Identitetspolitikk er en trussel mot den nordiske samfunnsmodellen

Identitetspolititikken som dominerer det svenske samfunnet er en trussel mot den nordiske samfunnsmodellen, skriver professor i statsvitenskap ved Gøteborgs universitet, Bo Rothstein. Identitetspolitikk står i motstrid til et universelt medborgerskap og hevder istedet at gruppetilhørighet er avgjørende for individets rolle som medborger i samfunnet.

Identitetspolititikken som dominerer det svenske samfunnet er en trussel mot den nordiske samfunnsmodellen, skriver professor i statsvitenskap ved Gøteborgs universitet, Bo Rothstein.

Identitetspolitikk står i motstrid til et universelt medborgerskap og hevder istedet at gruppetilhørighet som etnisitet, klasse, seksuell legning, religion og kultur er avgjørende for individets rolle som medborger i samfunnet.

Den nordiske modellen er imidlertid grunnlagt på nettopp universelt medborgerskap og tillit. De nordiske landene preges av høy tiltro til at samfunnets institusjoner er upartiske og hederlige, og at vi blir behandlet likt uavhengig av vår bakgrunn.

hege_banner_rights_special_778x150

– Identitetspolitikken underminerer denne tiltroen, skriver Rothstein. I realiteten er det snakk om to vidt forskjellige virkelighetsoppfatninger:

Att döma av den politiska debatten lever vi med två helt olika bilder av vilket typ av samhälle Sverige är. Enligt den identitetspolitiska inriktning som kommit att dominera stora delar av det politiska samtalet är Sverige ett land som domineras av rasism, homofobi och förtryck av etniska minoriteter vilket tar sig uttrycks i olika former av strukturell och systemisk diskriminering av invandrare, kvinnor, funktionshandikappade, HBTQ-personer och så vidare. Det ligger åtminstone ett antal korn av sanning i detta. Tar man proklamationerna i till exempel grundlagens huvudparagraf om allas lika värde och om frihet från alla former av diskriminering är Sverige ännu långt ifrån detta ideal. Detta gäller emellertid också för alla andra nu kända samhällen och följer givetvis av att jämfört med allsköns glimrande ideal är verkligheten oftast rätt grådaskig.

Ser man i stället den svenska samhällsmodellen från ett jämförande perspektiv blir bilden rätt så annorlunda. Under de senaste tjugo åren har alltfler forskningsinstitut tagit sig för att försöka ranka länder efter hur väl de lyckas åstadkomma goda levnadsvillkor. Till de traditionella måtten av typ spädbarnsdödlighet och förväntad livslängd finns nu också mått på jämställdhet, innovationsförmåga, korruption, hållbar miljö, demokratins och den offentliga förvaltningens kvalitet, pressfrihet, rättstatlighet, om människor uppfattar sig vara nöjda med sitt liv, minoriteters ställning, situationen för HBTQ-personer, och så vidare.

Til tross for at det kan diskuteres hvor bra man gjør det på de forskjellige områdene, er det samlede bildet entydig: Sammen med de øvrige nordiske landene ligger Sverige i toppen når man rangerer verdens land etter hvor godt de lykkes med å skape gode livsvilkår, fortsetter Rothstein:

Tillgången till dessa data har också skapat ett stort intresse för att förklara de enorma variationer som finns mellan hur väl olika länder lyckas skapa goda levnadsvillkor. Många av förklaringarna blir emellertid triviala – kanske mest så de som hävdar att det är ekonomiskt välstånd som är avgörande. Detta är i stora drag sant men också trivialt eftersom det är ungefär som att säga att det goda samhället förklarar det goda samhället. Andra har pekat på att det är demokrati som är avgörande men här har data sparkat bakut. Statistiken visar tämligen entydigt att det dessvärre inte är demokrati i sig som är kopplat till goda levnadsvillkor. Ett exempel är att numera överträffar med råge det autokratiskt kommunistiska Kina det liberalt demokratiska Indien på varje känt standardmått på mänsklig välfärd.

Istedet for de overnevnte faktorer har mange forskere begynt å peke på en annen, grunnleggende faktor: den mellommenneskelige tilliten i samfunnet.

Samfunn med høy mellommenneskelig tillit er i besittelse av en sosial kapital som viser seg å være avgjørende for å skape gode livsvilkår, skriver Rothstein og fortsetter:

Stoler man ikke på andre mennesker avstår man f.eks. fra mange løsninger som kunne vært fordelaktige, såvel økonomisk som følelsesmessig. Stoler man ikke på at de fleste andre betaler skatten sin, kildesorterer søppel, ikke tar i mot bestikkelser eller overutnytter sosiale ordninger, er det ikke rasjonelt å være «den eneste» som betaler skatt, kildesorter og ganske enkelt følge spillereglene.

Nästa fråga är då vad som förklarar de mycket stora skillnader som finns i graden av social tillit i olika samhällen. Från början trodde många att det handlade om att människor som var aktiva i frivilliga organisationer utvecklade social tillit. Detta visade sig emellertid inte stämma, undersökning efter undersökning gav ett negativt resultat för att detta skulle ha något med det civila samhället att göra. I stället har forskningen här kommit med ett rätt så överraskande resultat, nämligen att det är uppfattningen om kvaliteten i de offentliga institutionerna som är avgörande. Inte bara utvecklingsländer utan även många länder i Europa som till exempel Grekland, Italien och Rumänien, är svårt drabbade av allehanda former av maktmissbruk i sin offentliga sektor.

Mennesker som ser at f.eks. lærere, leger, politi, dommere og de som administrerer skatter og sosiale ordninger er uhederlige, kan bestikkes og bryter mot normer som upartiskhet, saklighet og alles likhet for loven, kan tenkes å trekke to konklusjoner, mener Rothstein:

Den første er at om man ikke kan stole på mennesker som har denne typen funksjoner i et samfunn, hvordan skal man da kunne stole på folk i alminnelighet?

Den andre er at de fleste mennesker, på grunn av offentlige tjenestemenns uhederlighet, tydeligvis må engasjere seg i alle mulige uhederligheter selv for å skaffe seg det de trenger og derfor at andre mennesker generelt ikke er til å stole på.

Grundbulten i de nordiska samhällens framgångssaga skulle då ligga i att vi i allmänhet kan räkna med att bli opartiskt och hederligt bemötta i våra kontakter med den offentliga sektorns personal.

Et sentralt spørsmål er hvilke trusler som finnes mot den fremgangsrike samfunnsmodellen de nordiske landene representerer.

En mulig trussel kommer nettopp fra den identitetspolitiske retningen, mener Rothstein og forklarer:

Den hevder nemlig at idèen om upartiskhet er en kimære. Denne politiske tankegangen tilsier at personer som på noe vis avviker fra majoritetsbefolkningen alltid kommer til å bli diskriminert i sine relasjoner med det offentlige. Det dreier seg om alt fra karakterer i skolen og rettsvesenets avgjørelser til ansettelser og forfremmelser.  Den identitetspolitiske retninger hevder at alle som ikke følger majoritetsbefolkningen kan vente seg å bli diskriminert. Ifølge denne politiske retningen er det ikke menneskelig mulig å upartisk og saklig bedømme en person som ikke tilhører egen gruppe.

Enbart kvinnor kan rättvist bedöma kvinnor. Enbart muslimer kan fatta rättvisa beslut om muslimer. Enbart transpersoner kan förhålla sig sakligt och opartiskt till transpersoner, och så vidare.

Av detta följer en viktig slutsats: I det fall identitetspolitiken skulle komma att bli dominerande så kommer grundbulten i den jämförelsevis mycket framgångsrika svenska samhällsmodellen att falla samman.

Det er vanskelig å overse de store likhetstrekkene mellom den vestlige identitetspolitikken og den fremherskende tribale tankegangen i stamme/klansamfunn som bl.a. finnes i Midtøsten. De fleste islamske land i Midtøsten skårer svært lavt på samtlige av FNs levekårsundersøkelser; analfabetisme, manglende teknologiske og kulturelle fremskritt, fattigdom, intoleranse, kvinneundertrykkelse og undertrykkelse av annerledestenkende er utbredt i regionen. Det skyldes hovedsakelig den tribalistiske kulturen blant folkene i Midtøsten, skriver professor i antropologi ved McGill universitet Philip Carl Salzman i boken Culture and Conflict in the Middle East.

Bo Rothstein har følgelig et poeng når mener det er en dårlig idè ta den identitetspolitiske tankegangen til følge i land som selv har brukt hundrevis av år for å legge sin egen klanmentalitet bak seg og utviklet en samfunnsordning hvor stammetilhørighet ikke lenger er avgjørende for borgernes livsvilkår og alle er like for loven.

Dagens Nyheter: ”Identitetspolitiken hotar den nordiska samhällsmodellen”