Sveriges «kreativa förstörelse»

Sverige har blitt et splittet samfunn. Representanter for Sveriges regjering sier at de vil at innvandrere skal integreres i det svenske samfunnet, men i områder hvor majoriteten er innvandrere finnes det ikke mye samfunn å integreres i. Det finnes bygninger og spor av et samfunn, men de menneskene som bygget det samfunnet er ikke i nærheten. Det finnes bare et historisk og kulturelt vakuum, skriver Nima Gholam Ali Pour.

Den svenska regeringen förbereder nu en lag som kommer att tvinga alla svenska kommuner att ta emot nyanlända flyktingar, skriver kronikør i det sosialkonservative nettmagasinet Samtiden og representant i Grunnskolenemda i Malmø Nima Gholam Ali Pour hos Gatestone Institute.

Långt in i 1900-talet var Sverige ett homogent land där det fanns få invandrare. Idag, med tanke på Sveriges liberala migrationspolitik, och den snabba och radikala demografiska utvecklingen som äger rum, är Sveriges tredje största stad, Malmö, på väg att bli en stad där etniska svenskar är i minoritet. Andel av befolkningen med utländsk bakgrund har gått från 27 procent[1]i 1996, till 42% i december 2012.

Det finns svårigheter för invandrare i Sverige, som det finns svårigheter för invandrare i alla länder, särskilt inom utbildning och arbetsmarknad.[2]

rights_banner_praktutgave-ny_778x150

Vad som saknas är dock andra perspektiv. I områden som Fosie och Rosengård, där etniska svenskar är i minoritet, så har de blivit utsatta för rasism. Denna rasism sträcker sig från nedsättande begrepp som «Svennehora» eller «Svennebög», som används i skolorna för att förolämpa barn med etnisk svensk bakgrund, till fientliga handlingar. När en fotbollsklubb i det invandrartäta området Biskopsgården satte upp en midsommarstång i samband med årets midsommarfirande så sågades den ner inom 24 timmar. Dessutom har Malmö stad i en form av institutionaliserad «omvänd rasism» mot svenskar, satt upp ett politiskt mål där andelen kommunanställda med utländsk bakgrund måste spegla andelen med utländsk bakgrund av Malmös totala befolkning; eftersom 42% av befolkningen i Malmö har utländsk bakgrund, så måste 42% av de anställda i Malmö stad ha utländsk bakgrund. Resultatet är att ju högre andelen personer med utländsk bakgrund i Malmö blir, så är det mindre troligt att etniska svenskar kommer att anställas av Malmö stad.[3]

Vad man än tycker om dessa demografiska förändringar eller Sveriges liberala migrationspolitik, kan vissa etniska svenskar känna att Sveriges migrationspolitik är en sociologisk version av kreativ förstörelse: «Ut med det gamla, in med det nya».

En asylsökande använde en brandsläckare för att attackera Sveriges justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (t v), i samband med att Johansson besökte asylboendet på Broby sjukhus, 23 mars 2015. (Bild: Sveriges Television)

Sverige har alltid varit ett land med en liberal migrationspolitik, men några problem har uppstått som gör den liberala migrationspolitiken problematisk.

Schengenavtalet från 1985, som Sverige har undertecknat, avskaffade gränskontroller mellan många europeiska länder, vilket gör det möjligt för människor från södra Italien att resa direkt till Sverige utan passkontroller eller identitetskontroller. Samtidigt så har många europeiska länder, särskilt de skandinaviska länderna omkring Sverige, skärpt sin migrationspolitik under de senaste tio åren, en förändring som gör Sveriges migrationspolitik ännu mer liberal i förhållande till grannländerna.

Dessutom lovade Migrationsverket under 2013 att ge alla syriska flyktingar permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Resultatet är att Sverige har blivit ett splittrat samhälle. Det finns många invandrare som söker efter en identitet, men det finns inte längre någon kulturell sammanhållning. Det som skapas är samhällen utan någon historia. I Fosie och Rosengård, till exempel, har demografiska förändringar varit så genomgripande och så snabba, att befolkningen inte har haft tid eller möjlighet att skapa en gemensam historisk eller kulturell kontext. Man kan fråga sig varför det skulle finnas en sådan kontext, eller om en sådan kontext så småningom skulle skapas. Men vi kan se att många samhällen, i synnerhet i Mellanöstern och delar av Europa, bara blir mer splittrade och att dessa historiska och kulturella kontexter är en värdeful bristvara.

Det finns de som är optimistiska och säger att en dag så kommer en ny gemensam historisk och kulturell kontext, baserad på svensk mångkulturalism, att växa fram. Men invandrarbaserade upplopp i Husby, och jihadisternas aktiviteter i svenska storstäder, berättar en annan historia.

Vissa invandrare hittar faktiskt en väg till någon form av svensk identitet, vilket gör dem till en del av det svenska samhället. Men många invandrare verkar hitta andra identiteter, vilket gör att de känner sig som främlingar i Sverige.

Representanter för Sveriges regering säger att de vill att invandrare ska integreras i det svenska samhället, men i områden där majoriteten är invandrare, finns det inte mycket samhälle att integreras i. Det finns byggnader och spår av ett samhälle, men de människor som byggt det samhället är inte i närheten. Det finns bara ett historiskt och kulturellt vakuum.

Om varje etnicitet i Sverige skapar sin egen historia och kultur, så glömmer människor någonstans i den processen att samlas omkring landet Sverige. I många områden där majoriteten av invånarna är invandrare, är områdets ökända sociala problem den enda lokala identitet som man lyckats skapa.

Om man talar med människor i områden där de flesta är invandrare, så ser många i dessa områden inte sig själva som svenskar. Olika etniska och religiösa identiteter har bildats, men den svenska nationella identiteten håller på att förloras.

Svensk nationell identitet avvisas av många människor med invandrarbakgrund, till skillnad från i USA, till exempel, där amerikansk identitet vanligtvis omfamnas av invandrare, som helt enkelt lägger till den till sin ursprungskultur.[4] För att ge en uppfattning om de aktuella attityderna mot den svenska nationella identiteten, så kan man citera Sveriges förre statsminister (2006-2014), Fredrik Reinfeldt, som efter att ha besökt området Ronna i Södertälje (där de flesta människor har invandrarbakgrund), sade: «Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.»

Denna typ av uttalanden från det politiska etablissemanget – människor vid makten som berättar för invandrare att den svenska nationella identiteten är inte bra – är vanligt, och bidrar till att människor med invandrarbakgrund avvisar den svenska nationella identiteten.

Vad tycker etniska svenskar, i områden där de är i minoritet, om den nya situationen? Det är denna diskussion som varken äger rum i svenska medier eller inom det svenska politiska etablissemanget.

Alla som talar om dessa radikala demografiska förändringar blir kallade rasister av det svenska politiska etablissemanget.

De lokala samhällena i Sverige som förlorar sin historia på grund av dessa radikala demografiska förändringar förväntas att acceptera dessa förändringar och hålla tyst, eller som det gamla svenska ordspråket säger: knyta näven i fickan.

När etniska svenskar är i minoritet i vissa områden, betyder det att de kan utsättas för diskriminering. Men de flesta politiker och medier i Sverige är inte intresserade av diskrimineringen av etniska svenskar i områden där de är en minoritet.

Uppgifter om att etniska svenskar trakasseras i områden där invandrare är i majoritet är inte en del av den mångkulturella diskursen; invandring nämns endast i positiva ordalag.

Samma rasism, men i en annan form, som invandrare kan ställas inför i vissa delar av samhället, ställs svenskar inför i andra delar av samhället – där de flesta är invandrare. Men endast en av dessa rasismer får uppmärksamhet.

Denna attityd, där rasismen mot etniska svenskar osynliggörs, är något som man ser dagligen i Sverige.

När ett brott begås av invandrare, anses det rasistiskt att påpeka gärningsmannens etniska bakgrund eller hudfärg. Men när ett brott begås av en etnisk svensk och offret är en invandrare, är det viktigt att påpeka att gärningsmannen var «vit» eller «svensk». Ett brott som en etnisk svensk har begått uppfattas vara en del av en «strukturell rasism.» Att acceptera denna dubbelmoral är så tätt vävt in i samhällsstrukturen att det är nästan omöjligt att se. Normerna i samhället är så starka och inbäddade, att människor är inte ens medvetna om att de beter sig på ett rasistiskt sätt.

När en muslimsk kvinna med slöja hävdade att hon hade blivit slagen i augusti 2013, så gick «antirasistiska» aktivister[5] – som hävdar att bara svenskar och västerlänningar är riktiga rasister – ut i media och berättade att förövarna var «vita, svenska män.» De startade också ett «hijab-upprop«, där man insisterade på att framstående svenska politiker skulle bära den islamiska slöjan för en dag till stöd för hijab-uppropet. I februari 2014 lade polisen ner fallet eftersom det inte fanns några misstänkta eller vittnen till brottet. Polisen hade material, alla sekretessbelagda, från flera övervakningskameror, men några «vita, svenska män» som enligt «antirasisterna» hade utfört attacken, hittades aldrig. Efter moskébränder, eller angrepp på invandrare, så anklagar «antirasistiska» aktivister omedelbart «vita, svenska män» som förövarna, och så småningom visar det sig att medlemmar av andra etniska grupper har begått brotten. Att låta etniska svenskar genomgå denna typ av rasprofilering har blivit helt acceptabelt.

Konservativa i Sverige är inte emot invandrarna men vill ha en mer restriktiv invandringspolitik, främst för att förhindra skador på den sociala strukturen av lokala samhällen och kulturer, vilket har skett i områden som Rosengård och Fosie. Sverige kallar sig en «humanitär stormakt», men denna humanitära omtänksamhet är uppenbarligen inte tillräcklig omfattande för att inkludera etniska svenskar, särskilt de som en gång bodde i områden där det i dag finns det stora koncentrationer av invandrare. Många gamla svenska samhällen och deras historia har försvunnit, och ersatts av något som bara kan beskrivas med ordet «ghetto».

Dessa är svenskarna vars samhällen har blivit sönderslagna och som förlorade sin lokala historia på grund av Sveriges liberala migrationspolitik.

Det finns svenskar som under en period på 20 år, gick från att vara en del av majoritetsbefolkningen till att bli en minoritet i det område som de såg som sin egen. Dessa människor tror inte att Sveriges liberala migrationspolitik är human. De kan känna att Sveriges liberala migrationspolitik har berövat något från dem. Om vi verkligen alla är jämlikar så måste också deras uppfattning vara värt att lyssna på, som en förtryckt grupp vars lokala samhällen har förstörts.

I ett land med en befolkning på 9,5 miljoner, krävs det inte mycket för att bryta ner samhällen. De radikala demografiska förändringar som har tvingats på fattiga stadsdelar såsom Fosie och Rosengård kommer nu att tvingas på övriga Sverige, vare sig folk vill det eller inte. En liberal invandringspolitik kan rädda många människor från krig och fattigdom, men den har sina offer också.

[1] Områdesfakta Malmö stadskontor 1996.

[2] I grundskolor, till exempel under läsåret 2013-2014, 82% procent av eleverna med etnisk svenska föräldrar uppnådde kunskapskraven i alla ämnen efter att ha avslutat årskurs 9; men bland elever födda i Sverige och med invandrarbakgrund, var siffran 70% procent. Bland elever med invandrarbakgrund, men födda utomlands, var siffran 52 procent. (siris.skolverket.se) Arbetslösheten bland personer födda i Sverige är 6%, medan arbetslösheten bland utrikes födda är 16,6 procent.

[3] Sverige har en stor offentlig sektor och Malmö stad har 23.000 anställda. Detta politiska mål påverkar många människors liv i en stad där den totala befolkningen är 318.000. 1996, hade bara 34% av befolkningen i Fosie utländsk bakgrund; i december 2012, hade 66% procent av befolkningen i Fosie utländsk bakgrund. Områden i Malmö har haft en liknande utveckling. 1996 hade 74% av Rosengårds befolkning utländsk bakgrund; i december 2012 hade den siffran stigit till 88%. Utländsk bakgrund innebär att man antingen är född utanför Sverige eller har två föräldrar som är födda utanför Sverige.

[4] Beyond the Melting Pot, av Daniel P. Moynihan and Nathan Glazer.

[5] Sverige har en «antirasistisk» rörelse som har mycket nära relationer med de svenska Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Många styrelseledamöter i den antirasistiska rörelsen är framstående medlemmar i dessa tre partier. Den antirasistiska rörelsen fungerar också som en kanal mellan dessa tre partier och invandrarföreningar samt religiösa organisationer som ingår i den antirasistiska rörelsen. Mestadels använder sig den svenska antirasistiska rörelsen av «postkolonial retorik», vilket innebär att de försöker säga att svenskar eller västerlänningar är rasister eftersom den svenska och västerländska kulturen har alltid varit rasistiska och måste dekonstrueras.

Artikkelen ble først publisert hos Gatestone Institute 9. juli 2015 og er gjengitt i sin helhet med Gatestone Institutes vennlige tillatelse.