– Noe har hendt i det svenske samfunnet, sier ordfører for kommunestyret i Göteborg Ann-Sofie Hermansson (S).
Det har det, og dette noe er moské-islam og æreskulturens fremmarsj.
Den har pågått nær sagt uhindret, for de som har forsøkt å varsle har rutinemessig blitt ignorert, mistenkeliggjort, stemplet og utdefinert. De mange statstøttede muslimske og angivelig antirasistiske organisasjonene i Sverige har møtt enhver varsler med en skur av beskyldninger om alt fra islamofobi og hatkampanjer til rasisme. Varslere med «muslimsk» eller annen ikke-vestlig bakgrunn har av de samme blitt utsatt for ren rasisme med stempler som «Onkel Tom», «kokosnøtter» og «Husmuslimer/husnegere», mens angivelige antirasister, store deler av venstresiden og en rekke profilerte kommentatorer i de etablerte mediene enten har heiet på de førstnevnte, benektet problemene, støttet benekterne og i alle fall ikke løftet en finger for å ta varslerne i forsvar.
Nå ser det ut til at boblen endelig sprekker, men i mellomtiden har har utviklingen gått fra vondt til verre.
13 år – og myndighetene har ikke løftet en finger
Allerede for 13 år siden varslet muslimer i Göteborgs forsteder om at deres frihet begynte å minske i takt med økt religiøse press, skriver Göteborgs-Posten (GP). I kjølvannet av GPs avsløring av førskoler som villig stiller opp som den religiøse/sosiale kontrollen og æreskulturens lange arm i svenske institusjoner, har flere muslimske familier bosatt i de aktuelle områdene stått frem og fortalt at situasjonen har blitt verre.
De forteller om hvordan de blir trakassert av «moralpoliti» og naboer, hvordan de blir nektet service i butikker og hvordan barna deres blir frosset ut – fordi de ikke følger religiøse normer.
En av dem som varslet om situasjonen for 13 år siden konstaterer i dag: – Det har ikke skjedd noenting. Vedkommende sikter naturligvis til myndighetene og det omgivende samfunn, som har sittet med hendene i fanget og latt som om problemstillingen ikke eksisterte. Hermansson innrømmer at hun er kritisk til måten spørsmålet har blitt behandlet i kommunen.
– Någonting har hänt i det svenska samhället. Det är allvarligt och oacceptabelt. Och vi måste jobba hårt för folk ska kunna ha sin självständighet och yttrandefrihet. Man ska inte behöva känna sig utsatt för moralpoliser. Vi behöver verkligen ta tag i det här, säger Ann-Sofie Hermansson.
Men den här artikeln skrevs för 13 år sen. Vad har hänt under den tiden?
– Här har vi alla ett ansvar. Jag tror att vi inte riktigt förstått hur begränsad man kan bli eller hur de här familjerna har drabbats. Men jag får också sådan information från vänner i Stockholm. Om att det var helt okej för kvinnor att hänga på det där caféet, där det idag är företrädesvis män som exkluderar de andra. Så ska vi inte ha det. Vi behöver samverka med många för att hitta lösningar.
Vad har ni politiker gjort för att häva den utvecklingen?
– Vi jobbar väldigt mycket med att skapa ett jämlikt samhälle. Men därutöver, måste vi i frågor som rör till exempel hedersvåld, kriminalitet och extremism stå upp för våra värderingar. Alla ska ha samma rättigheter. Vi behöver prata mer om de här frågorna.
Problemet er bare at mange har forsøkt å prate om disse spørsmålene i årenes løp. De har blitt møtt av taushet og motbør. Hva har politikerne og øvrige institusjoner å si til det? Ikke stort, later det til.
En virkelighet ingen ville høre om
De hadde sjansen sommeren 2015, da en rekke innvandrerstemmer kom på banen. Det begynte med den sekulære feministen Zeliha Dagli, som i sin tid flyktet fra imamenes jernharde grep om hjemlandet, bare for å oppleve at den islamske fundamentalismen fulgte etter og når gjør seg gjeldende i innvandrertette forsteder som Järvafältet Husby i Sverige. – Jeg kan ikke lenger være meg selv her i Husby, skrev hun.
Dagli hadde allerede flyttet to ganger for å unnslippe islamistene i Sverige. Først fra Uppsala til Rinkeby, siden til Husby som hun etterhvert ønsket seg vekk fra. Årsaken var at hun ikke lenger fritt kunne diskutere retten til abort, retten til min kropp, retten til gjensidig kjærlighet som ikke kan påtvinges, retten til å besøke og anvende offentlige plasser og «utallige andre begrensninger av kjente og ukjente personer» i hennes nærmeste omgivelser. – Er ikke Husby en del av Sverige, gjelder ikke reglene her?, spurte hun.
Ordfører for Sveriges liberalfeministiske kvinneforbund Gulan Avci fulgte på, og advarte om trusselen fra økende religiøs og politisk islam uten å ha fått noe gehør hos svenske makthavere. Hun beskrev tilstanden i Rinkeby slik:
I grannförorten Rinkeby går så kallade sedlighetspoliser runt bland bostadskvarter och centrum och uppmanar små flickor att bära slöja. De stoppar tjejer för att de har fel klädsel eller vistas utomhus ensamma. Kvinnor vågar inte gå in på kaféerna av rädsla för ifrågasättande blickar.
– Den islamistiske religiøse fundamentalismen vokser seg stadig sterkere i Husby og andre innvandrertette forsteder som begrenser kvinner og jenters frihet. Det finnes barn som fødes og vokser opp med foreldre som har en sterk religiøs tro. Barna fostres inn i tradisjonelle holdninger som ikke passer inn i det moderne og sekulære samfunnet. Gutter og jenter får ulik oppdragelse. Blant mange familier oppstår alvorlige konflikter når barna blir eldre. Først og fremst handler det om døtrenes frihetsvilje som kolliderer med familien sterke krav på kontroll, skrev hun.
Kvinner og jenter er som alltid de første ofrene for fundamentalister som søker å påtvinge omgivelsene sitt levevis i svenske forsteder. Enkelte steder går såkalt sedelighetspoliti rundt i boligområdene og sentrum og oppfordrer små jenter til å iføre seg hijab. De stopper jenter for å ha på seg «feil klær» eller fordi de viser seg utendørs alene.
– I forstedene vokser mennenes diktatur, skrev Amineh Kakabaveh, som sitter i riksdagen for Vänsterpartiet og har grunnlagt den svenske avdelingen av den franske organisasjonen Hverken hore eller underdanig. – Klimaet i svenske forsteder blir stadig mer kvinnefiendtlig. Kvinner er ikke lenger velkomne på en del kaféer. Enkelte steder kan ikke unge jenter vise seg ute etter middagstid og kvinner kan ikke lenger kle seg som de vil, fortsatte hun.
Hold kjeft!
Kakabaveh fortalte om tobarnsmoren Seve Saleh, som hadde bodd i Husby i 13 år og mente at forstaden ble mer og mer lik Afghanistan. På skolen ble barna hennes irettesatt av fundamentalistenes barn. Islamister og fundamentalister driver oppsøkende virksomhet og forlanger at lokale ungdommer tilslører seg, messet at svensk mat er haram og at de må lese koranen. Voksne muslimske kvinner med en annen livsstil enn islamistene blir irettesatt av islamister på åpen gate for hvordan de lever.
– Situasjonen er den samme i andre forsteder som Tensta, Rinkeby, Alby, Fittja, Rosengård, Bergsjön, Angered osv, konstaterte Kakabaveh.
Som takk ble hun utsatt for en ren svertekampanje fra muslimske politikere og organisasjoner. En større gruppe i Vänsterpartiet forsøkte å få henne ekskludert fra partiet.
På samme tid stilte ordfører i Kvinnors Rätt Maria Rashidi spørsmål om når Sverige får sitt første Forstadskalifat og fastslo at utviklingen ikke skyldes sosioøkonomiske problemer. – Det er en ideologisk krig, konstaterte hun og fortsatte: – Det er på høy tid at makthaverne våkner og bekjemper den enøyde multikulturalismen og segregasjonen som har gitt oss kjønnsapartheid og jihadister som kriger for et mannsdiktatur. På de aktuelle forstedenes torg er det bare menn som er synlige. Kvinner våger ikke eller tillates ikke å sitte på kaféer eller kle seg i kjoler. Barn tvinges til kjønnssegregert undervisning, jenter forbys å omgås med gutter eller dra på skoleturer. Kvinner forbys også å gifte seg med ateister eller mennesker med en annen religion. I noen tilfeller forbys de til og med å gå på kveldskurs.
Islamofober i fleng
Samfunnsdebattøren og poeten Mohamed Omar kjente seg igjen i beskrivelsen av svenske forsteder. Omar erklærte seg som islamist i 2009, men har senere markert seg som sekularisert og kritiker av islamismen. – Mennene har tatt over torget i Rinkeby, skrev han og opplyste at også hans barn ble plaget av påtrengende islamister på åpen gate i «utenforskapsområdet» Gottsunda:
I intervjun med Ullenhag tar Neuding upp hur männen tagit över Rinkeby torg. Det är så verkligheten ser ut. Även i Gottsunda. Gå till Gottsunda centrum en måndag klockan tio – det är fullt med män från Afrika och Mellanöstern som sitter och dricker kaffe och snackar. Man snackar inte svenska.
På biblioteket hänger ungdomar, kanske barn till de fikande gubbarna, vid datorerna. Jag tror inte att jag någonsin har sett någon av dem läsa en bok. De stör och är uppkäftiga och hotfulla mot bibliotekspersonalen. Dessa får tillkalla vakt för att bli av med dem. Jag har försökt att arbeta där. Ibland fungerar det, men ibland blir ljudnivån för hög – jag ger upp.
…
På min gård finns en liten moské som drivs av den ultrakonservativa Tabligh-rörelsen. De förordar en återgång till vad de uppfattar som det ursprungliga och rena islam. De odlar långa skägg och klär sig i burnuser och turbaner. De går runt och plingar på hos folk och uppmanar dem att komma till moskén och be och följa Guds bud. När de ser mina barn ute brukar de fråga: ”Varför kommer inte pappa till moskén? Lär han er Koranen? Läs får jag höra?”
De overevntes virkelighetsbeskrivelse ble bekreftet av svensk-tyrkiske Necla Bora – som i likhet med Dagli har bakgrunn fra Vänsterpartiet – og lokalpolitiker for Moderaterna Benjamin Dousa:
Jag har träffat tjejer som inte får spela fotboll, homosexuella som blivit så mobbade att de tvingats flytta och kvinnor som fått stå ut med hemska etiketter för att de har shorts eller kjolar. I Sverige ska ingen behöva utsättas för det, oavsett om man bor i Husby eller på Östermalm.
Som et brev på posten
Men selvfølgelig: De aktuelle kvinnene rakk knapt å publisere tekstene sine før lokalpolitiker for Moderaterna Kahin Ahmed meldte seg og resten av Husby-beboerne krenket og på rutinemessig vis dro islamofobi-kortet:
Daglis beskrivningar av vårt område är överdrivna svartmålningar av Järvafälten. Hennes argument tyder på stereotypt tänkande och islamfobiska föreställningar. Islamofober och andra har sedan länge försökt bevisa att vi Rinkebyborna praktiserar kvinnoförtryck. Men vi som bor här känner inte igen dessa konstiga beskrivningar.
Han var ikke alene. Fra det normalt religionskritiske venstre kom krenkelseshæren Ahmed til unnsetning. Sosiolog og doktorand i Miljöpartiet Manijeh Mehdiyar og sosionom og medlem av organisasjonen med det snodige navnet Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén Maimuna Abdullahi opplyste at det slett ikke handlet om legitime bekymringer om befestelsen og utbredelsen av religiøst og patriarkalsk undertrykkende æreskultur, men om en rasistisk hatkampanje mot svenske forsteder. Og islamofobi og rasisme, naturligvis.
Som GPs muslimske informant fastlår: Det skjedde ingenting. Da heller.
Myndighetene og det omgivende samfunn valgte bekvemt å se en annen vei.
Veien derfra og hit
Til de i dag står med det ubegripelige faktum at kommunalt ansatte førskolelærere utfører sosial kontroll over småjenter og tvinger dem til å iføre seg hijab på foreldrenes vegne.
Og vi skal bare ikke innbille oss at dette er et svensk fenomen. Denne utviklingen kom nemlig ikke fra det blå, den har pågått over flere tiår. Få, om noen, politikere og andre myndighetspersoner tør å stikke hånden inn i vepsebolet. Det skyldes at vi, i likhet med Sverige, har muslimske organisasjoner, statsfinansierte NGO´er og en rekke miljøer og enkeltpersoner som til enhver tid står klare til å benekte problemene og hive alarmisme-, rasisme- og islamofobianklager mot alle som våger å opponere.
De vil nemlig ikke se problemene og ikke høre om problemene fordi de ikke vil erkjenne dem – og nåde deg om du gjør noen av delene.
De sitter i dag med et svært stort ansvar for tingenes tilstand, og var de aktverdige personer, ville de innrømmet det.
I mellomtiden får vi andre rett og slett avfeie dem som de useriøse aktørene de faktisk har vist seg å være, og heller lære av Sverige mens det enda er tid til å beskikke vårt hus.