Innvandring

De åpne hjertenes konsekvenser er en ”inhuman lilleputtstat”

Ordene fra eksstatsminister Fredrik Reinfeldt om at svenskene må åpne sine hjerter for hundretusener av nye innvandrere de neste få årene, kan raskere enn man aner skrive seg inn i svensk og europeisk historie som et markant vendepunkt. Det er nemlig bare et tidsspørsmål før andre europeiske land stenger grensene for svenske pass. Dette sier en svenske med en ganske lang rekke titler bak sitt navn. Klarere tale fra den andre siden av Kjølen skal man definitivt slite med å finne.

“… det är bara en tidsfråga innan man börjar stänga gränserna i Europa för personer med svenska pass… Det börjar bli dags att röka ut den privilegierade politiska adeln ur deras innerstadshålor och tvinga dem att ta sitt ansvar för den situation som de skapat med sina påstått öppna hjärtan.”

Disse ordene tilhører Lars Bern (72), en svenske med doktorgrad, forfatterskap, tidligere medlemsskap i Kungelig Vetenskapsakademiens miljökomité, og mer til. I et blogginnlegg, Integreringskatastrofen, forteller Bern at han nylig deltok på et uformelt møte med ”noen av landets mest kjente opinionsbyggere og politiske skribenter. Der diskuterte vi vår uro for et Sverige som var på vei til å gå i stykker. Det som uroet mest var hvordan innvandringspolitikken de siste årene har utviklet seg og den råe og primitive debatten som har oppstått i den politikkens kjølvann”.

Bern er 72 år. Han har ”råd til” å tape anseelse og klatre ned på karrierestigen, med de økonomiske konsekvensene det også får. Derfor gikk tankene mine da jeg leste disse ordene innledningsvis, umiddelbart til åndsmennesket Steinar Lem, som først på dødsleiet så muligheten til å si høyt og tydelig fra om meningen sin om norsk innvandringspolitikk.

rights_banner_praktutgave-ny_778x150

Bern fortsetter sitt innlegg med å slå fast det så mange av oss har sagt i en del år nå: syv av Riksdagens partier er rammet av berøringsangst for innvandringen, noe som ”begynner å bli alvorlig skadelig for det svenske demokratiet”. Eller som det ble referert til i Dagen for åtte år siden, knyttet til boken min, Men størst av alt er friheten:

”Vi må vokte oss vel for ikke å bli smittet av svenskesyken,» skriver hun og karakteriserer svensk politikk som den mest autoritære i Vest-Europa.

«Den politiske og intellektuelle eliten har med god hjelp av en generelt servil nasjonal presse, hardnakket og mer og mer febrilsk prøvd å kneble både faktisk dokumentasjon og en folkelig debatt som ser dagens lys.»

Ifølge Bern er det altså kun ett parti i Riksdagen som prøver å kaste kritiske blikk på innvandringens konsekvenser, Sverigedemokraterne. Men partiet er ”utsatt for en så rå hatkampanje fra øvrige partier at partiets leder måtte sykemelde seg. Jeg må spørre meg hvordan politikere og journalister som berømmer seg for å være demokrater og humanister kan oppføre seg som de gjør. Det ville muligens vært forsvarlig hvis innvandringspolitikken fungerte. Men nå gjør den ikke det, og den behøver derfor å innta en fremtredende plass i den politiske debatten slik at velgerne får en sjanse til å påvirke den førte politikken”.

Bern sier videre at mange land gjennom historien har hatt suksess med høy innvandring. Det svenske (og europeiske) problemet er at integreringen ikke fungerer, mener han. Er det nå egentlig slik at det svenske folket ønsker å åpne hjertene sine?

Det svenska problemet är att vi inte klarar av att integrera de människor som vi släpper in. Jag frågar mig ibland om de infödda svenskarna ens vill, det patetiska talet om öppnade hjärtan till trots. Våra politiker föregår heller inte med några öppnade hjärtan, de bosätter sig starkt segregerat och undviker regelmässigt invandrade som grannar.

Bern peker på Nyamko Sabuni (Folkepartiet). For Sverige hadde en meget kompetent og dyktig integreringsminister i sin tid, Sabuni. Vi har omtalt Sabuni som en foregangspolitiker en rekke ganger (søk på navnet hennes på rights.no). Sabuni, innvandrer fra Afrika, tok et oppgjør med antirasismeindustrien ved blant annet å helt kutte støtten til en av de fremste organisasjonene innen feltet (arbeidet deres definerte hun som irrelevant), hun gikk til full kamp mot æreskulturen og undertrykkingen av jenter og kvinner, hun ville med ny lov i hånd sette foten ned for at barn med innvandrerbakgrunn kunne fritas fra gym, svømming, klasseturer, seksualundervisning etc.  Sabuni ga også sikkerhetstjenesten i oppdrag å kartlegge rekruttering til militant islamisme (da fikk hun kritikk for å legitimere islamofobi…). Hun ville med loven i hånd fjerne slør på jenter i alderen før puberteten. Et siste nevneverdig punkt: Hun ville ha en bred nasjonal debatt om hvilke verdier som skulle være grunnlaget for alle i Sverige (hun var altså ganske HRS i sin tankegang og sitt verdisett).

Ifølge Bern var altså Sabuni ”meget dugelig”, og derfor ble hun en trussel mot den indre politiske maktkretsen. Hun pekte på de reelle problemene, og hun ville røske opp i dem. Derfor ble Sabuni parkert. Konsekvensene er katastrofale:

Hon blev dock, med sin stora begåvning och breda erfarenhet, ett hot mot den inre kretsen inom Folkpartiet som därför manövrerade ut henne och ersatte henne med den arketypiska politiska broilern Ullenhag. Han har misslyckats katastrofalt vilket inte längre går att dölja. Klumpiga försök från honom att trixa med statistik för att dölja sitt misslyckande förstärker det sjaskiga intrycket av pojken. Antalet s.k. utanförskapsområden i landet har vuxit okontrollerat under hans och Alliansregeringens tid vid makten och vi är på väg att skapa en stor frustrerad bidragsberoende underklass som vi inte sett på snart hundra år.

Misslyckandet visar sig genom skolans genomklappning. De dåliga resultaten beror bl.a. på att en stor andel av invandrade barn och tidigare invandrares barn inte klarar skolan. Det i sin tur leder till att skolarbetet förstörs för ALLA i de aktuella skolorna. Misslyckandet med skolan förstärker utanförskapet och leder till ökande hat mot det etablerade samhället, som visar sig genom attacker på poliser, brandmän och andra officiella representanter. I förlängningen landar detta utanförskap i gängbildning, subsamhällen och organiserad kriminalitet.

Bern sier dette om at Allianseregjeringen utpekte Sverige til en ”humanitær stormakt”: ”… integreringskatastrofen er snarere et tegn på at landet er en inhuman lilleputtstat. Dette pinlige overmotet som våre politikere legger for dagen, legger neppe forholdene til rette for en sympatisk holdning fra andre land i Europa når problemene våre begynner å bevege seg over grensene”.

Bern mener eksempelvis at kriminelle gjenger vil bevege seg til andre nordiske land. At de svenske politikerne ikke forstår at de lever i et åpent Norden vitner om feighet og evneveikhet.

Som ett brev på posten kommer snart våra nordiska grannar att drabbas av vårt misslyckande. På liknande sätt som Rumäniens och Bulgariens misslyckade integration av sina romer, lett till en invasion av tiotusentals tiggare på våra gator, kommer kriminella gäng från svenska utanförskapsområden att börja invadera de nordiska grannländerna. Att svenska politiker inte begriper att vi i ett öppet Norden inte kan föra den politik vi gör utan konsekvenser för grannsämjan, är fegt och obegåvat. Det är givetvis bara en tidsfråga innan man börjar stänga gränser i Europa för personer med svenska pass. Vi hör redan starkt kritiska röster mot den svenska politiken i Danmark.

(Ja, allerede i 2003 hørte vi i HRS med egne ører toppolitikere i København diskutere dette på bakrommet: ”Når må vi stenge broen over Øresund, mon tro?”)

Bern vil ha en felles nordisk politikk, og det raskere enn svint, og før Sverige forgifter forholdet til sine naboer, ikke minst på grunn av ”Journalistisk Venstreparti”:

Vi måste skyndsamt begrava det högmodiga skrytet om den humanitära stormakten och i ödmjukhet sätta oss ner med de övriga nordiska länderna och forma en gemensam invandringspolitik. Detta måste ske innan vår politik hunnit förgifta relationerna till dem. Regeringen borde även repa mod och våga ta en diskussion med de länder vars medborgare bedriver organiserade stöldturnéer och organiserat tiggeri på våra gator.

Idag fegar den svenska politiska adeln ur av skräck för de vänsterextremistiska journalister som invaderat våra stora tidningar och Public Service. Där skulle den politik jag pekar på omedelbart brännmärkas som rasism, vilket det givetvis inte är. Att vika sig för rasistargumentet är direkt fegt. Vi kan föra en bra invandringspolitik ihop med våra grannländer och vi kan begära av andra EU-länder att de tar hand om sina medborgare utan att för den skull vara rasister.

Bern tenker tydeligvis i generasjonsperspektiv. Han peker nemlig på skolen som avgjørende. Elever med problemer må pekes ut tidlig og alle nødvendige tiltak må settes inn for at de skal bli samfunnsnyttige borgere. Men da må først den privilegerte adelen jages ut av sine grotter.

När det gäller integrationen måste den givetvis börja i skolan. Med lite mod skulle vi lätt kunna identifiera de barn och ungdomar som kommer att få problem i skolan, innan problemen uppstått. Dessa elever måste få en grundläggande utbildning utanför den vanliga skolan som ger dem den plattform som är nödvändig för att kunna smälta in i den ordinarie skolgången. Som det nu är tvingas problemeleverna in i vanliga klasser och ansvaret överlåts i princip på lärare och på de övriga skolkamraterna. Resultatet blir en söndertrasad skolgång för betydligt fler elever än de som hade problem från början.

Det börjar bli dags att röka ut den privilegierade politiska adeln ur deras innerstadshålor och tvinga dem att ta sitt ansvar för den situation som de skapat med sina påstått öppna hjärtan.

Dette var klarere tale enn man knapt tidligere har hørt fra Folkhemmet. Det er bare å bøye seg i støvet.