Historierevisjonisme på svensk

Den svenske elitens historierevisjonisme er et forsøk på å delegitimisere folk med svensk opprinnelse. Det skjer ved å overdrive innvandringens historiske omfang og betydning, skriver nasjonaløkonomen Tino Sandandaji. Det er blitt vanlig å hevde at "innvandrere bygde landet", men Sandandaji viser til at innvandrere ikke utgjorde mer enn fire prosent av den svenske befolkningen i 1960, da Sverige hadde arbeidet seg frem til å bli et verdens rikeste land og ledende når det gjald velstand, demokratiske institusjoner, kultur, teknologi og næringsliv.

I en artikkel 31. desember 2014 skriver den svenske professoren i historie, Dick Harrison, at «innvandringens langsiktige følgevirkninger bør løftes frem og hylles». Innvandringen har ifølge Harrison gitt «Sverige en demografisk, kulturell og øknomisk nettogevinst som vanskelig kan overvurderes».

Professoren mener at den som bekymrer for innvandring – i dette tilfellet Sverigedemokratene – gjør det enten på bakgrunn av «usle historiekunnskaper», en «rasistisk vilje til å bevare Sverige svenskt» eller på grunn av en «dumhet som bunner i kortsiktighet, i en tendens til ikke å tenke lenger enn nesen rekker og derfor stirrer seg blind på de kostnadene som en humanitær flyktningpolitikk» medfører i nåtiden.

Den svensk-kurdiske nasjonaløkonomen Tino Sanandaji er ikke imponert over professorens argumentasjon eller etterrettelighet:

hege_banner_rights_special_778x150

Harrison är vare sig ekonom eller ekonomhistoriker och grundar flera av sina argument på sakfel.

Harrison kanske främsta argument för att invandring gynnar ekonomin är att hävda att: ”under de perioder då Sverige har tagit emot störst mängd invandrare har landet utvecklats som allra mest”

Harrison anger ingen källa, och det han påstår är inkorrekt. SCB publicerar detaljerad data över invandring sedan 1871. Mellan perioden 1871-2010 är korrelationen mellan invandring i relation till befolkningen och tillväxt i BNP per capita 0.00, det vill säga det finns inget samband alls. Det finns heller inget statistiskt signifikant samband mellan invandring och ekonomisk tillväxt om man mäter nettoinvandring eller om man inte justerar för befolkningen. Om man lägger till en tidstrend för att justera för snabbare teknologisk tillväxt över tid är korrelationen mellan invandring och tillväxt negativ, men fortfarande inte statistisk signifikant. Resultaten är i linje med mer systematisk forskning, som inte har påvisat något robust samband mellan invandring och tillväxt av BNP per capita. Nedan finns grafer på tillväxt av BNP per capita och invandring per årtionde sedan 1871.

Selv om økonomisk historie er ikke noen eksakt vitenskap, er tilvekst og innvandring kvantifiserbare variabler som man ikke bare kan påstå hva man vil om på bakgrunn av vage inntrykk, forklarer Sandandaji.

Han forventer derimot at en som bruker sin autoritet som professor i historie fremlegger bevis på sine påstander. Det gjør ikke Harrison:

Harrisons okunnighet om ekonomisk utveckling stoppar inte honom från att använda en mästrande ton. Det är snarast Dick Harrison som uppvisar ”usla historiekunskaper” om sambandet mellan invandring och ekonomisk utveckling i Sverige.

Dick Harrison gör fler påståenden som går emot forskningsläget. Han skriver till exempel om invandring till andra länder ”Det finns inte ett enda historiskt exempel på att invandring på sikt har varit negativt för mottagarlandet.”

Harrison bruker USA som «paradeeksempel» på sin djerve erklæring. Det spørs vel helst om Amerikas opprinnelige befolkning ville vært enig med ham, men de tenkte kanskje bare rasistisk og kortsiktig?

Erklæringen om at innvandring alltid og overallt har vært gunstig hadde veid tyngre om han hadde kommet med belegg for påstanden fremfor sin private mening, mener Sandandaji. For hva sier ekspertene på området?

George Borjas vid Harvard är världens mest citerade forskare om invandringens ekonomiska konsekvenser. Så här sammanfattar Borjas forskningslitteraturen: “The most important lesson of the research is that the economic impact of immigration will vary by time and place, and that immigration can be either beneficial or harmful”.

Vill vi ha ett konkret exempel på invandring som har varit ekonomiskt negativ för mottagarlandet kan vi dock helt enkelt ta invandringen till Sverige de senaste trettio åren. Denna historiska episod har också fördelen att den ligger närmare till hands än exempelvis några tyska fogdars inflyttning till 1300-talets städer. Harrison slår fast att invandring är lönsam men har inget annat än trötta floskler att erbjuda för att belägga detta kontroversiella påstående:

”Den som pekar på att flyktinginvandringen under det senaste halvseklet endast har resulterat i ekonomiska problem bortser från de kulturpersoner med flyktingbakgrund som i dag berikar landet med sin verksamhet, de nya maträtter som vi på kort tid har lärt oss älska och den kreativa korsbefruktning med kulturer från hela jorden som vi just nu är mitt uppe i.”

Til tross for nye matretter, kulturpersonligheter og fotballstjernen Zlatan, noterer Sandandaji seg at det ikke finnes noe belegg for at disse marginale gevinstene oppveier de enorme kostnadene. Han viser derimot til påviste og dokumenterte ulemper, som flere titalls årlige milliarder i nettokostnader, samt sosiale problemer som økt ulikhetsosial segregeringkriminalitetarbeidsledighetbarnefattigdomsvakere skoleresultater og minskende tillit.

At asylinnvandring av hovedsakelig lavtutdannete fra den tredje verden har gjort Sverige mer forskningsintensivt eller innovativt er ønsketenkning. Studier har ikke påvist noen slik sammenheng, skriver Sandandaji.

Harrison låter sig inte bekymras om dessa detaljer och slår självsäkert fast att flyktinginvandring av lågutbildade gjort Sverige mer kreativ, because history.

När invandringens ekonomiska betydelse för ett lands utveckling diskuteras av akademiker är en central variabel alltid nivån på invandring. Det går helt enkelt inte att förstå invandringens roll i Sveriges utveckling om man inte känner till att Sverige historisk var ett isolerat land med ovanligt lite invandring. Så sent som år 1900 utgjordes enligt SCBendast 0.7% av Sveriges befolkning av invandrare. Invandrare var ännu färre om man tittar tillbaka ännu länge under de perioder som det finns data. Under perioden 1871-1940 – tog Sverige – med en dåtida befolkning på runt fem miljoner – emot ungefär 6000 invandrare per år. Det är siffror som idag överträffas under ett par bra veckor. En hög andel av dessa fåtal invandrare under denna period var återvändande svenskar från Nordamerika.

Hur stor (liten) invandringen var historiskt är nödvändig information för att bedöma  invandringens bidrag för Sveriges ekonomiska utveckling. Men Harrison bekymrar sig inte om att ta reda på hur många som faktiskt invandrade. Inte en enda siffra om nivåer på invandring citeras i Harrisons långa artikel, trots att SCB redovisar tillförlitlig data åtminstone från 1871 och trots att det finns en hel del estimat från ännu längre tillbaka.

For å gi påstandene sine et skinn av troverdighet, tyr til historieprofessoren til løse anektdoter som fremstiller omfanget av den historiske innvandringen til Sverige som større enn det var. Han bruker blant andre tyske fogder og vallonerne som eksempel. De siste var kjent som dyktige innen gruvedrift og smedekunst og dermed faglig ettertraktet.

Ingen stiller spørsmål ved disses verdifulle bidrag til Sveriges utvikling, men hvor mange var de egentlig?

Per Sidén vid Stockholms Universitet har uppskattat antalet tyskar i svenska städer under medeltiden (nästan inga tyskar bodde på landsbygden). Sidén kommer fram till att ”en andel av befolkningen på i normalfallet 10-20%” av städernas befolkning, det vill säga några hundra eller enstaka tusen individer. Ungefär fem procent av Sveriges befolkning bodde i städer under sen medeltid vilket i så fall innebär att tyska invandrare utgjorde kanske 0.5-1% av Sveriges befolkning. Dessa modesta proportioner framgår aldrig av Harrisons text, som närmast målar upp en bild av tysk kolonialisering av Sverige.

Dick Harrison plockar även fram de gamla hederliga Vallonerna. Han skriver ”Under 1600-talet, när det strömmade in folk från Tyskland, Nederländerna, Vallonien och Brittiska öarna, blev vårt land en internationell stormakt”.

Harrison nämner aldrig hur många valloner eller andra som ”strömmade in”. Det gör däremot Nationalencyklopedin: ”Om de valloner som återvände vet man mycket lite, medan däremot de ca 900 personer som stannade i Sverige har studerats tämligen ingående”. Ett annat estimat som inkluderar familjer är att ungefär två tusen valloner stannade kvar. SCB skriver: ”Av de omkring 2 500 som kom blev drygt 2 000 kvar. Trots att de bara utgjorde någon enstaka promille av dåtidens 900 000 svenskar har de gjort djupa avtryck.”

Valloninvandring under 1600-talet på en eller två tusen individer motsvarade ungefär 0.1-0.2% av rikets befolkning, som dessutom inte kom på en gång utan över flera decennier.

Som ethvert svensk skolebarn vet, bestod den vallonske innvandringen av utenlandske eksperter fra en region som var mer teknologisk utviklet enn Sverige. Den er derfor en helt verdiløs analogi til asylinnvandring av lavutdannete fra den tredje verden, fortsetter Sandandaji.

Invandring av Valloner höjde Sveriges kunskapsintensitet och humankapital medan flyktinginvandring från tredje världen har motsatt effekt.

Den vallonske innvandringen har likevel blitt uhemmet overdrevet ved at man, som Harrison gjør, underslår antallet. Selv andre grupper som innvandret til Sverige på 1600-tallet var få i antallet. Da Sverige var en stormakt var det riktignok en betydelig tilstrømning til den svenske eliten, men knapt noen innvandring av bønder eller andre som utgjorde datidens overveldende majoritet av befolkningen.

– Mange adelsfamilier har utenlandsk opprinnelse, men adelen utgjorde bare en halv prosent av landets befolkning, konstaterer Sandandaji, og fortsetter:

– Det har blitt vanlig med fantasier hvor Sverige skildres som et land som ble bygget av innvandrere, omtrent som Australia. Disse mytene er skjøre og faller raskt sammen når leseren blir klar over hvor liten den historiske innvandringen faktisk var. Det kan forklare hvorfor Harrison aldri siterer historiske innvandringsnivåer, til tross for at det finnes en omfattende forskningslitteratur om dette i Sverige. Å bare anvende anektdoter og avstå fra å sitere statistikk er ikke en seriøs måte å forholde seg til økonomisk historie eller demografi.

Et slagord som blir stadig vanligere i debatten er at «innvandrere bygde Sverige», men så sent som i 1960 utgjorde innvandrere ikke mer enn fire prosent av den svenske befolkningen. På den tiden var Sverige verdensledende når det gjald velstand, demokratiske institusjoner, kultur, teknologi og næringsliv.

Det fåtallet innvandrere som var med og bidro til dette fortjener selvsagt anerkjennelse, men det gjelder like mye for de med svensk opprinnelse som var med på å bygge landet, skriver Sandandaji, som legger til at de siste utgjorde over 95 prosent av de arbeiderne, jordbrukerne, foretakseierne, skattebetalerne, forskerne og oppfinnerne som gjennom århundrer med hardt strev tok Sverige fra middelalder til et av verdens rikeste land i 1960.

Sverige hade givetvis ovärderlig nytta av utländska idéer, handel och teknologi, men detta är bevisligen inte synonymt med invandring. Idéer, teknologi och handelsvaror togs in genom andra kanaler. Även idag är det land som Sverige utan jämförelse tar mest idéer och teknologi från USA, trots obetydlig amerikansk invandring.

Men hvorfor skal man i det hele tatt bry seg med hvor mange innvandrere Sverige hadde på 1600-tallet? Sandandaji mener svaret er legitimitet:

Historierevisjonisme som i overdreven grad tilskriver landets oppbygging til innvandrere er en måte å avlegitimere de med svensk opprinnelse på.

John Locke påpekade att äganderätten moraliskt härleds från skapande eller från arv från den som skapade det som ägs. Att säga att Sverige byggdes av invandrare är ett sätt att ta heder och rätt från den majoritetsbefolkning som till överväldigande del faktiskt byggde Sverige. Det är inte en särskilt attraktiv agenda, särskilt eftersom många av de som jobbade hårt hela livet för att bygga landets välstånd fortfarande är vid liv.

Sambandet mellan historia och moralisk äganderätt artikulerades av Fredrik Reinfeldt under julhelgen: ”Vad är Sverige för land? Ägs det här landet av dem som har bott här i fyra generationer, eller någon som hittar på någon gräns? Eller är det här ett öppet land som består av de människor som kommer hit – mitt i livet, kanske födda i ett annat land, och det är vad de gör av Sverige som är Sverige.”

Sandandaji minner om at de som har bodd i Sverige i bare «tre eller fire generasjoner» er ytterst få. For for tre eller fire generasjoner siden var ikke engang èn prosent av befolkningen født utenlands. De med svensk opprinnelse har som regel forfedre som befant seg i landet da Gustav Vasa (1496-1560) var konge og i mange tilfeller mye lenger tilbake enn det, skriver han.

Alla medborgare har lika juridiskt äganderätt över Sverige. Men Fredrik Reinfeldt försöker att frånta de med svenskt ursprung sin del av den moraliska äganderätten till Sverige, och därmed deras rätt att ha uppfattningar om landets gränser och om invandring. Detta genom att presentera en falsk historiebild där Sverige utmålas som ett land som relativ nyligen befolkades av invandrare, ungefär som Australien eller Nya Zeeland. En måttlöst överdriven, på gränsen till verklighetsfrämmande bild av invandraringens betydelse för Sveriges ekonomiska utveckling fyller samma syfte.

Hur mycket beröm eller erkännande har Fredrik Reinfeldt gett till Sveriges miljoner äldre som bokstavligt talat var med och byggde landet? Jämför det med de superlativ som östs över en eller två tusen valloner, kanske 13 000 svedjebrukare i finnmarkerna eller ett par hundra tusen industriarbetare under efterkrigstiden.

– Historierevisjonisme er et potent politisk våpen. Det er det George Orwell mente med «Den som kontrollerer fortiden kontrollerer fremtiden. Den som kontrollerer nåtiden kontrollerer fortiden». Å frata en folkegruppe rettigheter gjennom omskriving av historien er aldri trivelig, men å se et lands elite forsøke å delegitimisere sitt eget folk er nedslående, avslutter Sandandaji.