Politikk

Bunkers for åpenhet

Politihuset i svenske Rosengård er en av de få serviceinstitusjonene som er igjen. Men for å kunne gi innbyggerne den trygghet de har krav på, må politiet selv beskytte seg. Politihuset ser ut som en bunkers og alt rundt politiets arbeid, endog politihuset og antall ansatte, er taushetsbelagt informasjon. Paradokset er til å ta og føle på.

Spaltist Peter Kadhammer har gjort en interessant observasjon. Han ser med bekymring at politihuset i svenske Rosengård minner om fortet til en okkupasjonsmakt.

Fasaden er grafittigrå, dyster, ja tilnærmet fiendtlig, det er få vinduer nært gateplan, hele bygningen ser ut til å være konstruert for at ingen angripere skal nå dem. Stengsler. Overvåkningskameraer. Og en rekke forbudsskilt.

På baksiden glefser og knurrer politihundene. Lyden kommer fra den inngjerdede parkeringsplassen der de ansatte får parkere sine private biler, slik at de unngår hærverk.

Faksimile fra Aftonbladet

Faksimile fra Aftonbladet

Kadhammer kommenterer at politiet er her for å forsvare vårt åpne demokratiske samfunn, men opererer selv fra det som mest av alt ligner en bunkers. Den forrige politistasjonen var en toetasjes gul teglsteinbygning, i sosialtjenestens gamle lokaler, men den ble både for trang og for tilgjengelig for uvelkomne. Det kunne skytes rett inn i bygningen, noe som også skjedde. En gang ble det skutt inn i omkledningsrommet, påpeker Kadhammer.

En av de ansatte forteller at politiet kjente seg utrygge på andre områder også. Kaldhammer møter politibetjent Göran Holmgren på politihuset. I resepsjonen er de ansatte beskyttet bak tykke glassplater, de ansatte kommer og går via en dør med automatisk lås. Holmgren tar Kaldhammer til et rom ved resepsjonen, ett av de få hvor besøkende har tilgang. Resten av bygget er stengt for utenforstående. Beskyttelse er gjengangeren.

Holmgren vil ikke si noe om statistikk for angrep på politiet. «Det kan piske opp stemningen,» er hans vurdering. Han forteller om politiets utrygghet. Om angrep på tjenestebiler, privatbiler, om trakassering av de ansatte som syklet til jobb.

– Det går en cykelväg hit från centrala Malmö. Två olika gäng brukade stå där. De ställde sig i vägen för folk helt oprovocerat. Kolleger blev trakasserade när de cyklade till och från arbetet. Det var ett arbetsmiljöproblem. De skrek könsord när man cyklade förbi. De följde efter ett par kolleger när de cyklade hem. Följde efter hela vägen. En riktade handen ut genom sidorutan som om han skulle skjuta. Kollegan kastade sig i skydd.

Om selve politihuset og de ansatte, ei heller antallet, får Holmgren ikke lov å si noe. Det er taushetsbelagt informasjon.

Samtalen med Kadhammer blir av en underlig karakter. Holmgren kan lite eller ingenting si. «Vad kan jag fråga om när allt är hemligt?,» undrer Kadhammer. Holmgren prøver å by på den informasjonen som han kan dele. Han forteller at ting er blitt bedre. Det er vanskeligere å sette fyr på garasjen (den er flyttet til kjelleren), det er vanskeligere å gjemme seg i området da busker og trær er fjernet.

– Folk kan inte gömma sig på samma sätt. Du vet, i gerillakrig gömmer man sig, sier Holmgren

Geriljakrig, intet mindre.

Kaldhammer forteller at det ikke var åpenbart at politihuset skulle ligge i Rosengård. Det var politimyndighetene i Malmö som ville vise at politiet ikke ville forlate Rosengård i en tid der omtrent all annen service flyttes ut.

Så fortet ligger här av omsorg om medborgarna.
Ändå är det ett fort, en fästning, ett monument över vår tid.

Hvor er en på vei når politiet må barrikadere seg for å være tilstede i nærsamfunnet?

Aftonbladet: Bunkern ska försvara vårt öppna samhälle