Integrering og integreringspolitikk

– Dere er kriminelle og usedvanlig korka!

En ulidelig selvmedlidende bilbrenner klandrer alt og alle - bortsett fra seg selv - for sine kriminelle aktiviteter og skulle man sett: en fast spaltist i Vestmanlands Läns Tidning blir faktisk sint nok til å skrive det de fleste av deres medborgere sannsynligvis tenker: - La oss gå rett på sak. Dere er kriminelle og usedvanlig korka, glefser Ann-Christine Kihl.

Avisen Vestmanlands Läns Tidning (VLT) har gransket de mange bilbrannene i Västerås og lar en ung gutt forklare hvorfor han og andre ungdom tilsynelatende må avreagere med å sette fyr på andre menneskers biler i eget nabolag. Det er nok av medier som mer enn gjerne jatter med og gir de unge guttene og mennene rett i deres skrudde kravmentalitet, men for en gangs skyld blir en journalist i hovedstrømsmediene provosert og sint nok til å gi et realt svar på tiltale.

Bilbrennerens innlegg er en studie i den offer- og krenkelsesmentaliteten som later til å være svært utbredt og fremelskes i de områdene som i Sverige beskrives som «utenforskapsområder».

Intet er deres egen feil, naturligvis. Bare alle andres.

rights_banner_praktutgave-ny_778x150

I detta mail som jag skriver nu vill jag försöka förklara hur vi upplever saker. Så peka inte finger på oss hjälplösa ungdomar bara för att ni har lyckats i ert liv, vissa behöver hjälp mer än andra. Jag är en av dem som kom till Sverige i tidig ålder och det stämmer ganska bra att jag hade goda förutsättningar. Förutom att min familjs relation var förjävlig och en hel del frustration byggdes upp med tiden som gick och ju mer jag utvecklades och blev äldre, desto mer blev jag indragen i den här onda spiralen med liknande människor som mer eller mindre bar på någon börda inom sig.

Redan i tidig ålder blev man behandlad annorlunda. Ibland var det på grund av etnicitet, ibland på grund av att man befann sig på en viss plats och ibland bara för att just de människorna som hade makten kände för att jävlas med oss. Så många gånger jag blivit upptryckt mot väggen och visiterad framför mina nära och kära. Det har verkligen tryckt ner mig och mitt värde. Ska jag behöva täcka för mitt ansikte när jag vistas i ett område jag växt upp i? Av vilken anledning då? För att polisen missbrukat sin makt och dragit oss alla över en och samma kam.

Akk ja, «maktmennesker» følte ganske enkelt for å ødelegge for den driftige ungdommen. Det er jo slikt offisielle myndigheter finner på støtt og stadig. Ikke rart det går galt og at man rett og slett må brenne sine medmenneskers biler da, vel? Det er jo en helt naturlig, moden reaksjon, så de få gangene jeg f.eks. kommer i skade for å krangle med ektefellen min, ja, da reagerer jeg umiddelbart med å ripe opp bilen til jentungen. Med juniors iPad. Utrolig nok har det enda ikke dukket opp en kommuneansatt for å kjøpe nye krokketkøller til meg.

– Tror du at folk skal synes synd på deg, eller?, skriver en tidligere bileier forarget. Ja, det er det sikkert og visst at han tror.

Man samlade ihop ungdomarna i kvarteret som kände sig förtrycka och det var då dessa bilbränder började dyka upp för det var ett sätt att få ut sin ilska men även uppmärksamheten av människor, ett sätt att försöka få omgivning att reagera och lyssna på oss!

Det vi ungdomar på Skallberget kräver av Västerås stad, samt politiker är mer aktiviter på Skallberget.

Alle har det mye finere enn bilbrennerne på Skallberget, for der har man jo ikke parkbenker engang! Man har ingen aktivitetstilbud, og den eneste aktiviteten man greier å finne på selv, det er tydeligvis å brenne biler og vandalisere eget nærområde. Han antyder ellers at Skallberget ikke får penger til noe som helst, og lurer på om det er fordi statens penger i stedet har gått til Bäckby, Råby og Vallby. Hadde ikke det skjedd, hadde det nok gått mye bedre for vår venn bilbrenneren og kompani, skal vi forstå.

Interessant nok er VLTs spaltist Ann-Christine Kihl bosatt i det samme Bäckby og kan fortelle en annen historie: Bäckby har ganske riktig vært gjenstand for gigantiske skattefinansierte utbedringer de siste ti årene, med aktivitetstilbud, gatebelysning, festivaler, lekeparker, skatepark, utegym osv osv osv., men merkelig nok: det brennes stadig biler i området.

Men tyvärr, så har Skallberget varken parkbänkar eller annat känns det som. Det finns inte ens belysning för oss när vi är ute och spelar på den halvtrasiga fotbollsplanen som egentligen har varit ospelbar i över två år. Målen på planen har inte ens nät, som kostar cirka 50 kronor. Vi ungdomar samlade förut ihop pengar och köpte nät, som sedan någon tog ner. Vi har inte ens någon streetplan utan bara en gammal och trasig konstgräsplan och inte nog med det, det där gräset användes i ett par år innan vi fick det, fast då låg det på Ringvallen IP. Basketkorgarna saknar också nät sen något år tillbaka.

Var det för att Skallberget inte ansågs som ett farligt område? Eller var det för att alla pengar från staten gick till Bäckby, Råby och Vallby?

Kort och gott, det är klart som fan att vi tar ut vår frustration genom att förstöra och vandalisera när vi har brist på aktiviter här. Det finns varken god gemenskap, aktiviter eller saker/föremål vi kan använda oss av.

För den delen tror jag även att det är billigare att köpa och skapa lite mer positiva saker på Skallberget, än att pengarna ska gå till försäkring, utryckning av brandkår för dessa bilbränder osv.

Jepp, og at den stakkars bilbrennerens aktiviteter koster samfunnet dyrt både i kroner og menneskelig innsats og derfor tar ressurser som ellers kunne vært brukt til noe mer samfunnsnyttig, ser ikke ut til å falle vår uheldige venn inn. Samfunnets lommebok ansees åpenbart for så uttømmelig at man ikke engang forstår de enkleste økonomiske sammenhenger.

Vi vill se förändringar inom snar framtid. Blir det så att ni inte tar till er efter detta mail finns det inte så mycket kvar att säga. Då har vi det konfirmerat att ingen bryr sig om oss ändå.

Da velferdsstaten ble så omfattende og velmenende at den kastet enhver fortøyning til et sunt og balansert forhold til rettigheter og plikter, var det unge mennesker som dette den skapte. De siste årene har sosionomsamfunnets rettighetstankegang gått totalt amok; alle har krav på og rett til alt, mens begrepet plikt svever i det blå.

Likeledes er den personlige ansvarsfraskrivelsen total. Alle som har vært borti en femåring som har gjort noe galt vet hvordan denne atferden arter seg. Det er aldri de som har gjort noe galt, det var Kjell, Pell og Potetskrell som gjorde det. Er femåringen tatt på så fersk gjerning at selv han/hun innser at bortklaringer ikke gjør nytten, er det aldri han/hun selv som begynte. Det var samme Kjell, Pell og Potetskrell. Det er heller ikke ukjent at femåringer som ikke får viljen sin reagerer fysisk, som å spontant dra til storesøsters møysommelig oppbygde Legotårn, sparke i dørkarmen eller røske ferdigstrøkede bunadsskjorter ned på gulvet. En femåring er til gjengjeld ikke farlig for omgivelsene; voksne med en femårings mentalitet, derimot…

For dette er hva vi står igjen med etter årevis med forståsegpåere og åpen lommebok: Voksne kropper utstyrt med bortskjemte femåringers hjerner. Som ser det som naturlig å vandalisere omgivelsene, gå løs på sine naboers eiendeler, påføre sine medmennesker skade og gjøre tilværelsen for utrygg for alle når de ikke får det de peker på.

Hvordan det skal gå når staten får enda dårligere råd til å kaste penger på de høyst selvforskyldte problemene, er det vel ingen som liker å tenke på. Ett kan vi være relativt sikre på: de stakkarslige, selvmedlidende ungdommene kommer ikke til å vokse med oppgaven. De kommer til å fortsette som de stevner.

Men kanskje er det enda håp om at vi kan komme oss ut av velferdskomaen. Den unge herrens ulidelige selvmedlidenhet får nemlig VLTs spaltist til å se rødt. Det er en fryd å lese, et sunnhetstegn som det jo er:

Hej. Låt oss gå rakt på sak. Ni kan lägga ned det där snacket nu, om att ni bränner på grund av ”utanförskap”, för att ni ”särbehandlas”, eller för att ”ingen ser er talang”. Ingen går på det.

Ni bränner bilar för att ni är kriminella. Ännu inte medvetna om, tydligen, att det kan sluta i Kumlabunkern. Fråga mamma vad hon skulle tycka om att hälsa på där.

Ni är inte så många, det vet vi. Kanske bara någon promille av Västerås ungdomar, de som tar ansvar för sina liv och planerar en framtid där bunkern inte ingår.

Ni är kriminella men inte bara: ni har också dragit på er offerkoftan och trivs bra i den. Det är ju i den man kan göra kränktheten till livsfilosofi. ”Det är synd om mig och jag mår bra av bränna bilar”.

– Det er patetisk, fortsetter Kihl, som legger til at hun forstår at det er bekvemt å ty til snakk om utenforskap. Alle trenger en forklaring på sine gjerninger, selv bilbrennere: – Men dere er kriminelle. Og usedvanlig korka, freser hun:

Ni påstår att polisen trakasserar. Men polisen patrullerar inte för att trakassera utan för att vanliga människor ska få känna sig trygga, bland dem finns säkert också era föräldrar, syskon, och kusiner. Om polisen visiterar er är det för att få veta i vilka ärenden unga är ute, om det är flera bränder på gång. Det är väl inte så svårt att begripa? Folk kan ju dö i bilbränder.

Sluta skyll på andra. Det är fegt. Den som fått en plats i en skolklass har fått en chans. Ni har också fått chanser och har ni sumpat dem får ni fundera vad ni själva gjorde för fel. Lägg ner tugget om att felet är ”politikernas” och ”samhällets”.

Kihl viser til Bäckby – som har blitt rustet opp for enorme summer, men hvor det fortsatt brenner biler – og plasserer uten videre ansvaret der det faktisk hører hjemme:

Samhället satsar och ni sabbar.

Så hälsa Kumla.

För det är bara en tidsfråga innan ni sitter där. Om ni nu inte får in i era skallar, så fyllda av självömkan – att ni ska göra något vettigt av era liv, medan tider är.