Anna Dahlberg i Expressen har med stor interesse merket seg at NRK, ved Anders Magnus (kudos til Magnus), tok en telefon over Kjølen, for å finne ekspertise på innvandringens økonomiske konsekvenser, til nasjonaløkonomen Tino Sanandaji. I Sverige er han hverken anerkjent av det politiske landskapet eller av konsensusjournalister, fordi han taler sanningen.
I Sverige er det å skulle snakke om kostnader ved innvandringen, det samme som å be om å bli virusbefengt. Det er ensbetydende med ”fascisme”, sier Dahlberg i den beste lederkommentaren jeg noensinne har lest fra svensk toneangivende mediehold.
Kanskje Fredrik Solvang i Dagsnytt Atten skulle invitere henne i studio for en lengre enesamtale om den svenske tilstanden? Kan dette være hullet på byllen?
Det är också talande att NRK väljer Tino Sanandaji som expertkommentator. I Sverige är han något av en dissident som är hänvisad till marginella nätpublikationer för sina analyser. Undantag finns – som när Studio Ett i P1 bjöd in honom i samband med en specialsändning om integration. Men överlag är efterfrågan på hans kunskaper begränsad.
NRK däremot ser uppenbarligen något helt annat: en påfallande begåvad ekonom som har bättre koll på faktaläget än i stort sett alla andra.
Någon kanske invänder att Sanandaji har straffat ut sig själv genom att vara en grälsjuk debattör som slänger förolämpningar efter sina meningsmotståndare. Det ligger en del i det, men poängen är en annan: Finns det någon som behärskar sakfrågan bättre än han? Om inte, borde inte det offentliga Sverige intressera sig mera för vad han har att säga?
Sanandaji är bara ett exempel av flera på hur Sverige behandlar personer som påtalar obekväma sanningar. En annan är Magnus Ranstorp, ledande terrorexpert vid Försvarshögskolan.
Efter terrordåden i Paris och Köpenhamn har han visserligen bjudits in i den mediala värmen. Numera får han figurera som den expert han är i det offentliga rummet, utan att hans medverkan väcker protester.
Men länge åtföljdes hans namn av ständiga misstänkliggöranden. Varför överdriver han hotet från radikal islam? Sjunger han inte i kör med islamofoberna? Denna nålstickskampanj tycks fortfarande ha effekt.
Utomlands finns en stor efterfrågan på Ranstorps expertis. Han leder EU:s nätverk för att motverka radikalisering (RAN), han är anlitad av Köpenhamn för att ta fram stadens strategi på området och bjöds tidigare i år in av USA:s president Obama för att medverka vid det stora toppmötet om våldsbejakande extremism i Vita huset.
Men här hemma verkar få politiker finna användning för Ranstorps kunnande. Stockholms stad kluddade hellre ihop en strategi på egen hand i rödgrönrosa anda än att tillfråga en av Europas ledande experter på området.
Eller ta Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet. Sedan elva år tillbaka har han som sidoprojekt att bevaka våldsbejakande islamism. Gång på gång gör han avslöjanden om svenska jihadister, fundamentalistiska predikanter med mera som sedan blir nyheter i public service och övrig press.
I veckan uppmärksammade han exempelvis att Sveriges Förenade Muslimer har beviljats 300 000 kronor i statliga bidrag för att arbeta mot intolerans. Samma organisation har bland annat bjudit in en numera känd IS-krigare som predikant.
Få personer i Sverige sitter inne med den detaljerade kunskap och personkoll som Gudmundson har på området. Jag skulle gissa att några av hans flitigaste läsare jobbar på Säpo.
Han fyller ett stort kunskapsvakuum kring denna form av extremism. I Sverige är vi duktiga på att bevaka högerextremismen – inte minst genom Expo – men kunskapen om svensk jihadism är bristfällig och fragmentiserad.
Allt detta borde göra Per Gudmundson till en självklar auktoritet i debatten som ständigt anlitas och refereras till. I stället har hans namn stigmatiserats och släpats i smutsen av vänsterkritiker.
Vad säger detta om Sverige? Den norske författaren Karl Ove Knausgård liknade nyligen Sverige vid «cyklopernas land«. Vi söker inte sanningen som den är, menade Knausgård, utan sådan som den bör vara – en tillrättalagd version.
Jag tror att det ligger mycket i den iakttagelsen. Det gemensamma för personer som Sanandaji, Ranstorp och Gudmundson är att de skriver om känsliga ämnen och berättar precis som det är, utan några omskrivningar.
Det skapar olust hos många. I stället för att diskutera själva saken får vi en diskussion om motiv och agendor. Varför är personen X så besatt av just det här ämnet? Är inte det skumt? Eller så hittar man exempel på att personen i fråga har sagt något olämpligt eller förhastat för att misstänkliggöra hela gärningen.
Så marginaliserar vi de röster som vi skulle behöva allra mest – de som inte böjer sig likt ett rö för samtidens vind. De som söker sanningen precis som den är – även om den är obekväm och kan få konsekvenser som vi ogillar.
Vi borde vårda dem, inte frysa ut dem.