Rita Karlsen, HRS
I februar 2008 ble det kjent at svenske Redd Barna sensurerte en forskningsrapport utarbeidet av Pernille Ouis. Rapporten omhandlet temaer knyttet til æresrelatert vold, barnekteskap og seksuell utnytting av jenter i Palestina, Libanon og Jemen. Men om Redd Barna var interessert i problematikken, var de ikke interessert i noe forklaring på problemene. For eksempel fryktet Redd Barna at Ouis henvisning til at de overnevnte landene har en patriarkalsk struktur, kunne føre til samarbeidsproblemer mellom Redd Barna og de aktuelle landene. Redd Barna ble også beskyldt for å lyve om Ouis rapport for å beskytte eget standpunkt.
Redd Barnas forskningssensur vekket oppsikt, men Pernille Ouis hevder at Redd Barna fortsetter å lyve om hennes rapport. Denne gangen ved at de dytter lokale forskere foran seg.
Ouis skriver på Newsmill:
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt farsen att Rädda Barnen gång på gång sprider samma lögn kring hur det gick till när min rapport om tidiga äktenskap, hedersrelaterat våld och sexuella övergrepp bland tonårsflickor i Jemen, Libanon och de ockuperade palestinska områdena censurerades av dem. Eva Svedling, chef för «Påverkan och Medlem Rädda Barnen» skriver i en kommentar till Sara Mohammeds artikel om mig och forskningsrapporten:
«Det var lokala forskare som gjorde grundarbetet till rapporten som sedan lades fram. Pernilla Ouis skrev dock en inledning till rapportern, men den ansågs inte av de lokala forskarna ha stöd i den studie som genomförts. Forskarna ansåg helt enkelt att slutsatserna som Ouis dragit var för generella och därför felaktiga. Pernilla Ouis gav då möjligheten att lyfta hela avsnittet eller att skriva om. Hon valde att lyfta avsnittet. Detta har sedan Pernilla Ouis och några andra med henne tolkat som om Rädda Barnen censurerat rapporten. Inget kunde vara mer felaktigt. Dessutom har Pernilla Ouis aldrig hindrats från att trycka texten i sitt eget namn.»
Denne tolkningen fra Redd Barna tiltredes ikke av Ouis:
Jag har klara bevis från mailväxling och de uttalanden Rädda Barnen gjorde i media att invändningen att de lokala forskarna var emot min analys är en falsk efterkonstruktion. Svenska Rädda Barnens ledning på regionkontoret ifrågasatte min analys direkt i ett första skede och skickade ut en förfrågan till sin personal om de höll med om mitt resultat – vilket vittnar om en syn på forskning som något som är underställt organisationens åsikter och syften. Efter ett regionalt personalmöte presenterades en lista över ändringar jag skulle göra, bland annat att jag inte skulle påstå att samhällen i Mellanöstern var patriarkala. Inga forskare var involverade i denna process, och ingen protest från dem kom till mig alls. Vi hade haft en avslutande workshop i projektet och forskarna var alla överens om den analys som gjordes. Rädda Barnen uttalade framförallt att min rapport skulle utsätta sin egen personal för risker om den publicerades, samt att fenomenen som forskningen behandlade var individuella och marginella och inte hade sin förklaring i vare sig kultur eller religion. Detta var en politisk (korrekt?) uppfattning som inte hade stöd i min forskning, och det här är egentligen pudelns kärna i vår konflikt.
Deretter gjenstår spørsmålet om Redd Barna konstruerte ”bevis” i saken?
När sedan Birgitta Forsman, docent i forskningsetik, i en artikel i Universitetsläraren ifrågasatte Rädda Barnens rätt att censurera forskningen och jämförde det med ett läkemedelsföretag som ändrar sina forskningsresultat, lyckades Rädda Barnen trolla fram ett protestbrev från de lokala forskare som konsulterats. Detta skedde ett och ett halvt år efter projektets slut, av forskare som inte alla kan läsa engelska. Hur kunde de ta del av min rapport? Jag hävdar att en vulgärtolkning av rapporten har spridits i regionen med Rädda Barnens goda minne. Det finns inga motsägelser i de olika forskarnas teoretiska förståelser av problematiken i sina respektive landsanalyser och den analys jag hade gjort. Jag uppmanar verkligen Rädda Barnen att läsa och jämföra hur vi förstod detta! I mitt tycke uttalade sig till och med de lokala forskarna hårdare och mer kategoriskt än jag gjorde. Exempelvis har det jemenitiska forskarlagets analys citerats av Sverigedemokraterna på deras hemsida, ett citat som felaktigt tillskrivs mig.
Ouis deler heller ikke Redd Barnas sin versjon av hvordan rapporten skulle omorganiseres:
Jag valde aldrig att «lyfta avsnitten». Rädda Barnen tog bort de analytiska delarna i mitt kapitel mot min uttalade vilja. Min ursprungliga text finns numera publicerad i en internationell vetenskaplig tidskrift, förhandsgranskad av expertis på området. Journalisten Nima Dervish har dokumenterat händelseförloppet på sin blogg där all mailväxling och annan dokumentation finns tillgänglig, inklusive den censurerade texten. Han har även korrekt redogjort för detaljerna i sin bok (tillsammans med Emre Güngör) Varför mördar man sin dotter? (Norstedts, 2009) Man kan undra vad jag egentligen har för intresse att hålla mig kvar vid denna historia, eftersom jag fått upprättelser på flera olika håll.
Ouis mener, uansett hva som er Redd Barnas beveggrunner, at det er mye å lære av saken:
Jag tror vi bör lyfta blicken och fråga oss själva varför dessa frågor är så laddade. Jag blir ständigt anklagad för att vara islamofob när jag undersöker och debatterar religiösa och kulturella mekanismer för förtryck. Att kritisera islam som normsystem är inte samma sak som att säga att muslimer bör diskrimineras. Jag har tidigare hävdat att man bör skilja på islamofobi och muslimofobi. När jag kritiserar negativa konsekvenser av exempelvis islamistiska tolkningar av islam (typ homofobi och occidentalism) och blir anklagad för att understödja rasism mot muslimer, är en det samma paradoxala parallell som man skulle anklaga en kritiker mot regimen i Iran för att understödja diskriminering av iranier. Det är fullständigt bisarra anklagelser. Svenska anti-rasister tenderar att se muslimer som en enda homogen grupp. De förstår inte dynamiken i den inomislamiska debatten, utan verkar tro att alla muslimer intar samma position i alla frågor. Det är djupt problematiskt.
Vanskelige spørsmål må kunne diskuteres, noe annet er respektløst – og redder i alle fall ingen barn:
Jag är medveten att det är politiskt laddat att kritisera «de Andras» kultur och religion, och att detta lätt kan missbrukas i en främlingsfientlig diskurs, men sådan kritik behöver inte innebära etnocentrism eller att man tycker sin egen kultur är förträfflig i alla avseenden. Om vi däremot låter bli att diskutera dessa svåra frågor, osynliggör vi offren för patriarkala hedersstrukturer. Om vi betraktar det hedersrelaterade våld som våld utfört av enstaka individer friställda från sitt sociala och kulturella sammanhang, tenderar vi att marginalisera problemen och att verkligen demonisera och stigmatisera «de Andra». Att förstå kulturella mekanismer skapar begriplighet för hedersproblematiken, och att även förövare kan ses som offer som känner sig «tvingade» av sin egen grupp att utföra fruktansvärda våldsdåd mot nära och kära familjemedlemmar.
Att inte våga diskutera problemen är att nedlåtande betrakta «de Andra» som en grupp som inte kan hantera öppen kritik och som till varje pris måste skyddas från den. Detta är den paternalistiska syn som Rädda Barnen företrädde i historien kring min censurerade forskning. Vilka är det egentligen vi skyddar med denna politisk korrekta attityd? Jag menar att vi framförallt skyddar oss själva från anklagelser om rasism, islamofobi och främlingsfientlighet. Det är en bekväm position. Vi vill ju alla vara goda, fina människor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Rädda vuxna räddar inga barn.