Rita Karlsen, HRS
Som Bruce Bawer har vist i dagens artikkel går debatten høyt i Frankrike om hva det betyr å være fransk og hva som er de franske verdier. Likevel er det mest sentrale at debatten er initiert av den franske innvadringsministeren, Eric Besson, som dertil selv er født i Marokko. Men som Herman Lindqvist riktig påpeker i Aftonbladet – et slikt initiativ vil neppe se dagens lys i så mange andre land – og i alle fall ikke i Sverige. Og skulle en slik debatt, mot alle odds, dukke opp, så vil den bli preget av formen mer enn av innholdet:
Frankrikes minister för invandring och integration har uppmanat hela nationen att debattera två frågor:
Vad är det att vara fransk?
Vilka är de franska värderingarna?
Ingen svensk minister kan göra så. Det skulle bli en våldsam debatt, men den skulle inte handla om svenska värderingar utan om själva debatten, därför att i Sverige är formen nästan alltid viktigare än innehållet och bara det faktum att man nämner begreppet ”svenska värderingar” skulle misstänkliggöra honom. Han skulle kallas ärkereaktionär och få ett SD stämplat i pannan, och så skulle den diskussionen vara avslutad. Innan någon svensk värdering blev omnämnd.
Det kan synes som om kommer lengre i Sverige ved å hylle en mest mulig ”usvensk” linje, ja være svenskfornekter, som Linqvist kaller det:
I Sverige frodas en unik svensk variant av nationalism – den omvända nationalismen. De som hyllar denna linje kan kallas svenskförnekarna. De finns huvudsakligen på vänsterkanten och bland socialliberaler.
Eftersom personer med den inställningen styr de största svenska opinionsorganen är det deras åsikt som för tillfället är den politiskt mest korrekta. De tar avstånd från det som kan kallas svenskt. De kan kokettera med sin ickesvenskhet genom att säga att de aldrig hejar på det svenska landslaget i fotboll därför att laget spelar sådan tråkfotboll.
Denna form av nationalism, det totala avståndstagandet, är så typisk för Sverige att den kan kallas ett nationaldrag, unikt för Sverige. Det är också bara i Sverige man kan höra det för svenskar ytterst positivt laddade uttrycket att någon är ”så härligt osvensk”. Motsvarande mening kan aldrig uttalas i till exempel USA, Frankrike eller Japan.
Lindqvist mener disse svenskfornekterne er arrogante, og det til tross for at også dem, om de innrømmer det eller ikke, er en del av den svenske kulturen:
I sin arrogans ställer sig de svenska självförnekarna i en alldeles egen nisch pekande finger åt den överväldigande majoritet av svenska folket som är född och uppväxt i Sverige, som har svenska som modersmål, som har en hemkommun i ett landskap där de hör hemma och som de tycker är lite vackrare och finare än alla andra landskap, för där har deras förfäder bott i generationer. Denna stora svenska majoritet har olika politiska åsikter, de ser olika ut, de har olika religioner eller ingen religion alls, men de är sammanflätade i en historisk ödesgemenskap för de tillhör alla den unika svenska mixen, den vi kallar den svenska kulturen.
Dit hör vi alla, även självförnekarna som i sin upphöjda avskildhet idiotförklarar alla som vågar ha en annan åsikt och till och med erkänna sin svenska patriotism.
For ifølge Lindqvist viser den svenskfornektende svensken sitt sanne ansikt jo lengre han er fra Sverige. En svenske i utlandet blir mer svensk enn de fleste svensker, der han ikke går av veien for å fortelle om hvordan saker og ting fungerer i Sverige. Og skulle den samme svensken få noen problemer i utlandet, ja da ropes det på svenske UD som man forventer rydder opp som en annen mamma:
I samma ögonblick självförnekaren reser utomlands händer det något märkligt. Eftersom han reser på svenskt pass identifieras han utomlands omedelbart som svensk, trots att han nyss själv inte ville ha med svensk kultur att göra. Ändå avslöjas han lätt på sin svenska accent – få svenskar talar främmande språk så bra som de själva tror.
Efter ett tag i det främmande landet börjar svensken ha synpunkter på det ena och det andra. Han berättar för landets invånare att i Sverige stannar bilarna vid övergångsställen, där är inte varje promenad över en gata förenad med livsfara. I Sverige kommer man i tid. I Sverige står man i kö och väntar på sin tur och tränger sig inte före.
I Sverige kan man ringa till myndigheterna och få saker och ting utförda per telefon, trots att man inte är släkt med tjänstemannen eller är god vän med chefen, och inte behöver man betala mutor för att få det begärda dokumentet.
I Sverige har vi kvinnor på alla poster i samhället. I Sverige kan en kvinna försörja sig själv och är inte beroende av någon man. I Sverige säger vi du till alla, utom till kungen.
Den inbitne antisvensken blir alltså en högljudd och alltmer blågul ambassadör för Sverige i utlandet. Ju mer utland det främmande landet är, desto svenskare blir svensken. Och skulle han råka i svårigheter där borta ropar han genast på Mamma UD – som förväntas komma till omedelbar undsättning.
Men når svensken er vel hjemme i Sverige igjen, starter den forunderlige prosessen. Den, ja kanskje vi kan kalle han det – jævelen – som erklærer noen kjærlighet til sitt eget land, han skal straks stemples som det verste av det verste, og helst forsøkes assosiert med nasjonalistens mørkemann.
Väl hemma i Sverige, när självförnekaren hunnit bota sin svåra abstinens efter kanelbullar, Kalles kaviar, godis eller vad de kan ha varit han saknade mest av allt, klättrar han upp i sin nisch igen och sjunger förnekelsens lov. På ren svenska. Han står med stämpeln i hand, redo att idiotförklara var och en som vill uttrycka sin kärlek till Sverige och det svenska.
Lindqvist er derimot klar til å ignorere selvfornektelses-sekten og oppfordrer til å ta en fransk én:
Låt oss strunta i självförnekarsekten och ställa oss samma fråga som den franske ministern, fast vi frågar på svenska:
Vad är det att vara svensk?
Vilka är de svenska värderingarna?
HRS oppfordrer Stortinget generelt og den norske regjeringen spesielt – og særlig utenriksminister Jonas Gahr Støre med sin understrekning av det ”nye vi” – til å få svar på de samme spørsmål:
Hva er det å være norsk?Hva er de norske verdier?
Så tar vi etter all sannsynlighet integreringsdebatten ett skritt lengre