Innvandring

Er det virkelig svartmaling å si sannheten?

Svaret er JA, i alle fall hvis du er svensk toppolitiker og lider av langt fremskreden virkelighets-fornektelse.

Joakim Lamotte er en svensk «uavhengig journalist», som han selv titulerer seg, og som har hatt et kolossalt gjennomslag på Facebook-siden sin, der han legger ut kommentarer og reportasjer (nå nesten 147 000 følgere).

En fri sjel med hjerte for frihet, demokrati og rettsstat.

Lamotte gjør jobben så mange svenske journalister ikke gjør særlig i forhold til et Sverige på full fart inn i voldstilstander man knapt finner ord for. Voldtekter, også av barn, gjengvoldtekter, drap, skuddløsninger, utrygghet som øker i befolkningen. Og han går i rette med politikere som prøver å underslå den svært alvorlige utviklingen.

Som Isabella Lövin i det ytterliggående Miljöpartiet. Hun er både bistandsminister og visestatsminister. Lövin vil ha seg frabedt at de problemene som er åpenbare for oss som har fulgt Sverige siste snart 20 årene, faktisk er reelle.

Les Lamotte sitt durabelige oppgjør med hykleriet og dobbeltmoralen til dem i den politiske eliten som har sviktet Sveriges innbyggere. Bedre kan det knapt sies:

INTE SVARTMÅLNING ATT SÄGA SANNINGEN

Det här inlägget är till Isabella Lövin, miljöpartist, biståndsminister och vice statsminister. Jag såg dig precis i SVT:s Agenda där du la ut texten om hur vi måste sluta svartmåla Sverige. Du menar att alla vi som slår larm om otrygghet och oroande samhällsutveckling är populister och alarmister.

Hur har du mage?

Hyckleri, dubbelmoral, naivitet, svek, ja orden räcker inte till för att beskriva dig och dina partivänners politiska verksamhet.

Jag tänker på de kvinnor som hör av sig till mig varje vecka och berättar om hur de inte vågar gå ut ensamma längre. Tjejer som berättar att de har blivit våldtagna men som inte går till polisen, eftersom de vet att polisen sannolikt inte kommer hinna utreda deras fall.

Jag tänker på den mamma jag pratade med för ett tag sedan vars son hade blivit skjuten i en svensk förort. En kille helt utan kriminell bakgrund. En oskyldig kille som föll offer för det ökande grova våldet i Sverige.

Jag tänker på de poliser som hör av sig och säger att de inte står ut längre. Poliser som berättar om uppgivenheten när de inte får resurser nog att plocka bort gängkriminella från gatan. Poliser som utsätts för stenkastning, hot och hån när de utför sitt jobb, samtidigt som de upplever att ni i regeringen ömmar mer för gärningsmännen än för deras offer.

Jag tänker på den sjuksköterska jag pratade med i höstas. Hon berättade om hur de slutat använda namnbrickor på akuten där hon jobbar, eftersom hotbilden blivit så hög. På sin arbetsplats har hon blivit spottad på av gängkriminella som kallar henne hora. På bara några år har hon sett hur utvecklingen förvärrats rejält och nu gör hon sitt yttersta för att byta arbetsplats.

Jag tänker även på den unga tjej jag träffade i Malmö i december som berättade att hon dagligen blir kallad hora i skolan och att hon och hennes vänner har slutat gå på badhus för att de blir så utsatta för sexuella trakasserier.

Och senast idag gick det att läsa om ett gäng i Märsta som misshandlat och skurit av håret med kniv på en tonårstjej, samtidigt som de hotat att knipsa av hennes tunga med en tång.

Dessutom, Isabella Lövin, medan du sitter i SVT-studion och är orolig för svartmålning så sprängs det ännu en bomb i Rosengård.

Så här skulle jag kunna fortsätta hur länge som helst, men förmodligen kommer du ändå inte förstå poängen. För du och dina vänner lever i en förnekelse som är totalt ofattbar. Medan alla undersökningar visar att otryggheten ökar dramatisk i Sverige, att sexualbrotten når absurt höga nivåer, att gängrelaterade skjutningar har ökat med flera hundra procent de senaste tio åren, att utanförskapsområdena blir fler och att antalet fattigpensionärer ökar så väljer du att lägga din energi på att smutskasta personer som slår larm om den här samhällsutvecklingen.

Det är inget annat än ett stort hån mot de människor som drabbas av det som du och dina kollegor föraktfullt brukar kalla för ”utmaningar”.

Och vi som berättar de här människornas historier får höra att vi är alarmister och populister. Men när du och andra inom Miljöpartiet slår på stora trumman om miljöhotet, då är det minsann inte alarmism eller populism? Varför får man varna för vissa saker, men inte för andra?

När jag hör dig förminska vanligt folks upplevelser vänder det sig i magen.

Hur kan det vara svartmålning att säga sanningen?

Har du ingen skam i kroppen Isabella Lövin?