«Situasjonen er jævlig alvorlig», lyder overskriften på en artikkel i det svenske magasinet Forskning & Framsteg (fof). Sitatet tilhører svenske – og norske – mediers yndlingskriminolog Jerzy Sarnecki, som i likhet med svenske myndigheter i årevis har tonet ned sammenhengen mellom ikke-vestlige innvandring og økt kriminalitet. Han er, med fofs ord, «ikke kjent for å være alarmistisk når det gjelder kriminalitet – tvert i mot.»
Så har han da også regelmessig kommet med absurde uttalelser i de fleste medier, som for eksempel denne i VG (mine uth.):
– Skyldes dette at Sverige har hatt for høy innvandring?
– Nei. De som skyter, er ikke de som kom inn, men barna. I Sveriges befolkning består nå 17 prosent av folk som er født utenfor Sverige. Tar vi med barna, utgjør denne gruppen en tredel av den svenske befolkningen. Og husk at de som skyter – utgjør bare en promille av dette. Husk også at vi i 1989 hadde flere drap i året enn vi har nå, og da hadde vi færre innvandrere. Men det er delvis et integreringsproblem, sier Jerzy Sarnecki.
Aha ja, så tiltagende integeringsproblemer skyldes altså ikke en i utgangspunktet for høy innvandring? Og innvandreres etterkommere er heller ikke et resultat av innvandring?
Fra vondt til verre
Sverige flyter nå over av ulovlige våpen. Hvert år beslaglegger politiet mellom 1000 og 1500 ulovlige våpen, hvorav mange kommer fra Balkan og Midtøsten. Hvor mange våpen som fremdeles er i omløp er det faktisk ingen som vet. Selv militære håndgranater benyttes stadig oftere i Sverige, og ifølge politi og forsker i sosiologi ved Stockholms universitet, Amir Rostami, økte bruken kraftig i 2015 og 2016.
Utviklingen har da også gått fra vondt til verre. Rapportene fra Sveriges svar på Kripos, Nationella Operative Avdelningen (NOA), taler sitt tydelige språk. «Samfunnet er ikke rustet til å håndtere det store antall kriminelle aktører, og politi og andre samfunnsaktører mangler evne til å møte problematikken» i utsatte områder, sto det å lese i rapporten fra 2017. Vi kan også lese at det er en del av «normalbildet at unge i fellesskap går til angrep på politiet» og at «terskelen for å bruke vold mot politiet har blitt lavere de siste ti årene» i de samme områdene. Som på kort tid har blitt flere, ikke færre.
Og det sprer seg til stadig flere byer. Skuddløsningene skjer ikke lenger bare i de uroplagede forstedene i Göteborg og Malmö, men finner nå også sted i stor-Stockholm og Uppsala.
– Mord med skytevåpen krever enorme ressurser å etterforske, forklarer kriminolog ved NOA og Sveriges ledende ekspert på feltet, Mikael Rying. Og som politiet for lengst har konstatert: det finnes som regel mange vitner i områdene skyteepisodene finner sted, men få er villige til å snakke med politiet. – Det skjer jo som oftest ikke i svenske middelklasseområder. Og når det gjør, er det ikke de som bor der som skyter, sier han, og opplyser om at det ikke finnes noe som tyder på at trenden kommer til å snu.
Hvorfor det, mon tro?
Så nu er herr professoren i allmen kriminologi meget bekymret, og tar alle andre til inntekt for sin egen overraskelse over utviklingen. – Dette har tatt oss og politiet med total overraskelse, sier han glatt og legger til: – Det tar tid å lære seg å bekjempe dette. Det krever gigantiske ressurser. Og det ser faktisk veldig ille ut akkurat nå.
Han bekymrar sig även för att skjutandet har börjat sprida sig utanför de typiska utanförskapsområdena och han jämför med Chicago på 1920-talet.
– Inom kriminologin finns det omfattade kunskaper om den tidens gäng i USA. Våra problem är än så länge inte lika allvarliga, men mekanismerna bakom dem är i stor utsträckning desamma, säger han.
Samma dag som jag intervjuar honom har en gängmedlem skjutits ihjäl med ett stort antal skott i en strid mellan två bilar i Bromma i Stockholm. Biljakten pågick en längre sträcka och flera husfasader träffades av förlupna kulor.
Detta var ingen isolerad händelse, utan en del i ett mönster av alltmer hänsynslöst skjutande på allmänna platser. Sedan år 2010 har minst tio helt utomstående personer dödats av kringflygande kulor eller i sprängdåd, enligt kriminologen Mikael Rying.
– För svenska förhållanden är detta skjutande praktiskt taget totalt okänt, så på kort sikt ser det illa ut – polisen saknar på många håll än så länge kompetens och personal för att bekämpa det, säger Jerzy Sarnecki.
– På lång sikt kommer en förändring att ske, när polisen lärt sig att hantera det. Polisens relationer till de boende i de utsatta områdena är viktiga. Polisen måste samarbeta med den stora majoriteten laglydiga människor som finns där, fortsätter han.
Men hvorfor har ikke politiet fått ressurser, ikke minst til å skaffe seg komptanse for å bekjempe problemet, til dette, da? Fordi det angivelig kom som en stor overraskelse på de hvis jobb det er å sørge for at slikt ikke kommer som en overraskelse, blant dem nettopp Jerzy Sarnecki. Når han og mediene har tonet ned problemet, har de samtidig tillatt den politiske ledelsen å se en annen vei. Når publikum – skattebetalerne – ikke blir tilstrekkelig informert og således klar over hva som er under oppseiling, vil de heller ikke presse bekvemmelighetspolitikere til handling og er ikke forberedt på eventuelle kostnader. Da blir det vanskelig for de ansvarlige politikerne – som tross alt eksisterer – å foreslå og forsvare eventuelle økte utgifter til et bestemt samfunnsområde.
Hvem ble tatt på sengen, sa du?
Men hvor overraskende er så situasjonen?
Ikke så veldig – og om den, takket være mediene og deres bruk av folk som Jerzy Sarnecki, kom overraskende på den svenske befolkningen, så burde den ikke kommet overraskende på myndigheter, kriminologer og politi.
For å ta det siste først: fof selv varslet om det hele i 2015. – Vi holder på å miste grepet, sa etterforskningsleder Jacob Ekström, mens forsker og enhetssjef ved avdelingen for øknomisk og organisert kriminalitet på Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Lars Korsell, bekreftet eksistensen av enklaver hvor svensk lov ikke lenger gjelder. – Det er lovløshet i deler av Stockholm-regionen nå, sa politiinspektør Lars Alvarsjø i Stockholms politiregion til NRK i 2016. I 2017 var situasjonen blitt så ille at Sveriges åpenbart inkompetente, nå avgåtte rikspolitisjef Dan Eliasson kom med dette offisielle nødropet: Andra samhällsaktörer, hjälp oss, hjälp oss!
Det er imidlertid verre enn som så.
Allerede for 13 år siden, i 2005, var den grove organiserte kriminaliteten i Göteborg så alvorlig at politiet kartla ungdommer som risikerte å bli rekruttert til kriminelle gjenger. Politiet konstaterte at kriminaliteten i byen hadde vokst siden slutten av 90-tallet, og viste til flere grove forbrytelser som involverte svært unge mistenkte. I en rapport advarte derfor politiet om at en ny generasjon grovt kriminelle holdt på å vokse frem. Rapporten ble aldri fulgt opp, hverken av politiet eller myndighetene.
Og likevel skal vi enda lenger tilbake i tid. Som i alle yrkesgrupper finnes det flinke folk og en av dem er professor i kriminologi ved universitetet i Cambridge Per-Olof Wikström. I 2016 fikk han som første svenske den prestisjefulle prisen Stockholm criminology price for sin forskning på ungdomskriminalitet, skriver fof. Wikström har tidligere jobbet ved Stockholm universitet og Politihøgskolens forskningsenhet, og var forskningssjef hos BRÅ fra 1985 til 1990. Uheldigvis avstår han fra å medvirke i mediene, og så har den svenske befolkningen i stedet blitt sittende med den overraskede Sarnecki.
Bedre med en fagmann i hånden enn ti ideologer på taket
Wikström er derimot ikke særlig overrasket, snarere tvert i mot. Allerede på 90-tallet advarte BRÅ om utviklingen i visse bydeler, forteller han, og sier at det kan ta opptil 10-15 år snu den utviklingen Sverige er inne i nå.
Selv på 80-tallet var volden i et antall boligområder i Sverige såpass merkbar at BRÅ undersøkte saken. Og surprise, surprise: det er nøyaktig de samme boligområdene man har problemer med i dag. – Men da var det jo på et helt annet nivå, sier Wikström.
Även han beklagar att det har fått gå så långt, och att det därför blir desto svårare att åtgärda problemet.
Hur kan den här trenden vändas?
– Vi vet ganska bra vad som är de grundläggande orsakerna till problemet, säger han, men det behövs mer forskning och utvecklingsarbete. Det är till att börja med nödvändigt att ta den här brottsligheten på allvar. Vi måste omvandla vad vi vet om brottslighetens orsaker till effektiva åtgärdsprogram baserade på kunskap. Tyvärr görs det väldigt lite avancerad forskning på området i Sverige. Bra forskning kostar pengar.
Wikström har blant annet forsket på betydningen av samspillet mellom individ og miljø, med særlig fokus på samspillet mellom personlig moral og den moralske sammenhengen ungdommer befinner seg i.
Venstresidens foretrukne forklaringsmodell
I motsetning til venstresnodde kriminologer som alltid hevder at kriminalitet skyldes sosioøkonomiske faktorer, viser Wikströms forskning at de ikke er så viktige som mange tror. I stedet peker forskningen på at kriminalitet bygger på aksepten av en viss adferd og at denne ofte grunnlegges tidlig i livet.
– Det gjelder å stille spørsmål om hvorfor kriminalitet er blitt akseptabelt i visse boligområder i Sverige. Det finnes altså miljøer der slik adferd fremmes, sier han.
Per-Olof Wikström poängterar att de flesta som växer upp i dessa miljöer inte blir brottslingar, trots dåliga förutsättningar.
– Socioekonomiska faktorer är inte så viktiga som många tror. Att försöka förutsäga någons brottslighet utifrån föräldrarnas utbildning och ekonomi och så vidare är svårt, då sambandet är mycket svagt. Men eftersom polis och socialtjänst oftast kommer i kontakt med personer med sådan bakgrund, så tror många att det finns ett starkt samband. Men merparten blir ju inte kriminella, trots dessa faktorer, säger han.
De som begår brott är de som uppfattar att det är acceptabelt, eller inte kan motstå kamrattryck på grund av svag självkontroll. Det handlar mycket om i vilket moraliskt sammanhang man växer upp och verkar.
– Familien og skolen er to av de viktigste kildene til moraldannelse hos barn og ungdommer, selv om vennegjengen siden får økt betydning i tenåringsperioden, forklarer Wikström, og i de såkalte utenforskapsområdene finnes det mange dysfunksjonelle familier og ditto skoler:
Enligt hans och hans kollegers senaste systematiska forskningsgenomgång i frågan, så förklarar social utsatthet oftast runt 3–4 procent av variationen i befolkningens brottslighet. Men däremot kan moraluppfattning och självkontroll, i kombination med de moraliska sammanhang som man vistas i, förklara uppåt 60 procent av variationen bland ungdomar. Dessa resultat är bland annat presenterade i boken Breaking rules, som publicerades 2012.
– Förmågan till självkontroll tycks delvis vara medfödd, men den kan även tränas upp, säger Per-Olof Wikström. Det är en viktig faktor för att kunna motstå kamrattryck.
Han ser även segregationen som ett stort bidragande problem.
– Att koncentrera många människor med många problem – allt ifrån drogproblem och problem förknippade med att man är ny i landet – är mycket tveksamt och troligen de främsta orsakerna till att vi har vissa bostadsområden med en hög kriminalitet bland de boende.
Mer kunnskap, ikke mindre
På bakgrunn av dette er Wikström, i motsetning til Sarnecki, kritisk til at BRÅ sluttet å føre statistikk over innvandring og kriminalitet i 2005. Står det til Sarnecki, kommer slik statistikk heller ikke til å føres i fremtiden. Det er i så fall uheldig, mener Wikström: – Det har trolig motsatt effekt av hva man ønsker. Når det gjelder et så komplisert spørsmål som innvandring og kriminalitet trenger vi mer – ikke mindre – kunnskap, konstaterer han.
Han stiller seg tvilende til at pågående prosjekter med å rekruttere kriminelle for bekjempe kriminalitet fungerer er effektive som kriminalitetsforebyggende arbeid.
Fof skriver for øvrig at samtlige forskere de har intervjuet, understreker at hele samfunnet må til for å snu utviklingen. Arbeidsledigheten må bekjempes, situasjonen i de utsatte områdene må forbedres. Skole og utdanning fremheves som den viktigste langsiktige strategien mot kriminalitet. Det kan vise seg enklere sagt enn gjort:
Men segregationen ökar i Sverige och antalet utsatta områden växer, samtidigt som allt färre klarar den svenska grundskolan. I höstas rapporterade Skolverket att 17,5 procent av eleverna som gick ut årskurs nio under våren 2017 saknade gymnasiebehörighet. Det är den största andelen någonsin, och den har ökat kraftigt de senaste åren. För bara fem år sedan var andelen drygt 12 procent. De som inte klarar grundskolan är framför allt pojkar och framför allt elever med utländsk bakgrund.
– Det er en tikkende bombe, sier Mikale Rying, og legger til at mange spør seg hvordan det har kunnet gå så langt.
Det spørsmålet både kan og bør rettes til berøringsangste myndigheter, medier og den veletablerte Bortforklaringsbrigaden som blant andre Jerzy Sarnecki er en del av. Grensen for hva ansvarlige myndigheter og øvrige samfunnsinstitusjoner kan unnskylde med naivitet og uvitenhet er, eller bør i alle fall være, nådd for lengst.
Og hvis leder i tenketanken Agenda, Marte Gerhardsen, fremdeles lurer på hvorfor det hun kaller høyrepopulister lykkes med å «undergrave tilliten til institusjonene våre», så kan hun bare begynne her. Det er nemlig ingen grunn til å ha tillit til institusjoner som grovt har forbrutt og forbrukt den samme tilliten, og derfor ikke fortjener den lenger. Det valgte «institusjonene» og ikke minst myndighetene helt selv – og gudene må vite hvorfor – og regningen for valget deres er på vei. Tar ikke myndighetene og institusjonene skjeen i en annen hånd litt raskt nå, vil den sannsynligvis bli betenkelig høy.