Ta deg en tur innom Joakim Lamottes Facebookside. Han er en uavhengig journalist som tidligere jobbet for SVT og i Gøteborgsposten – og som har fått nok.
Nå reiser han rundt i Sverige, lager reportasjer fra folks hverdag, om «det nye VI» som har beriket svenskene med kriminalitet, utrygghet, vold, trakassering, voldtekter og ran.
Hans videoreportasjer er som oftest rystende, særlig når han intervjuer unge jenter som forteller om at de er blitt seksuelt trakassert av såkalte flyktningebarn, som egentlig er voksne menn, utplassert på skolene i Sverige.
Når jentene prøver å si ifra blir de stemplet som rasister.
Det er fortvilende å se hans reportasjer, ropene om hjelp blant både unge som gamle mennesker, kvinner og barn som ikke lengre føler seg trygge i Sverige. Lamotte har besøkt skoler, gater og torg i flere år. Folk i hans reportasjer virker resignerte, noen smått paralyserte. De vet ikke lengre hva de skal gjøre når de blir antastet og plaget både fysisk og psykisk av innvandrere. Det er ingen hjelp å få. Folk rundt deg er stille, de holder hardt i veskene sine, bøyer nakken, mennene ser bort og politiet er fraværende, sier en kvinne som blir intervjuet av Lamotte.
Jeg tror noe gikk fryktelig galt under kvinnefrigjøringen i Sverige. Vi er vitne til et feministisk aggresjonsnivå verden knapt kan ha sett maken til. Kanskje en mutasjon? Et nytt feministisk gen som går til angrep på sitt eget immunforsvar, sine egne menn og som i utgangspunktet (fra et biologisk perspektiv) var ment som forsvarsverk mot omverdenen?
De innfødte svenske mennene er rett og slett satt effektivt sjakkmatt, samtidig som de ultraaggressive feministene går i bresjen for masseimport av voldelige menn fra patriarkalske kulturer.
Vitner vi et nasjonalt selvmord?
Vi ser også urovekkende tendenser i Norge, ikke minst ved den snikende identitetspolitikken og krav om «avkolonisering» av akademia.
I Sverige er det satt i system, denne avviklingen av seg selv. Alt som lukter «svenne», som svenske tradisjoner skal dekonstrueres og en ultraagressive feministisk utenrikspolitikk er på agendaen. Forsvaret er over tid lagt i grus og politiet er overtatt av sosionomer. Politifolk som vaser rundt i vester med «DIALOGPOLIS» på ryggen.
Maskulinitet er blitt et skjellsord og «hen» er nye honnørordet. Kjønnsrollene er iferd med å bli visket ut i en normoppløsende multikulturell smeltedigel.
Kanskje det som sjokkerer mest er hvor tidlig hjernevasken starter, allerede på «genusdagis» eller «genusbarnehagene» er små barn utsatt for kjønnsrolleforvirringen.
Gode gamle Pippi og Emil blir kastet i søpla og erstattet med homo- og transseksuelle litteratur hvor barna blir tvangsfôret med hen.
Her er noen rystende sitater fra en hen-barnehage i Sverige:
«Två-åringarna satt i en ring medan pedagogerna berättade att en flicka kan bli kär i en flicka och en pojke i en pojke. Sedan fick några av barnen frågan: ”Vem är du kär i?”. En liten pojke såg helt förvirrad ut och sa sedan ”mitt lego”, berättar Anna (en av de ansatte).
– En dag sade jag: «Din mamma är här» till en pojke. «Jag är inte deras mamma, jag är förälder», sade mamman.
Anna förklarar att personalen inte får säga «mamma och pappa», utan ska säga «förälder» eftersom ett barn kan ha två vårdnadshavare av samma kön.
– En dag kom en treårig flicka fram till mig och sade: «I dag är jag en pojke.» Nästan ett år senare, precis innan sommarledigheten, kom hon fram till mig och viskade oroligt i mitt öra: «Är jag en pojke eller flicka?»
Hva slags bagasje ønsker man å gi barna? Og så spør noen hvorfor stadig flere unge får psykiske plager?
Det er bare én ting å si: Holy shit! Stay away.