Arbeid og utdanning

Den humane innvandringspolitikken: tykkere lommebøker for overklassen – lavere lønn, fortrengning, splittelse og sosiale samt kulturelle konflikter for alle andre

Dagens Nyheter intervjuer professor i nasjonaløkonomi ved Harvard universitet, George Borjas, en av verdens ledende autoriteter på arbeidsmarkedsøkonomi med særlig fokus på innvandring. Borjas er selv flyktning til USA fra Cuba, og har brukt store deler av sitt forskerliv på å forske på…

Dagens Nyheter intervjuer professor i nasjonaløkonomi ved Harvard universitet, George Borjas, en av verdens ledende autoriteter på arbeidsmarkedsøkonomi med særlig fokus på innvandring. Borjas er selv flyktning til USA fra Cuba, og har brukt store deler av sitt forskerliv på å forske på økonomiske fordeler og ulemper ved innvandring. Han har også skrevet en rekke bøker og vitenskapelige artikler om temaet.

GBorjasKonklusjonen hans – som så mange andre forskeres – er klar: de velstilte og høyturdannede tjener på innvandringen, de lavtutdannende og lavlønte taper.

Vinnerne er de som kan utnytte lavtutannede innvandreres tjenester, spesielt fordi dette skjer til svært lave lønninger. Dette gjelder i særdeleshet servicenæringen som hotell, restauranter og taxi-bransjen. Innvandring øker gruppen arbeidstagere de kan velge og vrake blant.

hege_banner_rights_special_778x150

Også middelklassen tjener økonomisk på innvandring fordi de til lave lønner kan ansette innvandrere til matlaging, rengjøring, barnepass og hagearbeid, slik at de selv kan bruke mer tid på sitt godt lønnede arbeid og således gjøre økonomiske fremskritt for eget vedkommende.

USAs økonomi har som helhet større fordeler enn ulemper av innvandring, ettersom økonomien i seg selv vokser. Tilskuddet av arbeidskraft gjør at f.eks. høytutdannedes kompetanse kan utnyttes bedre når enklere arbeidsoppgaver kan utføres av andre til lavere kostnader. Samtidig får mange i næringslivet høyere gevinst fordi lønnsutgiftene til ansatte går ned. Ifølge en av Borjas` forskningsrapporter er USAs samlede økonomi 11 prosent større enn den ville vært uten innvandring.

Gevinsten havner i all hovedsak hos innvandrerne selv, til tross for at de ofte lever i trange økonomiske kår. Selv om de er i nedre skala hva gjelder inntekt i det amerikanske samfunnet, er det likevel bedre enn hva de ville oppnådd i sine hjemland. Bare en liten del av gevinsten tilfaller den eksisterende befolkningen, og den tilfaller først og fremst den delen som ansetter eller på annet vis benytter seg av innvandrernes tjenester.

Men så er det alle andre, da.

Og de får det dårligere. Riktignok vokser den økonomiske kaken, men fordelingen av den endres.

De som først og fremst taper er «innfødte» som er lavt utdannet og derfor bare har tilgang til en begrenset del av arbeidsmarkedet. Som følge av innvandringen øker konkurransen om arbeidsplasser, som av forskjellige årsaker – som automatisering og næringslivets utflytting – blir stadig færre. Innvandring fører til lønnspress og det går hovedsakelig utover de som har lav lønn fra før. Følgen er enda lavere lønn og fortrengning på arbeidsmarkedet. De som i størst grad rammes er allerede underprivilegerte grupper som afro-amerikanere og spansktalende.

Men de er ikke alene. En ny rapport fra USAs helsemyndigheter viser at mens levealderen og helsesituasjonen holder seg stabil eller øker for alle andre grupper i I-land, synker den for hvite* menn i alderen 45-54 år med tilhørighet i den tradisjonelle arbeiderklassen. Myndighetene kaller utviklingen for bekymringsfull:

Det er den midaldrende. ufaglærte hvide mand, der lider mest. En større undersøgelse sidste år viste, at antallet af dødsfald per 100.000 indbyggere for mænd, der højst havde en gymnasieuddannelse, var steget med 69, hvor den for folk med en universitetsuddannelse kun var steget med 4.

Hvis dødeligheden blandt mændene var faldet med samme hastighed som i andre lande, så kunne op mod en halv million amerikanske liv være reddet, skriver forfatterne bag undersøgelsen, Anne Case og Angus Deaton.

Ikke nok med at USA mister en vigtig del af sin erhvervsstyrke, der skulle være med til at holde produktiviteten i live, så ligger der nogle andre uheldige årsager bag. Mændene dør af overforbrug af alkohol, medicinforgiftning, leversygdomme og selvmord.

De fire dødsårsager hænger givetvis sammen og vidner om en lav livskvalitet blandt en stor gruppe af befolkningen. Mens levealderen for latinamerikanske kvinder i USA er steget, og selvom levealderen for afroamerikanske mænd stadig er lavere, så er den på vej op. Imens bliver den hvide mand mere og mere syg.

– Innvandringen bidrar til en mer ujevn inntektsfordeling. Høykvalifiserte personer får det bedre, mens lavkvalifiserte får det dårligere, sier Borjas, som kaller det en «omvendt velferdspolitikk». Vi hører stadig politikere ta til orde for diverse velferdstiltak for å støtte svake grupper, men alle disse motvirkes av innvandringspolitikken. Når lavlønte får det dårligere, fører dette til at allerede etablerte kløfter i samfunnet øker.

En stor innvandring fører også til etableringen av etniske enklaver, hvilket gjør det mulig for stadig flere å klare seg uten kontakt med vertslandets øvrige befolkning. Dermed blir det flere som ikke lærer seg språket og heller ikke blir en del av det omgivende samfunn:

Själv kom George Borjas till USA som flykting från Kuba när han var tolv år. Hans personliga bakgrund har en betydelse som han själv framhåller:

– Jag vet exakt vad det innebär att fly från ett land där du inte är önskvärd. Min familj sparkades mer eller mindre ut. De ville inte ha oss. Jag drog enorma fördelar av den möjlighet som USA gav mig, betyder det att alla gynnades? Jag tror inte det.

– För oss flyktingar fanns det sedan ingen väg tillbaka. Det gällde att snabbt anpassa sig, lära sig språket och bli så amerikansk som möjligt.

Men detta har inte betytt så mycket för hans forskningsinriktning. Avgörande var snarare vad som hände i Kalifornien när han bodde där som ung forskare. Till sydvästra delen av USA kom då mängder av lågutbildade från Mexiko och Centralamerika som fick jobb i medelklasshemmen. Plötsligt fanns det gott om lågbetalda hembiträden och trädgårdsarbetare, på helt annat sätt än förut.

– Det fick stora effekter på arbetsmarknaden – och samma förändring har sedan kommit även till andra delar av USA, påpekar han. Invandrarna från Mexiko och andra latinamerikanska länder lever allt mer i sina egna enklaver. De är numera så många att det är möjligt för dem att klara sig utan närmare kontakt med infödda amerikaner. Därför är det allt fler som inte lär sig engelska mer än nödtorftigt och som inte blir en del av det amerikanska samhället.

Man kan ikke – slik mange gjør – sammenligne dagens innvandring med innvandringen til Amerika på slutten av 1800-tallet og begynnelsen av 1900-tallet. Da kom store grupper av europeere til et Amerika hvor industrien vokste og det var stor mangel på arbeidskraft. Det fantes også godt med velbetalte arbeidsplasser. Gruppene som kom lærte seg språket og ble raskt integrert. De siste tiårene har imidlertid utdanningsnivået blant innvandrerne og deres amerikanskfødte etterkommere falt. Andelen som faller ut fra gymnasutdanning er var høyere i 2010 enn ti, tyve år tilbake.

– Jag har själv haft enorm fördel av att som barn ha kommit till USA. Men av det kan man inte dra slutsatsen att alla andra tjänar på det eller att invandringen är bra för hela samhället.

Vad kan du dra för slutsatser för Europa och Sverige?

– Det finns inga enkla paralleller med hur USA tidigare lyckades ta emot många miljoner invandrare. För hundra år sedan fanns massor av lediga industrijobb med goda framtidsutsikter och företag som ropade efter arbetskraft.

Dagens Europa är i ett helt annat läge, betonar George Borjas. Nu handlar det i stället om tjänstesektorn, där de nya jobben ofta är osäkra och lågt betalda. När det gäller att få fram nya servicejobb har USA dessutom kommit betydligt längre, medan Europa ligger efter.

De europeiska arbetsmarknaderna är reglerade, på ett annat sätt än den amerikanska. Med detta ser han både fördelar och nackdelar:

– Minimilönerna i Europa kan vara en spärr mot den lönepress nedåt som är så påtaglig i USA. Det gäller även de svenska lägstalönerna som fastställs i kollektivavtal. Men samtidigt saknar ni den rörlighet och dynamik som finns på amerikanska arbetsmarknaden, där det ständigt skapas många fler nya jobb.

Lavere inngangslønn for nyankomne asylsøkere – som f.eks. Venstre har foreslått – gir arbeidsgivere et kraftig incitament til å ansette personer fra denne gruppen. Det hjelper naturligvis dem, men en lav minimumslønn for asylsøkere vil også bety at en del lavkvalifiserte personer som i dag beskyttes av reguleringer på arbeidsmarkedet vil få lavere lønn. En slik ordning er fordelaktig for de asylsøkerne som får jobb, men det er uunngåelig at den samme ordningen vil ramme andre som allerede bor i Sverige.

Vilken flyktingpolitik är då lämpligast, enligt dig som ekonom?

Här ger George Borjas inget direkt svar.

– Den ekonomiska forskningen har inte kommit tillräckligt långt för att kunna ge svar på hur många människor utifrån som ett land bör ta emot, säger han lätt sarkastiskt.

Egentligen menar han att svaret är helt beroende av vad man vill uppnå. Det handlar om vilken typ av samhälle man vill ha och då går det inte att hitta en lösning som gör alla nöjda.

Vad betyder flyktinginvandringen då för en välfärdsstat som Sverige?

– Om invandrarna gör ett högkvalificerat arbete där de får bra betalt är det självklart att Sverige skulle tjäna ordentligt på det. Sådana personer bidrar till att hålla igång ekonomin. Och de har höga löner som gör att de betalar mycket i skatt, vilket är viktigt när svenska befolkningen blir äldre.

Borjas tviler derimot på at det blir regelen og venter istedet at Sverige blir stilt overfor problemer:

– Dere må innse at innvandring ikke er gratis. Om man vil ta imot mange flyktninger fordi det føles riktig, så har det en pris som må betales. Man må regne med at det blir større økonomiske ulikheter i landet, samt økt press på de offentlige finansene. Det vil gå mange år før de nyankomne flyktningene kommer i arbeid, sier han. Hele gruppens inntektsfrekvens kan også ventes å bli lavere enn den øvrige befolkningens. I tillegg vil de fleste ende i lavtlønnede jobber, og dermed ikke betale særlig mye i skatt. Til tross for at økonomien vokser som følge av innvandring, kan press på velferdsstaten oppstå, forklarer han.

I Norge er dette allerede påvist av Brochmann-utvalget, samtidig som både LO og NHO har påvist fortrengningsmekanismen, uten at dette har fått noen nevneverdig effekt for innvandringspolitikken eller har lagt noen demper på de mest innvandringsliberales ønsketenking og stadige foregivelse at det går an å få i pose og sekk. Så vel som i Norge, Sverige og Danmark er tallene hva gjelder asylinnvandreres sysselsetting særdeles nedslående, og likevel hevder innvandringsliberale norske økonomer og ikke minst ledere for norske forskningsinstitusjoner som Statistisk sentralbyrå altså at innvandring kan motvirke eldrebølgen. Dette stemmer ganske enkelt ikke:

– Flyktingarna har barn och själva blir de sjuka ibland eller råkar ut för arbetslöshet. De blir sedan gamla och har då rätt till vård som alla andra.

Trots denna ganska mörka beskrivning avråder George Borjas inte Sverige från fortsatt flyktinginvandring:

– Allt beror på vad man vill uppnå. Det är hedervärt att föra en humanitärt inriktad flyktingpolitik, men samtidigt gäller det att inse konsekvenserna av om denna linje drivs väldigt långt.

– Man må innse at gode gjerninger ikke er gratis, fastslår Borjas, som sier at kostnadene ikke bare er økonomiske, men at de også innebefatter kultur og samfunnets stabilitet. Og de kan bli svært høye, legger han til:

– Som ekonomen Milton Friedman har sagt: det finns inga gratisluncher. Om ni vill bo i ett land med höga moraliska värden och vara helt öppna mot övriga världen, då kommer inte ert land se likadant ut om tio år. Ni måste välja och då finns ingen enkel lösning.

Vilka slutsatser kan man dra beträffande Europa och Sverige?

– Många av de problem som jag har beskrivit när det gäller USA är giltiga också för er. Att det i Europa handlar om flyktingar, snarare än om ekonomisk invandring, gör ingen avgörande skillnad – annat än att uppgiften kan bli ännu svårare.

Flyktingarna kommer därför att de känner sig tvungna att lämna något bakom sig, konstaterar George Borjas. De har tvingats fly och inte själva kunnat göra sina val. Många har traumatiska upplevelser bakom sig. Därför kan man räkna med att åtskilliga får svårt att finna sig till rätta i de mottagande länderna.

– Att det på kort tid kommer stora grupper från några länder kan också skapa problem när det gäller integrationen. Det kan då dröja längre innan de nyanlända lär sig mottagarlandets språk. Risken ökar för att det ska uppstå enklaver, där invandrare från ett visst land håller ihop och står emot omgivningens krav på anpassning.

Det får negativa följder för möjligheterna på arbetsmarknaden och därmed för invandrarnas möjligheter att bidra produktivt till ekonomin, menar George Borjas. Faran ökar för att de istället ska bli en långsiktig samhällskostnad.

Men kommer inte flyktingarna ändå att integreras, i likhet med tidigare invandrare?

Som svar ger George Borjas oss ett citat från den schweiziske författaren Max Frisch: ”Vi ville ha arbetare, men fick människor i stället”.

Borjas mener det ofte blir sett bort fra at innvandrerne er mennesker som kommer fra et annet kulturelt og sosialt miljø, og peker på at Tyskland enda ikke har lykkes i å integrere store deler av gruppen som kom fra Tyrkia på 1960- og 70-tallet.

Det hele dreier seg om fremveksten av en ny underklasse som lever ved siden av det øvrige samfunnet. Følgen blir økte spenninger og da spesielt i de landene som har et omfattende velferdssystem. Her kan man regne med konflikter om hvordan kaken skal deles og hvem som skal betale for det.

Borjas peker også på det som de fleste kan se med det blotte øyet: Så lenge det ikke var mange asylsøkerne som kom til Europa, ble de ikke oppfattet som et problem, mens det nå fremgår tydelig at vi er i ferd med å passere et punkt hvor stabiliteten ikke lenger kan holde. Han mener at både Europa og USA bør stanse opp og vurdere konsekvensene av den nåværende innvandringen.

– Alle land må beholde retten til å bevokte grensene sine, selv om enkelte anser dette for umoralsk, konstaterer han. Det handler om å beskytte det samfunnet som har blitt bygget opp gjennom mange generasjoner og å opprettholde dets indre stabilitet. Det er vanskelig å snakke om moral når så store verdier som den politiske stabiliteten, den sosiale sammenhengskraften og det kulturelle fellesskapet står på spill, fastslåt Borjas og avslutter:

– Samtidig er det mulig å hjelpe flyktninger. Jeg føler personlig sympati for flyktningene i deres vanskelige situasjon. Men som forsker må jeg holder følelsene på ansvar og si at her finnes det ingen enkle valg.

Han har naturligvis rett. Spørsmålet er bare når det skal gå opp for sangvinske innvandringsliberale politikere og øvrig elite i Europa – og når det får gjenklang i politikken som føres. Den politiker eller de politiske partiene som laller uforpliktende om «solidaritet» bør avkreves et klart svar på med hvem. Europas befolkning er det ikke, og hva den liberale venstresidens delaktighet angår, så trenger man ikke lenger lure på om de fortsatt fører klassekamp på arbeidstagernes vegne. Det gjør de ikke. Når de påheier dagens asyl- og innvandringspolitikk – og attpåtil mener at den bør bli mer liberal – er det utelukkende eliten, de aller rikeste og øvre middelklasse de tjener, samtidig som de direkte motarbeider arbeiderklassen som blir sittende med hele regningen for andres påståtte solidaritet og godhet. Den politikken Europas politiske ledelse fører kan lett føre til sosial uro, hvilket fort kan bli farlig for alle.

I så fall kan det tenkes at konsekvensene vil bli like merkbare for ansvarsløse, handlingslammede politikere som de i dag er for de mindre priviligerte i samfunnet. Bare utsikten til noe slikt burde være nok for hvem som helst til å gjenoppta jordforbindelsen og agere deretter.