Svenske politikere villeder folket om landets radikale innvandringspolitikk

En forklaring på Sveriges uvanlig høye innvandringsnivå kan være den ideologiske utviklingen der visjonen om fri innvandring ble en sentral del av de styrendes verdigrunnlag, mener nasjonaløkonomen Tino Sanandaji i nettmagasinet Realtid.se. Svenskenes selvbilde er derimot at Sverige er et måteholdent land, ikke et verksted for radikale eksperimenter. Derfor er…

En forklaring på Sveriges uvanlig høye innvandringsnivå kan være den ideologiske utviklingen der visjonen om fri innvandring ble en sentral del av de styrendes verdigrunnlag, mener nasjonaløkonomen Tino Sanandaji i nettmagasinet Realtid.se.

Svenskenes selvbilde er derimot at Sverige er et måteholdent land, ikke et verksted for radikale eksperimenter. Derfor er det vanskelig for politikerne å medgi hvor abnorm den svenske innvandringspolitikken egentlig er, fortsetter han.

Många ekonomiska indikatorer ger en fortsatt dyster bild, men svenska folket kan i varje fall trösta sig med att de är regerande mästare i asylmottagning. Inget industrialiserat land tar emot fler flyktingar i relation till sin befolkning än Sverige.

rights_banner_praktutgave-ny_778x150

UNHCR skriver: ”between 2010 and 2014 Sweden received, on average, the highest number of asylum-seekers compared to its national population”. Detta bekräftas av OECD: ”On a per capita basis, Sweden is the country receiving the largest number of both asylum seekers and refugees”.

Förra året beviljade Sverige 111.000 uppehållstillstånd, varav 36.000 till flyktingar och 42.000 till olika anhöriginvandrare. Migrationsverkets data om beviljade uppehållstillstånd och SCB:s siffror för invandring är närliggande men inte identiska, delvis då invandring ofta sker något år efter uppehållstillstånd.

Redan 2012 års invandring beskrevs av SCB som ”den högsta nivån någonsin”. Detta överträffades 2013 när det återigen var dags att skriva om ”rekordhög nivå”. Rekord är till för att bräckas, och så skedde också när förra årets siffror släpptes. SCB skriver: ”Invandringen under 2014 är den hittills högst uppmätta”, nämligen 127.000 personer.

När återvändande svenskfödda exkluderas och utvandringen dras av var nettoinvandring av utrikes födda 80.000 personer.

Det kan vara värt att sätta dessa siffror i ett sammanhang. Antal invandrare växte med cirka 160.000 personer under åren 1900 till 1950, en period som inkluderade andra världskriget. Det tog femtio år för invandrares andel av befolkningen att växa från 0,7 procent år 1900 till 2,8 procent år 1950. Räknat i procent ökar invandrarbefolkningen idag ungefär lika snabbt var tredje år som den gjorde under hela första halvan av 1900-talet.

Sveriges siffror är även imponerande jämfört med andra länder. Dagens nettoinvandring som andel av befolkningen överträffar med god marginal USA:s rekord från den transatlantiska migrationen under perioden 1880-1890.

Den politiske ledelsen og byråkratiet velger istedet å forsvare praksisen med påstander som ikke holder vann. Standardforklaringen er at den rekordhøye innvandringen er en uunngåelig og midlertidig følge av utviklingen i verden.

Ett argument som hörs allt oftare är att den globala säkerhetssituationen aldrig varit värre och att antalet flyktingar aldrig varit fler sedan andra världskriget.

Detta är inte riktigt korrekt. Enligt UNHCR var antalet flyktingar högre så sent som år 2001. I FN:s senaste uppskattning av antal flyktingar från 2013 heter det således ”the highest level since 2001, when an estimated 12,1 million persons were considered refugees”.

Siffran som slagit rekord är inte internationella flyktingar utan de som är i flykt inom sitt eget land. Det stämmer att antalet människor på flykt på grund av konflikt – ”global forced displacement” – är det högsta uppmätta, men UNHCR:s statistik sträcker sig bara till år 1989:

”The 2013 levels of forcible displacement were the highest since at least 1989, the first year that comprehensive statistics on ‘global forced displacement’ existed.”

Statistikken over antall mennesker på flukt strekker seg ikke lenger tilbake enn 1989 og tar heller ikke hensyn til at verdens befolkning har mangedoblet seg siden andre verdenskrig. Det er derfor tvilsomt at sikkerhetssituasjonen idag er verre enn f.eks. under Vietnamkrigen, skriver Sandandaji.

Den ökning av invandring som Sverige upplevt står heller inte i proportion till ökningen av antalet människor på flykt i världen eller antalet asylsökande. Enligt UNHCR:s statistik var antalet människor på flykt mellan år 1990-2005 i genomsnitt 40 miljoner. År 2013 hade denna siffra växt till 51 miljoner, en ökning med 27 procent.

Världens samlade antal asylsökande ökade från ett genomsnitt på drygt 1,0 miljon personer åren 1990-2005 till knappt 1,3 miljoner år 2014, eller en ökning med cirka 25 procent.

Hur har då svensk invandring utvecklats? Sverige beviljade i genomsnitt asyl till 35.000 flyktingar och anhöriginvandrare per år mellan 1990 och 2005, en period som inkluderar krigen i Balkan. 2014 hade siffran växt till 78.000 godkända asylansökningar, det vill säga en ökning med 124 procent jämfört med genomsnittet 1990 till 2005.

Ökningen är ännu tydligare när vi räknar på nettoinvandring i stället för på beviljade uppehållstillstånd till flyktingar och anhöriga. Mellan 1990 och 2005 var nettoinvandringen i genomsnitt 24.000 personer per år, vilket innebär att 2014 års nettoinvandring var tre gånger högre.

Det är därmed tydligt att ökningen av uppehållstillstånd eller nettoinvandring inte främst kan förklaras av ett ökat antal människor på flykt i världen. Att antal människor på flykt och globala asylsökande ökat med ungefär 25 procent jämfört med 1990-2005 kan omöjligen förklara varför Sverige tar emot cirka 125 procent fler.

I Sverige som i andre vesteuropeiske land rekker politikerne hendene i været og skylder på den globale situasjonen. Det er ikke en korrekt virkelighetsbeskrivelse, skriver Sandandaji, som mener det derimot dreier seg om å skyve fra seg ansvaret for en utvikling som først og fremst beror på svenske beslutningstageres valg.

Men politikerne er ikke alene om anse det som sitt oppdrag å villede det svenske folket i disse spørsmålene. En nøkkelperson i utviklingen er Migrationsverkets – Sveriges svar på UDI – generaldirektør Andres Danielsson. Hvor stort antall asylsøkere og flyktninger Sverige mottar besluttes i større grad av Migrationsverkets regler og tolkninger av asylgrunn enn av Riksdagens beslutninger. Under Danielsson har Migrationsverket blitt betydelig mer generøse i sin tolkning av eksisterende regelverk. Det har ikke bare ført til at flere asylsøknader, hele 77 prosent, blir godkjent, men at fler asylsøkere søker til nettopp Sverige:

Danielsson har sedan han tillsattes år 2012 av Fredrik Reinfeldt utmärkt sig som en av de mer bisarra – om än underhållande – figurerna i sagan om flyktingkaoset. Generaldirektören har lagt svensk förvaltningstradition åt sidan och använder sin plattform för att driva på för ohämmad migration. Anders Danielsson har bland annat hyllat Fredrik Reinfeldts ”Öppna-hjärtan”-tal, avfärdat invandringens kostnader, kritiserat borgerliga förslag till att begränsa invandringen och skällt ut kommunalpolitiker som är kritiska till invandringspolitiken.

I en intervju menar Danielsson att ”vi måste lyfta frågan till ett lite högre plan och inte bara stirra oss blinda på summan 135 miljarder kronor på fem år. Sverige har råd med det.”

I Dagens Nyheter beklagar sig Danielsson över att Sverige tar emot för få flyktingar och lyfter fram Turkiets flyktingpolitik som ett föredöme: ”Och så sitter vi i Sverige och pratar om ‘massinvandring’. Ett väldigt rikt land med lång tradition av att hjälpa människor.”

Statstjänstemäns uppdrag är att verkställa demokratiska beslut, inte att på eget bevåg styra över migrationspolitisken. Reglerna är dock som så ofta annars satta ur spel när det kommer till just invandringsfrågor.

Men det er ikke sant at Sverige mottar få flyktninger sammenlignet med den tredje verden. Ifølge UNHCR ligger Sverige på tiende plass i verden når det gjelder antall flykninger i forhold til befolkningen, etter bl.a. Libanon og Jordan men foran Tyrkia. FN skriver ”Sweden is the only major recipient of refugees among industrialized countries included among the top 10 ranked countries” og som Sandandaji gjør oppmerksom på: når man sammenligner Sverige med Tyrkia, er det viktig å skille mellom permanent asyl og midlertidige flykningleire.

I motsetning til Sverige gir nemlig ikke Tyrkia syrere permanent oppholdstillatelse. De gir midlertidig asyl, hvor flykningene ikke sjelden må oppholde seg i leire mens de venter på å bli sendt tilbake til hjemlandet eller videre til Europa.

Danielsson har ikke desto mindre deltatt i kampanjen som angivelig skulle sprekke «myter» og spre opplysning mot «manglende kunnskap» om spørsmålet. En lignende fremgangsmåte er blitt benyttet her hjemme av bl.a NRK, Norsk Folkehjelp og personer som tidligere politiker for Krf Filip Rygg. Denne typen kampanjer kjennetegnes som regel av at såkalte myter – det vi andre gjerne kaller fakta – bare forsøkes erstattet av iverksetternes egne, enten ved bruk av utdaterte tall, oppsplitting av tall det er mer naturlig å se på som helhet eller stråmannsargumentasjon.

I en intervju med Svenska Dagbladet för några månader sedan förnekade han att Sverige skulle bedriva en ovanlig flyktingpolitik:

”Ett annat missförstånd är att Sverige skulle vara mer ‘generöst’ än andra länder. Anders Danielsson påpekar att Migrationsverket enkom är uttolkare av lagen. Och Sverige har inte högre grad av bifall än andra länder, bara fler sökande”.

Heller ikke dette stemmer, konstaterer Sandandaji. Ifølge Eurostats statistikk for 2014 bevilget øvrige EU-land asyl i gjennomsnitt 41 prosent av søknadene. Tilsvarende tall for Sverige er på smått utrolige 77 prosent. Det er en økning på nærmere 40 prosent fra 2012 da Danielsson tiltrådte som sjef for Migrationsverket.

Att så många fler ansökningar godkänns i Sverige är en delförklaring till varför Sverige med 1,9 procent av EU:s befolkning står för 13 procent av de asylsökande och 19 procent av samtliga beviljade asylfall i EU.

Ett annat av Anders Danielssons budskap är att Genèvekonventionen och Europakonventionen gör det omöjligt att reducera flyktingmottagandet och att försök till reformer vore lönlösa. När Kristdemokraterna föreslog en begränsning konstaterade Migrationsverket: ”För att begränsa antalet personer som idag beviljas skydd måste Sverige lämna EU och bryta mot Sveriges internationella åtaganden”.

Det er heller ikke tilfelle. De internasjonale avtalene Sverige har bundet seg til gjør det til en rettighet å søke beskyttelse, men det står f.eks. ikke noe i disse avtalene om at asyl skal være permanent istedet for midlertidig. Det siste ville innebære en dramatisk redusering av asyltrykket. Det står heller ingenting om automatisk oppholdstillatelse for pårørerende, skriver Sandandaji.

I tillegg gir avtalene Sverige rett til å kreve identifikasjon, hvilket rundt 90 prosent – igjen som i Norge og flere andre europeiske land – mangler eller later som de mangler. Det står heller ingen ting i Genevekonvensjonen fra 1951 som forbyr Sverige å rive i filler Allianse-regjeringens innvandringsavtale med Miljøpartiet fra 2010, fortsetter han.

Sverige har som andre forpliktet seg til å beskytte den som risikerer å bli drept eller alvorlig skadet, men det finnes et stort tolkningsrom om hva dette inkluderer:

Gäller det även länder utan krig men med en brutal regim där det förekommer tortyr? Gäller det länder där det finns krig i vissa regioner men inte andra?

En viktig förklaring till ökningen av söktryck och beviljade asyl är att Sverige har valt att bli mer generöst i dessa bedömningar. Alla andra EU-länder har förbundit sig till samma avtal. Ändå har vi aldrig fått ett tillfredställande svar på varför Sverige tar emot mångdubbelt fler än jämförbara länder, närmare bestämt tio gånger fler i relation till sin befolkning än övriga EU.

Danielsson får just denna fråga i en intervju. Dagens Industri undrar varför Sverige har så mycket större flyktinginvandring än Danmark och återger Danielssons svar:

”Att Sverige tar emot 80.000 flyktingar på ett år medan Danmark tar emot omkring 7.000 avgörs alltså inte av bestämda kvoter. Det är helt enkelt så att många väljer att söka asyl just i Sverige.”

”Det går inte säkert att veta varför fler kommer till Sverige än till andra länder. Men Sverige är ett bra land att komma till. ”

Högt söktryck förklaras således inte av generösa asylregler, utan helt enkelt av att Sverige är ett mycket bättre land än övriga Norden. På basis av denna skakiga och smått chauvinistiska teori menar generaldirektören att det vore omöjligt att ändra flyktingpolitiken utan att lämna EU eller dra sig ur Genèvekonventionen (ur DN-intervjun):

”Är Sverige en del i EU? Ja. Har vi skrivit under Genèvekonventionen? Ja. Är det krig i Syrien? Ja. Är Sverige ett bra land att komma till? Ja. Frågan är vad man vill att vi ska ändra på. Att gå ur EU eller ändra på flyktingkonventionen är inte så lätt.”

Å tre ut av EU eller endre på flyktningkonvensjonen ville ikke vært lett, men det er heller ikke nødvendig for å gå tilbake til en normal innvandringspolitikk. Det holder trolig lenge med å frata frelste ideologer ansvaret for innvandringspolitikken og erstatte dem med voksne mennesker, fastslår Sandandaji og avslutter med et sitat som illustrerer hva slags mann og mentalitet Sveriges innvandringspolitikk er i hendene til:

Det vore också värdefullt att en gång för alla reda ut om det växande avståndet mellan Sverige och övriga länders migrationspolitisk reflekterar svensk radikalism eller om det är resten av världen som består av avvikande särlingar. Det kan här vara värt att avsluta med ett citat av Migrationsverket generaldirektör:

”När jag träffar utländska kolleger säger de att Sverige är ett udda land i asylfrågor. Nej, säger jag då, det är ni som är udda. Ni alla.”

Realtid.se: När frälsta ideologer får bestämma