Innvandring

-Sverige må stoppe innvandringen

Mannen bak denne tittelen, er faktisk svensk, tidligere sjefsredaktør i Svenska Dagbladet og grunnlegger av Dagens Industri, også vararepresentant til Riksdagen for Miljøpartiet de grøna. Bert Torekull sier at ”innvandringen og integreringen begynner å likne en fiasko”. Han peker på det åpenbare: at statsfinansene er på vei mot stupet, samtidig som det graves moralske grøfter i folket. Torekull vil ha en ”unntakstilstand i flyktningspørsmålet”, samme mann som tidligere var fortaler og pådriver for de åpne grensenes politikk.

Det er særlig to forhold som har ført til den totale snuoperasjonen i hodet til Torekull: Fremveksten av Den islamske staten og flyktningstrømmen dette skaper, og at hans håp om at EU skulle sikre en jevnbyrdig fordeling av flyktninger til Europa, ikke ble med annet enn håpet.

Invandringen och integrationen börjar likna ett fiasko. Människor i tiotusental väntar i förtvivlad sysslolöshet på en oviss framtid, statsfinansiellt skenar ett tåg mot stupet, nationellt grävs klyftor av moralisk natur som skiljer överheten från folket, storstäder från landsort, city från förorter och rika kommuner från fattiga, skriver Bert Torekull.

Dags därför att utlysa undantagstillstånd i flyktingfrågan, tillfälligt stoppa invandringen och ta en paus för att tänka över systemet. Som supporter av fri rörelse över gränserna hyllade jag den politik som i oheligt förbund av M och MP öppnade för generös immigration under förra regeringen.

rights_banner_praktutgave-ny_778x150

Torekull

Men det var då, före IS, före eskaleringen i Syrien och i ett nu sviket hopp att Sverige skulle få EU att fördela flyktingbördan. Siffrorna antyder kaos. Cirka 100 000 individer per år beräknas framöver invandra. Statens kostnader växer från 12 miljarder 2012 till 32 miljarder 2016.

Boligkrisen i Sverige er nå akutt, og den antas å forverre seg. Torekull peker på Lucia-beslutningen til tidligere statsminister Ingvar Carlsson, som i 1989 under Balkan-krisen, satte foten ned for ytterligere nyankomne flyktninger.

Minst 25 000 bostäder måste mitt i en djup bostadskris fram om en humanitär katastrof för asylsökande ska undvikas och om inte våra centralorter ska kantas av baracker, kåkstäder och tältläger i misär.

Ett tillfälligt invandringsstopp med undantag för så kallade FN-flyktingar prövades redan 1989 under balkankrisen av en modig statsminister Ingvar Carlsson (det så kallade Lucia-beslutet). Något liknande skulle i dag skänka fördelar som alla kan försvaras som en humanistisk utgångspunkt för nödvändiga migrationsreformer.

Under en period på säg sex månader skulle en krisgrupp rensa i regler som likt olika moment 22 plågar hanteringen av nyanlända på alla nivåer – de som nyss såg Uppdrag granskning vet vad jag talar om, de personliga tragedierna är legio.

Målet skulle vara att på kronan fastställa statens totalansvar, alla kommuners solidariska flyktingmottagning och hitta vägar att lära oss att omgående utnyttja invandrares yrkesmeriter, typ ingenjörer, läkare, hantverkare.

Endast en agenda med helhetssyn kan överbrygga klyftorna som uppstått. Bilden av den verklighet som en havererad immigration skapar i rader av småkommuner som hand i hand med frivilliga ändå gör ett hängivet arbete, speglas nämligen inte i höga beslutsfattares upprepade visioner om invandringens långsiktiga betydelse.

Ute i periferin, som Österlen där jag bor, kämpar i språklig kakofoni hårt trängda skolor och sjukhus med bråk och konflikter, vapen ibland inblandade. Här ska många barn med traumatiska upplevelser och svåra handikapp hanteras.

Varje undersökning för att placera ett sådant barn i särskola kostar veckors arbete och en förmögenhet för berörd kommun. Nästa dag kan samma barn flyttas till asyl i ny kommun för att lätta trängseln för nya flyktingar men utan att kostnaderna delas rättvist. Det är ett skamligt svek av staten. På småstadsgator vandrar frustrerade ynglingar utan jobb och förtrogna att ty sig till.

Samtidigt, även om den saken rör EU, slår tiggare läger var de kan och när de ska avvisas av sanitära eller legala skäl saknas verktyg för polis, socialarbetare eller markägare att agera. Kaos alltså på dubbla fronter! På Stockholms arbetsmarknad må problem som dessa uppfattas som marginella, i en liten kommun präglar de vardagen. Bland «vanligt folk» uppfattas det då horribelt att man i riksdagen inte ens vågar snacka med det parti, SD, som är mest kritiskt i frågan. I min enfald tror jag att ingen lösning kommer att funka om inte alla sträcker handen över både inbillade och reala hinder. Ty ett system håller på att kollapsa, för att citera en ledare i Ystads Allehanda. Regering och riksdag flyr sitt ansvar att bygga kreativa samförstånd över blocken.

Svensken i gemen framstår gärna i enkäter som en barmhärtig samarit men ser nog problemen. Att ett tag stänga landet för villkorslös invandring skulle många uppfatta som ett klokt beslut för att goda krafter tillsammans först ska få en chans att kunna besvara frågorna om våra olika roller som individer och myndigheter.

Flyktingarnas egen plikt att ta seden där de i nöd landat men med kanske uppskruvade förväntningar, måste också kunna diskuteras fritt. De som törs besluta om ett invandringsstopp riskerar likt Ingvar Carlsson 1989 att beskyllas för rasism. Men det är dags att vakna upp ur drömmen att vår allmänna blågula medmänsklighet räcker för att lösa problemen då ett litet land ska assimilera och harmoniera en befolkningstillväxt på flera hundra tusen invånare på rekordtid.