Rita Karlsen, HRS
For de av oss som følger litt med i svenske medier er det påfallende hvor lite objektive svenske medier kan tillate seg å være, og når det kommer til innvandring og integrering må mediedekningen kunne kalles katastrofal.
Under siste valg i Sverige var det som om det var gravøl i hver eneste svensk redaksjon, og ingen la skjul på hvorfor: Det (dumme) svenske folket anerkjente Sverigedemokraterna (SD) og sendte dem inn i Riksdagen, mens Socialdemokraterna (S) gikk på en durabelig smell og svenske mediers yndling, partilederen Mona Sahlin, gikk da også etter hvert av. Noen medier gikk lengre enn andre, Aftonbladet innledet endog en kampanje mot SD.
Like rasende som svenske medier er mot ”sitt eget” SD, er de på Danmarks regjering, og i særdeleshet regjeringens støtteparti Dansk Folkeparti (DF), og Finlands regjering, og i særdeleshet partiet Sannfinnene, som det (dumme) finske folket har latt vokse til nye høyder. Når det gjelder Norge synes svenske medier langt midlere, med unntak av om det handler om FrP.
Lederskribent Per Gudmundson i svd.se har også merket seg det – og utmerker seg ved å sette sine tanker på trykk. Bakgrunnen for Gudmundsons tanker er å finne i den nylige publiserte NOUen fra Brochmann-utvalget:
Den kallas ”den tjockaste offentliga utredningen på mycket lång tid”. Men medan Danmarks gränskontroller mot Sverige och Finlands röster på Sannfinländarna skapar rubriker, får Norges invandringspolitik mindre uppmärksamhet. Kanske beror det på att Norge styrs av socialdemokrater, vars motiv är svåra att ifrågasätta.
För två veckor sedan kom utredningen Velferd og migrasjon – Den norske modellens framtid. Där konstateras att invandrare från Afrika och Asien har så låg delaktighet i arbetsmarknaden att det ger en allvarlig ekonomisk belastning. Halva vinsten med pensionsreformen – 30 miljarder norska kronor – kanske äts upp.
Handlingsutrymmet begränsas av internationella överenskommelser och av Europasamarbetet, men utredningen rekommenderar en arbetslinje där det är möjligt. Staten bör försöka locka högkvalificerad arbetskraft, och utredningen menar att det är ”särskilt viktigt att reglera tillströmningen av invandrare med låg kompetens, så att de som kommer får möjlighet att delta i arbetslivet”. Norge bör inte lätta på den åtstramade humanitära invandringen (som regeringen alltid kallar ”konsekvent, rättfärdig och rättssäker”), och försörjningskrav vid anhöriginvandring föreslås.
I övrigt vill man göra socialförsäkringssystemen mindre generösa, försvåra att bidrag förs ur landet, samt stimulera invandrade kvinnor att välja arbete före hemmatillvaro med barnbidrag.
Gudmundson påpeker deretter at funnene bør være interessant også for Sverige, da nettopp Sverige er berørt. Han viser i denne sammenheng til da den norske regjeringen presenterte høsten budsjett, der en fornøyd statsminister Jens Stoltenberg fortalte at antallet grunnløse asylsøknader hadde gått ned fra 18.000 til 10.000. Gudmundson siterer Stoltenberg: «Dette vil spare staten for 2,5 milliarder.” Men samtidig med at Norge sparer penger på færre grunnløse asylsøknader, er det noen andre som blir sittende med regningen. Ifølge Ann-Magritt Austenå, generalsekretær i Norsk Organisasjon for Asylsøkere (NOAS), er det Sverige: ”Nå er det Sverige som tar regningen. Når Norge blir mindre attraktivt for asylsøkere drar flere til Sverige,” siterer Gudmundson fra Aftenposten 7/12-10.
Ja, de drar ikke til Finland eller Danmark. Vi trenger ingen fantasi for å forstå hvorfor. Vi trenger derimot mer fantasi for å forstå hvorfor det ikke er legitim politikk å begrense adgangen av personer som beviselig ikke har behov for opphold? Hvorfor er det så vanskelig å kommunisere at verken Sverige eller Norge har økonomi til å bli et sosialkontor for verden?
Gudmundson vender seg tilbake til sitt eget land:
Möjligen gav Anders Borgs vårbudget henne rätt. ”Sedan regeringen lämnade budgetpropositionen för 2011 har utgifterna för ensamkommande barns boende ökat och prognosen över antalet inskrivna personer i Migrationsverkets mottagande skrivits upp som en följd av ett ökat antal asylsökande. De medel som anvisats är därför otillräckliga. Regeringen anser därför att anslaget 1:2 Ersättningar och bostadskostnader bör ökas med 875000000 kronor. Finansiering sker delvis genom att anslaget 1:1 Biståndsverksamhet under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd minskas med 650465000” (Prop 2010/11:99).
Det er med andre ord ikke småpenger regningen ”vi sender” til Sverige lyder på. Derfor legger da også Gudmundson retorisk til ”Grannarna kan framstå som kallt kalkylerande, men även i Sverige har gränsdragningen för humanitära flyktingskäl ekonomiska konsekvenser.”
Jeg betviler at den norske regjeringen, med statsministeren i spissen, vil vedkjennes seg å være ”kalt kalkylerande” – og det trenger dem ikke heller. At realitetene så smått begynner å senke inn i innvandrings- og integreringspolitikken er ikke en dag for tidlig. Jeg har sagt det før, og gjentar det gjerne: Det måtte komme til penger før det ble mulig å tenke to tanker samtidig.
Situasjonen i Sverige er derimot ikke god, noe som for øvrig også vil innvirke på Norge på sikt, men enn så lenge får vi bare konstatere utviklingen – selv om de er vanskelig å finne i svenske medier:
Förra året kom 2.393 så kallade ensamkommande barn, varav ungefär hälften ynglingar över 16 år. År 2000 var det 350. Utvecklingen gör att något annat förstås får stryka på foten. I vår blev det biståndet. Utan en enda rubrik.