Integrering og integreringspolitikk

Innvandrere i «krig» mot svenskene

En bølge av personran i Malmö beskrives som en del av ”en krig mot svenskene”. Det oppgir unge ranere med innvandrerbakgrunn som motiv for at de raner svenske ungdommer. Ungdomsranerne skryter av sine ugjerninger, og synes at de svenske ungdommene bare er pysete, feige og dumme. – Svenskene gjør jo ingenting, de bare gir oss tingene, sier en av ranerne.

Rita Karlsen, HRS

De unge ranerne er blitt intervjuet av Petra Åkesson i forbindelse med hennes sosiologioppgave. Åkesson forteller at hun ble interessert i fenomenet etter å ha lest Brå (Brottsförebyggande Rådet) sin rapport om unge ranere i Stockholm og Malmö. Hun ble nysgjerrig på hvorfor de raner andre unge, da det som regel ikke er mye penger det er snakk om.

Åkesson fikk hjelp av kuratorer ved tre skoler og en organisasjon som arbeider med unge kriminelle, til å komme i kontakt med de unge ranerne. Hun innervjuet dem både enkeltvis og i grupper. Åkesson ble overrasket over svarene hun fikk:

– Det var tur att jag använde bandspelare för de svar jag fick var så anmärkningsvärda att jag fick lyssna flera gånger för att riktigt inse vad de sagt. «När vi är ute på stan och rånar så krigar vi, vi krigar mot svenskarna», var ett återkommande argument, forteller hun til dn.se.

Denne ”krigen” ble til og med definert som tilfredsstillende for den enkelte:

– Pojkarna från en av skolorna berättade leende att «det kommer en härlig känsla genom kroppen när vi rånar, man känner sig nöjd och glad, det känns som man har lyckats».

De intervjuede guttene er mellom 15 og 17 år. En av dem forklarer for Åkesson hva makt innebærer for han:

– För mig är det att svenskarna ska lägga sig ner på marken och pussa mina fötter.

Ranerne synes også en smule forundret over at de møter så lite motstand fra de svenske ungdommene:

– De unga rånarna känner en kick av att utföra avvikande och riskfyllda handlingar och de pratar mycket om hur lätt det är att råna svenskarna. Och kicken blir ännu större när de är medvetna om att rånen är så enkla att utföra. «Det är så lätt att råna svenskar, det är så lätt «, sade en av pojkarna.

De planlegger derimot ikke ranene, men slår til ut fra sine egne kriterier:

– Nej, när vi ser några svenskar som verkar rika eller har bra mobiler så rånar vi dom.

Under intervjuene omtaler ungdomsranerne svenskene som pysete, redde og dumme:

– Svenskarna gör ingenting, det bara ger oss sakerna, de är så mesiga.

Det er altså ikke gevinsten i seg selv som er målet med ranene, mener Åkesson, men det handler mer om en livsstil:

– Ungdomarna varken planerar eller organiserar de brottsliga handlingarna och har därför inte något affärsmässigt förhållningssätt, säger Petra Åkesson. Det som i stället är utmärkande för deras handlingar är att de ser sina rån som en livsstil.

Ifølge Åkesson er hatet mot svenskene et svar på at de selv hates av svenskene:

– «Dom hatar ju oss», svarar pojkarna med en sorts självklarhet, säger Petra Åkesson. En av dem gav ett litet, litet exempel.

«När en svensk handlar i Pressbyrån får han pengar tillbaka i handen, damen bakom disken ser honom i ögonen och ler. När vi handlar lägger hon pengarna långt ifrån sig på disken och tittar åt sidan.»

Åkesson forteller at det ikke var vanskelig å få ungdommene til å snakke om sine kriminelle handlinger, heller tvert om: De skrøt av det. Hun mener det også kan handle om at de tolket henne som en av dem, siden hun har opprinnelse fra Sri Lanka:

– Nej, inte när vi väl träffades. Det var snarare så att de skröt om vem som rånat mest. Sedan har jag nog haft en stor fördel av mitt utseende. Jag är adopterad från Sri Lanka så de betraktade mig nog inte som en av «dom», svenskarna.

Professor i sosiologi, Malin Åkerström, mener Petra Åkessons arbeid er unikt:

– Petras uppsats är unik. Så vitt jag vet har ingen i Sverige tidigare tagit reda på varför ungdomar rånar andra unga, säger hon.

Åkerström mener derimot at å benytte ”hat” i denne sammenhengen er for sterkt. Hun mener det handler mer om frustrasjon, der løsningen ikke er mer velvilje men arbeid:

– Hat är ett för starkt ord. Men när det gått så långt att unga människor känner sig så frustrerade att de väljer att slå tillbaka mot samhället genom kriminalitet, då finns det också stor risk att de kan utnyttjas av både politiska och religiösa fundamentalistiska krafter till ännu värre handlingar.

Malin Åkerström ser bara en lösning.

– Arbete till alla. Bidrag och alla dessa kurser ökar bara förbittringen. För mycket välvilja blir till sist ett förtryck.

– Om det krävs en avreglering av arbetsmarknaden för att skapa fler jobb, så måste vi göra det.

Det kan være at arbeidstilknytning kan avhjelpe situasjonen noe, men det kunne kanskje også være på sin plass og ta diskusjonen om kulturkollisjon. Det synes å være liten tvil om at vi her snakker om ungdom med opprinnelse fra land der kulturen bevitner den sterkeste rett, og der en tar for seg av de goder som en måtte ønske – uten at det får nevneverdige konsekvenser. Kanskje en idé å sette skapet på plass?