Spådommen tilhører dosent i sosialantropologi ved Malmö Högskola, Aje Carlbom, som på slutten av 90-tallet flyttet med familien til Sveriges mest beryktede getto, Rosengård. Der bodde han i tre år for å studere relasjoner mellom innfødte svensker og muslimer. Resultatet ble doktoravhandlingen The imagined versus the real other. Multiculturalism and the representation of Muslims in Sweden (2003). Man kan altså påstå at Carlbom har noe innsikt i hva han nå uttaler seg om.
Flere svenske samfunsdebattanter har i debattartikler tatt opp problemene med å utnevne Mehmet Kaplan til minister. Det har også vi gjort. Noen forhold er dagsaktuelle, som at han bagatelliserer at ungdom verver seg til IS (liknende har vi jo også opplevd i Norge, da leder av Islamsk Råd og SV-er mente at å dra til krigen i Syria kan sammenliknes med førstegangstjenesten.) Videre har han invitert antisemittiske foredragsholdere, og i sitt forsvar for islamske organisasjoner har han vist vilje til å være ganske omtrentlig med sannheten, skriver Carlbom.
För identitetspolitiker i allmänhet kanske det här framstår som politisk smutskastning. Man bör dock vara medveten om att Kaplan har sin ideologiska bakgrund i den islamistiska rörelse som de senaste tjugo åren har arbetat på att skaffa sig inflytande i olika politiska sammanhang.
Bland muslimer är det sedan länge känt att moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm har dominerats av islamister i Det muslimska brödraskapets europeiska nätverk. Det var något av det första jag fick förklarat för mig när jag i början av 1990-talet intervjuade brödraskapets europeiska representant. Då var det Mahmoud Aldebe och Sveriges Muslimska Råd (SMR) som dominerade politiskt i moskén. Kaplan har, som bekant, haft officiella uppdrag för SMR och Sveriges Unga Muslimer (SUM) som är knuten till brödraskapets ungdomsorganisation FEMYSO med säte i Bryssel.
Successivt har Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS) tagit över och tonat ner det religiösa budskapet i relationerna med omvärlden. Anledningen är sannolikt att man insåg att Aldebes rättframma uttalanden om religiös ”särlagstiftning” missgynnade det politiska arbetet för islam. IFiS, med Omar Mustafa som ordförande, är en av grundarna till den europeiska paraplyorganisationen Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE). Bland forskare är organisationen känd för att samla ett trettiotal nationella organisationer som ingår i brödraskapets europeiska nätverk.
Et viktig spørsmål for disse organisasjonene har vært, og er, å presentere islam og alle muslimer overfor politikere og ansatte i stat og kommune, og det har man lyktes godt med takket være lite kunnskap om islam, muslimer og islamisme hos beslutningstakere, fortsetter Carlbom.
Her må jeg skyte inn følgende: Det var nettopp dette som var ”sjokkerende” nytt for våre toppolitikere da HRS ble stiftet og vi begynte å lobbe på Stortinget med medarbeidere som hadde muslimsk bakgrunn og som forfektet helt andre standpunkt enn de ordinære talspersonene og organisasjonene. Våre medarbeidere er selvsagt sekulære og viker ikke på menneskerettighetene grunnet etnisk eller religiøs bakgrunn.
Politiker och många andra har i mångkulturell anda önskat dialog med ”invandrare” och i samband med det har de trott sig inleda ett samarbete med muslimer vilka-som-helst. Såhär ser det ut i hela Europa. Man kan konstatera att politiker i Storbritannien har börjat se sig om efter andra muslimer än islamister att samarbeta med. Där har man insett att de islamistiska grupperna representerar ideologiska särintressen snarare än muslimer i allmänhet.
Aktivistene i de klassiske islamske organisasjonene – det store, store flertallet av dem – er selvsagt fornøyd med utnevnelsen av Kaplan. Hva Kaplan tenker å bruke posisjonen sin i forhold til en eventuell religiøs agenda, blir bare spekulasjoner.
Men som identitetspolitiker för islam ger hans nya jobb möjligheter till ett inflytande som han, och rörelsen han ingår i, inte har haft tidigare. Sannolikt har han också ett stöd för sina särintressen hos Miljöpartiet i stort. Partiet har ju en hög profil i mångfaldsfrågor.
Ett allvarligt problem med den islamistiska rörelsen är att man drar en skarp gräns mellan muslimer och alla andra medborgare. Muslimer är så essentiellt annorlunda, menar Kaplan och andra, att de måste ha egna offentliga institutioner för att kunna vara verksamma i samhället. De står dessutom för en ideologi som omöjliggör för muslimska kvinnor och icke–muslimska män att etablera gränsöverskridande relationer. Sharias familjelagstiftning är en viktig fråga på sikt för islamister. För islamister är religion en offentlig angelägenhet, inte bara en privat.
Kaplan som minister med Miljöpartiet i ryggen ökar risken för att klyftan mellan muslimer och andra kommer att växa snarare än krympa. Det är allvarligt i ett läge med stor invandring av muslimer från Mellanöstern.