Islam

De reelle kvinneforkjemperne

I sin barndom flyktet den sekulære feministen Zeliha Dagli fra imamenes jernharde grep og kontroll i hjemlandet Tyrkia, bare for å oppleve at den islamske fundamentalismen fulgte etter og når gjør seg gjeldende i Sveriges segregerte forsteder. Dagli, som fikk prisen "Årets helt" i 2015 for sitt arbeid mot fremvoksende fundamentalisme, har flyttet to ganger for å unnslippe islamismen i Sverige. Nå har hun måttet forlate Husby.

– Jeg kan ikke lenger være meg selv her i Husby, skrev den sekulære feministen Zeliha Dagli i Aftonbladet i juni 2015. Hun flyktet i sin tid fra Tyrkia og har nå bodd i Sverige i 34 år. I 2015 fikk hun lokalavisen Mitt I`s pris «Årets helt» med denne begrunnelsen: «For at hun kjemper mot den fundamentalismen hun flyktet fra for 30 år siden, men nå i Sverige. Takk for at du åpner våre øyne.»

Etter å ha måttet flytte innenlands to ganger for å komme seg vekk fra islamismen og klanmentaliteten som vokser frem i svenske forsteder, vurderte hun å søke asyl på nytt:

Jag funderar på att efter trettio år i Sverige på nytt söka asyl här. Anledningen är att jag inte längre fritt kan diskutera rätten till abort, rätten till min kropp, rätten till ömsesidig kärlek som inte kan påtvingas, rätten att vistas och använda offentliga platser och otaliga andra begränsningar av kända och okända personer i min närmaste omgivning i Husby utanför Stockholm.

rights_banner_praktutgave-ny_778x150

Jag är inte längre jag. Alla som arbetar på myndigheterna åker hem till sina hem i Östermalm och Södermalm medan jag stannar kvar i Husby. En gång i tiden rymde jag, livrädd från min barndoms imamer i forna hemlandet. Några av dem kontrollerade stenhårt flickorna i byn. Äldre flickor fick inte passera över torget i byn utan fick smyga och ta omvägar och göra sig “osynliga”.

Nå har hun måttet forlate Husby. – De siste 5-10 årene har en fundamentalistisk bølge kommet til forstedene.

Zeliha Dagli.

Et klansystem har vokst frem i forstedene, blant annet i Husby der jeg lenge har bodd. Imamer og klanledere har tatt makten fra politikere og myndigheter. Det har blitt tabu å kritisere kulturen fra hjemlandene, religionen likeså. Når jeg prater om integrering, retten til abort, retten til å eie sin egen kropp, når jeg diskuterer hvordan våre forsteder ser ut, når jeg bare vil slappe av, sier moralpoliti i Husby til meg at jeg har blitt for svensk, skriver hun i Expressen.

Da Dagli kom til Sverige, slo hun seg ned i Uppsala, men fordi tidligere landsmenn forsøkte å kontrollere livet hennes, flyktet hun videre til Stockholm og havnet i innvandrertette Rinkeby. Tilstandene var imidlertid ikke bedre der og hun flyttet til Husby.

– ”Var det den jävla horan som skrev om oss?», ”Är du inte muslim?», ”Varför blev du så svensk?” Sådana saker har jag fått höra de senaste åren. Det är en av orsakerna till att jag flyttade, säger hon.

Hun er ikke den eneste som har flyktet fra religiøs undertrykkelse til Sverige, for så å oppdage at nissen hadde fulgt med på lasset. Ikke bare det; nissen var der allerede og ventet på dem: – Finnes det et Sverige der religionsfriheten rår?, spurte grunnleggeren av foreningen Khatoon, Soheila Fors, i februar 2016. Kahtoon er en forening som støtter og hjelper innvandrerkvinner som er utsatt for vold. Da hun kom til Sverige fant hun at den samme religiøse undertrykkelsen hadde slått rot i innvandrertette forsteder. Sirkelen er sluttet, skrev Fors i Expressen:

Vi var många som trodde att vi reste till friheten. När vi packade våra väskor och köade till passkontrollen låg världen som ett öppet fält framför oss. Bakom oss lämnade vi den inskränkta islamismen och dess religiösa förtryck. Nu skulle vi äntligen få leva, få tillbe Gud på vårt sätt, få somna trygga om natten, nu började livet!

Vi placerades i en förort, Bergsjön, Vivalla eller Råslätt hette den visst, men vi kom försent. Det religiösa förtryck som vi flytt från hade hunnit före oss. Den hade bränt sitt eget land och flytt från sin egen förödelse. Nu väntade den på oss och satte åter sin fot på vår nacke.

Zeliha Dagli og andre «forstadsfeminister gjør bare krav på den friheten de fleste kvinner i Europa tar for gitt: man vil bevege seg fritt, treffe hvem de vil, kunne ta seg et glass øl med venner, gå ut og høre på musikk og danse, bruke shorts eller korte kjoler i varmen, bade i bikini. – I mitt område vil jeg slippe fordømmende blikk fra stirrende menn. Jeg vil ta med meg hvem jeg vil hjem, men i dag kan jeg ingenting fordi min rettigheter begrenses og styres i mitt boligområde. Alle disse skjeggete skyggene skremmer meg, skrev Dagli.

Mens hun bodde i Husby etablerte Dagli og flere andre kvinner møteplassen Grenseløs kafé, hvor kvinner kunne komme og delta i fellesaktiviteter. De arrangerte også debattkvelder. De første gangene deltok rundt 400. Etterhvert våget færre og færre å delta. Arrangørene fikk advarsler om å være forsiktige:

Efter upploppet i Husby 2013 arrangerade olika organisationer lokala träffar, seminarier och debatter. Vi bildade nätverket Förortsfeminister 2015, med ett debattforum på Facebook och träffar i Husby första lördagen varje månad. Vi vill att det ska leda till förändring. Vi fikar på fiket i centrum, där det normalt nästan bara är män. 15-25 kvinnor brukar delta. Vi diskuterar hur det ser ut och vad vi kan göra. Hur och var man kan lyfta dessa frågor. Vi vet att problemet inte är unikt för Husby och vi vet att det inte finns enkla lösningar. Men vi måste stå upp för våra värderingar och våra rättigheter, inte minst för nästa generation invandrarkvinnor. Vi märkte att bröder skrämde och kontrollerade sina systrar, att ensamma mödrar styrdes av sina unga söner och inte längre fick eller Inte vågade delta på mötena. Vi anses som farliga.

Vi fick varningar från vänner som uppmanade oss att vara försiktiga. Nu har jag flyttat från mitt älskade Husby. Jag saknar det mycket, men jag blev less på att ständigt behöva förklara för mig helt självklara saker om mitt privatliv, bli ifrågasatt för att jag inte använder slöja trots att jag är muslim och bli kallad hora.

Dagli mener Husby og Järvafeltet minner om barndommens Tyrkia. Sladderkulturen rår. Politiet kan ikke komme som normalt og kvinner i alle aldre kan ikke lenge bevege seg som de vil uten å bli trakassert – og verre enda: det er særlig unge menn som står for den. Tilstanden blir bare verre og verre, mener hun.

Vi vet att många av de muslimska länderna styrs av sharialagar. I länder som Iran och Afghanistan kränks kvinnors och barns rättigheter ständigt. Små flickor gifts bort med äldre män de aldrig har träffat, gravida får inte visa sig ute, det anses skamligt. Våldtäkter anses alltid vara kvinnornas fel, orsaken skulle vara att de inte har täckt sig tillräckligt. Hedersrelaterat våld ökar, kvinnor får inte skilja sig. Nu ser jag dessa skrämmande tendenser här i Sverige. Många politiker vågar inte ta i detta för de är rädda att det ska ses som rasistiskt. Men om integration ska fungera måste vi värna om de rättigheter och skyldigheter vi har.

Dagli er ikke alene om denne virkelighetsbeskrivelsen og den gjelder ikke bare Husby:

Soheila Fors, Nalin Pekgul, Gulan Avci og Amineh Kakabaveh.

Tidligere riksdagsrepresentant for Socialdemokratene og leder for Sveriges soscialdemokratiske kvinneforbund, Nalin Pekgul, beskrev kvinnene i Tenstas situasjon som «verre enn Kurdistan for 50 år siden.» – Den friheten mine tanter hadde i Kurdistan på 60- og 70-tallet, har ikke jeg i Tensta i Sverige i 2016. De kunne kle seg som de ville, mens her går nå moralens voktere rundt i bydelen og spytter på dem som går i korte skjørt, sa hun.

– Radikaliseringen av forsteder som Husby og Rinkeby må tas på stort alvor. Alle gode krefter som tror på det åpne samfunnet må sammen bekjempe den religiøse fundamentalismen som truer vårt sekulære samfunn, skrev ordfører for Sveriges liberalfeministiske kvinneforbund Gulan Avci i 2015, og oppfordret samtlige kvinneforbund til å komme på banen. – Den islamistiske religiøse fundamentalismen vokser seg stadig sterkere i Husby og andre innvandrertette forsteder som begrenser kvinner og jenters frihet. Det finnes barn som fødes og vokser opp med foreldre som har en sterk religiøs tro. Barna fostres inn i tradisjonelle holdninger som ikke passer inn i det moderne og sekulære samfunnet. Gutter og jenter får ulik oppdragelse. Blant mange familier oppstår alvorlige konflikter når barna blir eldre. Først og fremst handler det om døtrenes frihetsvilje som kolliderer med familien sterke krav på kontroll, skrev hun.

– I forstedene vokser mennenes diktatur, skrev Amineh Kakabaveh, som sitter i riksdagen for Vänsterpartiet. – Klimaet i svenske forsteder blir stadig mer kvinnefiendtlig. Kvinner er ikke lenger velkomne på en del kaféer. Enkelte steder kan ikke unge jenter vise seg ute etter middagstid og kvinner kan ikke lenger kle seg som de vil, fortsatte hun. I likhet med Dagli har hun fått en pris for sitt arbeid. I 2016 ble hun utnevnt til «Årets svenske» av nyhetsmagasinet Fokus med denne begrunnelsen: «Genom att uppmärksamma radikalisering, klan- och hedersförtryck blottlägger Amineh Kakabaveh i handling och tal och till en avsevärd personlig kostnad, den svenska oviljan att röra vid alltför känsliga ämnen. Hon gör det genom att ta fasta på värderingar som gäller alla, snarare än på särskiljande identiteter».

Ordfører i Kvinnors Rätt Maria Rashidi stilte spørsmål om når Sverige får sitt «første forstadskalifat» og fastslo at utviklingen ikke skyldes sosioøkonomiske problemer. – Det er en ideologisk krig, konstaterte hun og fortsatte: – Det er på høy tid at makthaverne våkner og bekjemper den enøyde multikulturalismen og segregasjonen som har gitt oss kjønnsapartheid og jihadister som kriger for et mannsdiktatur.

Samfunnsdebattøren og poeten Mohamed Omar kjenner seg også igjen. Omar erklærte seg som islamist i 2009, men har senere markert seg som sekularist og kritiker av islamismen. – Mennene har tatt over torget i Rinkeby, skrev han og opplyste at også hans barn blir plaget av påtrengende islamister:

I intervjun med Ullenhag tar Neuding upp hur männen tagit över Rinkeby torg. Det är så verkligheten ser ut. Även i Gottsunda. Gå till Gottsunda centrum en måndag klockan tio – det är fullt med män från Afrika och Mellanöstern som sitter och dricker kaffe och snackar. Man snackar inte svenska.

På biblioteket hänger ungdomar, kanske barn till de fikande gubbarna, vid datorerna. Jag tror inte att jag någonsin har sett någon av dem läsa en bok. De stör och är uppkäftiga och hotfulla mot bibliotekspersonalen. Dessa får tillkalla vakt för att bli av med dem. Jag har försökt att arbeta där. Ibland fungerar det, men ibland blir ljudnivån för hög – jag ger upp.

På min gård finns en liten moské som drivs av den ultrakonservativa Tabligh-rörelsen. De förordar en återgång till vad de uppfattar som det ursprungliga och rena islam. De odlar långa skägg och klär sig i burnuser och turbaner. De går runt och plingar på hos folk och uppmanar dem att komma till moskén och be och följa Guds bud. När de ser mina barn ute brukar de fråga: ”Varför kommer inte pappa till moskén? Lär han er Koranen? Läs får jag höra?”

De ovenevntes beskrivelser gjenkjennes også av svensktyrkiske Necla Bora – som i likhet med Dagli har bakgrunn fra Vänsterpartiet – og lokalpolitiker for Moderaterna Benjamin Dousa:

Jag har träffat tjejer som inte får spela fotboll, homosexuella som blivit så mobbade att de tvingats flytta och kvinnor som fått stå ut med hemska etiketter för att de har shorts eller kjolar. I Sverige ska ingen behöva utsättas för det, oavsett om man bor i Husby eller på Östermalm. Vi behöver en ny sorts feminism – en förortsfeminism.

Forstadsfeminisme har da også islamistene og deres religiøse/kulturelle omland fremprovosert, og det liker de åpenbart dårlig. Miljöpartist Manijeh Mehdiyar og Maimuna Abdullahi i organisasjonen med det besynderlige navnet Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén trakk således rasist-kortet og hevdet at det hele er en «rasistisk hatkampanje mot forstedene» og at svensk rasisme, islamofobi, kvinnehat og strukturell diskriminering er årsaken til alle problemene.

Og Dagli rakk knapt å publisere sin opprinnelige tekst før Dousas partikollega Kahin Ahmed meldte seg og resten av Husby-beboerne krenket og på rutinemessig vis dro islamofobi-kortet:

Samtidigt accepterar jag inte att någon kränker oss som Zeliha Dagli gjorde i sin text. Daglis beskrivningar av vårt område är överdrivna svartmålningar av Järvafälten. Hennes argument tyder på stereotypt tänkande och islamfobiska föreställningar. Islamofober och andra har sedan länge försökt bevisa att vi Rinkebyborna praktiserar kvinnoförtryck. Men vi som bor här känner inte igen dessa konstiga beskrivningar.

Nei, kanskje ikke Ahmed personlig – som i så fall må være villet blind eller en del av problemet – for mange andre gjør tydeligvis det.

Offisielle rapporter bekrefter nemlig tingenes tilstand. En kommunal rapport fra Hjulsta i Tensta slo i 2016 alarm om at den æresrelaterte undertrykkelsen av jenter og kvinner ikke bare er veletablert, men at den øker.

Maria Rashidi, Mohamed Omar, Benjamin Dousa, Sahra Bargadle.

I rapporten uttrykte skolepersonell, fritidsledere og idrettsledere dyp bekymring. Rapporten, som ble utarbeidet av bydelsforvaltningen og ferdigstilt i januar 2016, ble imidlertid aldri oversendt til politikerne som hadde bestilt den. I denne fremgår det at antallet jenter som ikke får delta i enkelte aktiviteter øker. I tillegg øker antallet daglige krenkelser og den sosiale kontrollen med jenters fritid.

Det heter videre at området har blitt forandret av flere isolerte grupper som lever etter æresnormer og at kontroll av jenters påkledning, krenkelser og ryktespredning er på fremmarsj. 45 prosent av jentene som er intervjuet i rapporten sier at de aldri går til idrettshallen. 54 prosent deltar ikke på fritidsaktiviteter. De eldste jentene føler seg begrenset av ryktespredning og flere av dem unnviker fritidsklubber. – Går jeg dit får jeg dårlig rykte, er en gjennomgående kommentar.

Sahra Bargadle, som grunnla krisesenteret i Tensta for 17 år siden og har drevet det siden, uttalte at situasjonen i bydelen blir verre. – En del jenter har bare ti minutter på seg på å komme seg til og fra skolen. Andre jenter som er ute blir sendt hjem av brødrene sine, sa hun og la til at gjennomsnittlig seks jenter ringer daglig for å be om hjelp mot æresrelatert undertrykkelse.

Problemstillingen er ikke ny: i 2014 viste en statlig utredning at nærmere 100 000 unge mellom 15 og 20 år lever under æresnormer som begrenser deres hverdag. Det samme viste en rapport fra organisasjonen Hverken hore eller underdanig som ble publisert tidligere i 2016, hvor 1 100 ungdommer i aldergruppen 12 til 18 i Stockholms forsteder er intervjuet. Her fremkom det at 81,9% av jentene opplever ganske mye til svært sterk sosial kontroll, mens 81,2% av guttene mener at de og foreldrene er ansvarlige for sine søstre. 55,9 prosent får sjelden eller aldri delta i fritidsaktiviteter hvor det er gutter tilstede.

Forsker og docent ved universitetet i Stockholm Astrid Schlytter opplyste at æreskulturen har endret seg: – Forskjellen er at det ikke lenger bare er familien eller slekten som kontrollerer jenter. Nå er det hele områder som utøver sosial kontroll over jenter, sa hun. Schlytter påpekte at foreldre i området som kanskje ellers ikke ville lagt så vekt på æresnormer likevel gjør det fordi de selv opplever press fra omgivelsene. Etter hennes mening burde samfunnet gripe inn når gutter forsøker å kontrollere og begrense jenter og nevnte blant annet tvangfjerning fra hjemmet som et mulig tiltak.

Husby, Bergsjön, Vivalla, Rinkeby, Tensta er alle kategorisert som «særskilt utsatte områder» – Omars hjemsted Gottsunda som bare som «utsatt» – i Nationella operative avdelningens rapport (side 29). I tillegg til omfattende kriminalitet og aggresjon mot statens representanter, kjennetegnes de i større eller mindre grad av (side 13):

  • Parallelle samfunnstrukturer
  • Ekstremisme, som systematiske krenkelser av religionsfriheten eller sterk fundamentalistisk innflytelse som begrenser menneskers fri- og rettigheter.
  • Personer som reiser for å delta i strid i konfliktområder
  • Høy konsentrasjon av kriminelle

Her skal det legges til at det de siste årene er observert en økende overlapping mellom kriminelle og radikale islamistiske miljøer. I Danmark er det f.eks.påvist at beryktede islamistiske grupper som Hizb Ut-Tahrir står i en viss forbindelse med innvandrerbander og kriminelle, som de bruker til å utbre «shariasoner» og påtvinge beboerne i ghettoområder sine ekstreme religiøse synspunkter. Det er også en kjensgjerning at mange islamister som har begått terroraksjoner/drap har bakgrunn som kriminelle med oppvekst i nettopp parallellsamfunn.

Det kan imidlertid innvendes at de kriminelles livsstil ikke harmonerer nevneverdig med oppfatningen av en «god muslim». De skulker unna bønnetider, har kjærester og drikker brennevin, noe som ikke gouteres i islam. Men etter Mohamed Omars erfaring er de fleste likevel troende fordi de har islamske idealer.

Dette har altså Europas demokratiske rettstater overlatt til privatpersoner å varsle om og stå opp mot på egenhånd. Det sier litt om de aktuelle kvinnene og mennenes personlige mot, for mange av dem har flyktningbakgrunn og vet godt hvor livsfarlig denne ideologien og dens tilhengere er. Og det mens mange i den politiske, mediale og akademiske eliten – som selv bor på komfortabelt lang avstand fra problemet – ikke er snauere enn at de tillater seg å kalle dem «rasister», «hatere» og «islamofober». Vestlige feminister er på sin side travelt opptatt av glasstak i styrerom og flagrende fitter. Alt fordi det hele er så innmari ubehagelig å snakke om og for å opprettholde eget selvbilde som tolerante.

Det er så en blir rent flau over å være fra samme kontinent.