Ja, det var med god grunn jeg dedikerte Islam. Den 11. landeplage til Norge og Europas jøder. For den dagen de ikke er her mer, da er slaget om Europas sjel tapt.
Det går nesten ikke en dag uten at vi får historier om angrep på jøder og deres hellige steder, synagoger. Det skjedde nylig slike synagogeangrep i Malmö og Gøteborg. Samtidig har det lenge vært slik at det knapt finnes en eneste jødisk institusjon i Vest-Europa som ikke er voktet av politi, barnehager inkludert.
Derfor blir man ikke overrasket, men like fullt sorgtung, over å lese hva Shirley Ifraim forteller. Allerede for 15 år siden, da hun var tolv år gammel, fikk hun beskjeden: «Reis hjem ditt jævla jødesvin.» Det vil si; beskjeden var sprayet på familiens bil.
Shirley er fra Malmö sentrum, det historiske torget Möllevången. Hun forteller at hun levde et vanlig svensk liv. Med tradisjoner som Luciafeiring og midtsommernatten, St. Hans. Jo da, hun fikk også en religiøs oppdragelse, men leseren forstår tegningen. Faren til Shirley er fra Israel, moren er svensk.
På videregående skole fikk hun mange trusselbrev, typisk plassert i hennes skap. Brev som rett ut formidlet ønske om å drepe henne og familien. «Jævla jøde, jeg vet hvor du bor, vi kommer til å drepe familien din.» «Jødehore» opplevde hun å bli kalt i kantina på skolen, og utenfor skolegården kunne de vente på henne med slag – fordi hun er jøde.
Merk så denne uttalelsen om dette som skjedde for rundt 15 år siden, altså tidlig 2000-tallet:
Men skolan hade inte resurserna att ta tag i problemet, säger Shirley Efraim till Aftonbladet.
Hva tror man situasjonen er i dag?
Shirley og hennes jødiske venner sluttet å formidle sin jødiskhet:
Precis som många av Shirleys vänner slutade hon visa öppet och berätta att hon är judinna.
– Varför ska jag hela tiden brottas med att kunna vara den jag är. Så fort någon bär en kippa eller en Davidsstjärna, då blir man utsatt, spottad på, eller bli kallad för att vara en smutsig judinna.
Hon berättar om hennes bror, som blev nedslagen på Malmöfestivalen. De frågade honom om han var stolt över att vara jude.
– Vad svarar man då? Han gick blodig till polisen, men ingenting hände.
I 2011 forlot Shirley Sverige. Hun jobber nå med markedsføring og bor i en liten by mellom Jerusalem og Tel Aviv. Hun er langt fra den eneste, som vi vet. I 2014 forlot eksempelvis 7 000 jøder Frankrike.
Israel har blitt hennes fristed. Her føler hun seg trygg, tross terrorfrykt:
– Jag är inte lika rädd här som på Malmös gator. Här känner jag mig trygg med att civila agerar väldigt snabbt om någonting händer. Här gör ju alla militärtjänst och tidigt i livet lär sig civilkurage. Folk skyddar varandra här. När min bror blev nedslagen i Malmö var det ingen som gick fram för att hjälpa honom (min uthevelse).
På fredag ble det demonstrert i Malmös gater med slagord om å skyte jøder. Bakteppet var president Trumps avgjørelse om (endelig) å flytte den amerikanske ambassaden til Jerusalem. Tross tidligere presidenters vedtak om å gjøre dette, ble det med ord på papiret.
Shirley har helt mistet troen på Malmö, ja, på Sverige som sådan:
– Jag tappar hoppet, det Malmö som fanns för 20 år sedan kommer aldrig att komma igen. Det tar aldrig slut. Sverige, politikerna och polisen, måste vakna upp och ta antisemitismen på allvar. Ta hjälp utifrån, för de kan inte hantera den här situationen.
– Jag förstår att det finns ett problem med konflikten mellan Israel och Palestina, men att säga och tro att alla judar har med konflikten att göra, det är det som är jobbigt. Jag brukar säga till min vänner i Israel att Sverige är förlorat. Det går inte att leva som jude i Sverige (mine uthevelser).
Ja, politikerne har lenge hatt valget: Hvem skal de stå opp for? Hvilke tiltak skal eventuelt settes inn? Den betydelig langt større muslimske velgermassen er nok mer besnærende ikke å støte ved å påpeke den historiske antisemittismen og jødefordrivelsene som har pågått i 1 400 år. Det startet som kjent med profeten Muhammed.