassene rundt om i landet, likevel er dere allerede nå bekymret for inntektene i år. Hvordan henger det sammen?
– Fordi den skattesvikten vi opplevde i fjor, ser vi fortsetter i år. Legger vi situasjonen pr. mars til grunn, kan årets skattesvikt bli på 1,9 milliarder kroner. Vi vet også at de økonomiske utsiktene for Norge er vesentlig svakere nå enn lagt til grunn i statsbudsjettet i fjor høst. Der ble blant annet den generelle lønnsveksten i økonomien anslått til 3,3 prosent, mens de siste prognosene forteller at veksten blir lavere. Lavere lønnsvekst betyr lavere skattevekst, men denne effekten er nok ennå ikke fanget opp av skattetallene.
I mai varslet sjeføkonom Harald Magnus Andreassen i Swedbank om at arbeidsledigheten i Norge øker:
– Denne uken kom nye tall fra Arbeidskraftundersøkelsen, som viste en oppgang på 0,2 prosentpoeng, til 4,1 prosent ledighet i Norge.
Det kommer i tillegg til disse dårlige værvarslene:
I fjor sommer erklærte leder av finanskomiteen Hans Olav Syversen at Norges æra som oljenasjon har nådd toppen. Prognosene for olje og gassektoren for i år ligger 41 milliarder lavere enn budsjett. Nye tall på eldrebølgen er også offentliggjort: antallet personer over 65 år vil dobles til over 1,2 millioner i 2040.
Norge står dermed overfor utgifter så enorme de neste tiårene at de er vanskelig å forestille seg. Kort sagt viser beregninger fra Statistisk Sentralbyrå at statens utgifter vil overstige inntektene hvert eneste år fra 2020 hvis ikke drastiske budsjettpolitiske endringer blir iverksatt.
Oljen er en ressurs vi ikke kan trylle frem. Eldrebølgen er det heller ikke stort å få gjort med; et land har nå en gang den befolkningen det har. Men noe kan faktisk kontrolleres. Som for eksempel den rekordhøye og -raske befolkningsveksten, som i all hovedsak skyldes en innvandring som har oversteget fødselstallene i seks år på rad. I motsetning til eldrebølgen er ikke den et slags naturfenomen som ikke kan styres politisk, slik mange innvandringsoptimister foretrekker å fremstille det som. Den norske befolkningen har økt med 500.000 siden 2004 og tall fra Statistisk sentralbyrå (SSB) viser at personer med innvandringsbakgrunn står for hele veksten. Andelen etniske nordmenn har sunket fra 85 til 77 prosent på bare ni år.
– Det er en betydelig innvandring. Rundt 50 000 mennesker i året tilsvarer jo hele befolkningen i for eksempel Skien eller Sarsborg, sa forsker Minja Dzamarija i SSB.
På ti år har innvandrerbefolkningen mer enn fordoblet seg fra 324.000 til 710.000. Og ifølge SSB vil nesten halvparten av Oslos befolkning være innvandrere eller barn av to innvandrede foreldre i 2040. Av disse vil syv av ti ha bakgrunn fra land utenfor EU/EØS-området og integreringen av ikke-vestlige innvandrere er det stadig så som så med.
En rapport fra SSB viser at sysselsettingen for innvandrere fra Midtøsten og afrikanske land er hhv. 55,2 og 41,9 prosent.
Blant skoleelever med bakgrunn fra islamske land er språkkunnskapene for dårlige til å at de klarer å følge vanlig undervisning. Til tross for at nesten alle norskpakistanske barn er født i Norge, må fortsatt hele syv av ti ha ekstra språkundervisning for å kunne følge den øvrige undervisningen.
I mai 2014 viste en rapport fra SSB at bare fire av ti innvandrergutter fra ikke-vestlige land fullfører videregående skole. Av gutter med samme bakgrunn i Asker og Drammen står syv av ti igjen etter skolegang uten noen studie- eller yrkeskompetanse.
I 2011 kom det frem at statens utgifter til innvandring og integrering hadde økt fra 6,7 milliarder til 13,7 milliarder kroner på bare fire år. Aftenposten fant at det hittil er brukt 100 milliarder på ulike handlingsplaner og tiltak, hvorav mange aldri er blitt evaluert. Uavhengig av eventuelle eller manglende resultater blir de stadig gjentatt i nye handlingsplaner, og likevel er arbeidsledigheten blant ikke-vestlige innvandrere tre ganger høyere enn i den øvrige befolkningen.
Dette ble for øvrig dokumentert av Brochmann-utvalget, som i 2011 påpekte at skatteinntektene vil gå ned og sosialutgiftene opp, fordi innvandrere jevnt over har lavere arbeidsdeltagelse, lavere inntekt og er større forbrukere av trygdeytelser.
Dette gjenspeiles i SSBs tall fra norske kommuner i 2012, der innvandrere utgjør 35 prosent av alle sosialhjelpsmottagere. Bruken av sosialhjelp går tilbake for den øvrige befolkningen, mens av 114.000 sosialhjelpsmottagere, er 39.900 innvandrere og norskfødte med innvandrerbakgrunn. Tallet økte ifølge KOSTRA (Kommune-Stat-Rapportering) til 37 prosent i 2013. I samme periode gikk andelen i den øvrige befolkningen ned fra 68 til 63 prosent i 2013.
Dette tilsier at over 80 prosent av veksten i sosialhjelpen i perioden, en vekst på nærmere 540 millioner kroner, er kommet i innvandringsgruppen.
Det har allerede fått konsekvenser for norske kommuner. I 13 av 18 Østfolds-kommuner har man nå store problemer med sosialhjelpsklienter og økte utgifter til barnevern, familieinnvandring og «krevende» flyktninger som følge av bosettingen av rekordmange asylsøkere.
Utfra SSBs tall beregnet Finansavisen at den norske stat har en netto kostnadsforpliktelse på 4,1 millioner kroner per ikke-vestlig innvandrer. Det vil si at de rundt 15.400 ikke-vestlige innvandrerne som ankom bare i 2012, betød statlige utgifter på 63 milliarder kroner. La oss tenke oss at innvandringen fremover blir like stor, da vil belastningen på offentlige budsjetter bli nærmere 2.900 000.000.000 kroner for perioden 2015-2100. Til sammenligning er 2900 milliarder litt mindre enn vi vil bruke på hele helsesektoren i samme periode. Og ettersom innvandringen har økt jevnt og trutt de siste 20 årene, er dette bildet faktisk realistisk; med mindre Erna Solbergs regjering gjør noen kraftige politiske grep. Og til nå er det lite som tyder på en slik handlekraft. Den blå-blå regjeringen har til nå vært passive og helt uten profil i innvandringspolitikken – utover å øke tilstrømningen til Norge.
Men vil ikke befolkningsveksten også gi oss inntekter? For dem som tror at veksten vil finansiere seg selv via skatter og avgifter, vil en rapport fra samfunnsanalysebyrået Agenda Kaupang (AK) være nedslående lesning. Agenda Kaupang utredning viser nemlig at byens skatteinntekter høyst sannsynlig vil bli mindre – samtidig som sosialbudsjettet øker. Dette forholdet skyldes hvem som flytter inn og hvem som flytter ut av byen.
Det hevdes ikke sjelden at arbeidsinnvandringen er lønnsom nok til å demme opp for denne utviklingen, men SSBs rapport om innvandring og makroøkonomi fra 2012 konkluderer med at selv arbeidsinnvandring er et underskuddsforetak i det lange løp. Dette får selvfølgelig konsekvenser og regningen må betales av noen. Seniorforsker i SSB Erling Holmøy uttalte i forbindelse med Finansavisens beregninger at «kostnaden bæres av gjennomsnittsnordmannen over skatteseddelen». Og det arter seg for gjennomsnittsnordmannen som en «lavere kapasitet eller kvalitet på ulike velferdstilbud over tid, som blant annet helse og utdanning».
Det er nemlig en gjennomgående tendens i denne debatten at den føres av politikere, bedriftseiere og den øvre middelklassen inklusive store deler av det norske pressemiljøet – som alle heier på den nåværende innvandringspolitikken. Særlig Høyre er pådriver for at «næringslivets behov skal være fokus i innvandringsprosessen». Ikke rart, ettersom de førnevnte gruppene har store fordeler av den. Mange forskere som derimot har som jobb å formidle de reelle saksforholdene, er mer bekymret. Sammen med dem som må bære de økonomiske og sosiale omkostningene i hverdagen.
Det er et faktum at arbeidsinnvandring fortrenger enkelte grupper av norske arbeidstagere. Norsk ungdom blir for eksempel fortrengt av arbeidsinnvandrere fra Sverige, og det rammer, ifølge NHO, «hovedsakelig de med lav kompetanse”.
Siden finanskrisen i 2008 har hele sysselsettingsveksten i Norge tilfalt utenlandsk arbeidskraft. – Utenlandsk arbeidskraft presser ut norsk, sa LOs sjeføkonom Stein Reegård til Dagbladet i oktober 2014.
Det finnes ingen tilsvarende effekt for dem med høy utdanning. Grupper som gjennomgående er positive til innvandring, men som heller ikke risikerer å miste jobben på grunn av den.
Og der har vi sannsynligvis svaret på hvorfor norske politikere – om de er aldri så borgerlige – ikke ønsker å gjøre noe med tingenes tilstand og hvorfor norske medier lar dem slippe unna med det ved aldri å sette disse tingene på dagsorden i form av artikler eller ledere som forbinder prikkene på kartet for sine lesere.
I stedet snakker to av samfunnets mest privilegerte klasser med nær sagt èn stemme. Det lite styringsdyktige Høyre, lekepartiene Venstre og Krf samt Jonas Gahr Støres komplett ansvarsløse Ap, og mediene som spiller på lag, har vist at de på ingen måte akter å ta folks – eller velgere, som de også kalles – bekymringer på alvor. Og hvorfor skulle de? Som den privilegerte eliten de er føler de naturlig nok mer samhørighet med hverandre enn med resten av landets menneskesynsutfordrede, fremmedfiendtlige og egoistiske innbyggere. Å være raus på andres bekostning er som kjent fullstendig kostnads- og skadefritt for en selv, hvilket har den gunstige effekten at man kan tillate seg å være det både ofte og mye.
Men regningen betales uansett av deg og meg. For er det noe vi kan være sikre på, så er det at de 8000 syrerne som vår politiske ledelse og deres venner i media har ført kampanje for i hele sommer, i tillegg til de over 50.000 som innvandrer til Norge årlig, ikke blir bosatt ved siden av dem og deres familier på Ris, Ullern, Bygdøy, Smestad, Ullevål Hageby eller andre av de av innvandringspådriverne foretrukne homogene områder i Oslo Vest.
De kommer neppe til å innta Trine Skei Grandes stol i stortingskantinen, Aftenpostens redaktørkontor eller VGs kommentaravdeling med det første heller. Og den ekstra ventetiden på f.eks. helsetjenester – ja, den kan du trygt gå ut fra at vil bli tilbrakt på et legekontor nær deg, ikke på Volvat Medisinske Senter.