Forskjellsbehandling og diskriminering

Sigøynere og krenkelsesperpektivet

Det har pågått en svært betent diskusjon i Sverige vedrørende kriminalregistrering av sigøynere. Media har unisont slått fast at sigøynerne har blitt krenket med en slik praksis. Det er derimot ikke alle enige i.

Siden slutten av 1960-tallet har stat og kommune hatt flere tiltak med formål å bedre livssituasjonen for sigøynere i Norge. I 1973 etablerte Oslo kommune et eget kontor kalt Oslo kommunes Sigøynerkontor.

Tore-Jarl Bielenberg uttaler i artikkelen «Konger og tiggere» i Morgenbladet følgende om dette kontoret:

– Alt var innrettet på å isolere dem, gjennom egne skoleklasser blant annet. De ble jattet med og aldri tatt alvorlig, resultatet ble en klientifisering.

rights_banner_praktutgave-ny_778x150

Denne gruppen har dermed helt fra begynnelsen blitt klientifisert og selv om det ikke har manglet hverken på vilje eller tiltak fra stat og kommune så har vi fortsatt, over femti år senere, de samme utfordringene med å få majoriteten av sigøynere ut av klientsituasjon og inn som deltakende samfunnsborgere i Norge. Dette til tross for at det dreier seg om en gruppe på kun rundt 700 mennesker.

De siste årene, etter at tiggerforbudet ble opphevet, har vi sett en strøm av sigøynere fra Europa innta hvert ledige gatehjørne med tiggerkoppene sine. Altfor ofte ser man dem med barna rundt seg. Barn som burde levd et normalt familieliv med hva det innebærer av rutiner, utdanning og forutsigbarhet. Stiller man seg kritisk til denne tilværelsen, endog sier at man er imot tigging fordi det hindrer utvikling, er deler av media raskt ute med å stemple det som egoisme av oss som jevnt over består av ressurssterke nordmenn med livet på stell. At den norske stat bidrar med betydelige summer for å skape utvikling for denne etniske gruppen i Romania med øremerkede midler, drukner i informasjonsstøyen. Det synes som om det er viktigere å drive sensasjonsjournalistikk med vekt på krenkelsesperspektivet.

Dette har fått meg til å undres over underkommuniseringen av hva et slikt nomadeliv, enten med eller uten barna, betyr i praksis for denne gruppen. For ville ikke tiggingen opphøre om det ble satt krav til utdannelse og til å innordne seg samfunnets regler? Er sigøynerkulturens tigge- og nomadeliv kun «eksostiske innslag» i avisen eller er det mulig å anspore til en mer kritisk journalistikk rundt dette tema?

Det virker ikke slik anno 2013. Med NRKs såkalte romkvinne-skandale friskt i minne, her omtalt i Dag og Tid, der formelig krenkelsesperspektivet este ut av tv-skjermen, kan det se ut som om sensasjon er viktigere enn fakta.

En bieffekt av denne nomadetilværelsen har ført til at vi har fått betydelig flere kriminelle handlinger utført av de reisende. Slik som i Sverige, der diskusjonene går høylydt i media hver gang noe som skjer innenfor denne gruppen. Enten det gjelder borgere i Sverige eller tilreisende, så skriver svenske journalister med utgangspunkt i et krenkelsesperspektiv. Alle handlinger, enten de er moralske eller kriminelle, blir således forsvart ut fra at sigøynerne har vært en forfulgt minoritet i flere hundre år. Også i Norge er vi kjent med økning av vinningskriminalitet av rumenere.

I 1997 skrev etnologiprofessor Karl-Olov Arnstberg boken «Svenskar och zigenere», men på tross av han i egenskap av å være professor i etnologi og en av Sveriges fremste eksperter på sigøynere, blir han ikke rådspurt av media. Han svarer nemlig ikke politisk korrekt.

Jeg har fått tillatelse av Arnstberg til å gjengi følgende svar han gav til en journalist i en diskusjon på nett om den betente diskusjonen i Sverige vedrørende kriminalregistrering av sigøynere.

Jag är ingen vän av registrering men:

1. Det registret som utlöste drevet är ett kriminalregister och har ingen ting att gjöra med tyskt trettiotal eller utrotning.

2. Det finns flera skäl att hålla rätt på barnen eftersom kriminaliteten är dels familiebaserad, dels snarare beundrad än kritiserad internt bland romer.

3. Går man igenom kommunala och statliga insatser för romer under de senaste femtio åren, så kommer man att upptäcka att ingen annan grupp har fått så mycket positiv särbehandling som denna.

4. Svenska journalister är inte interesserade av annan information om romerna än att de er förtryckta och kränkta.

5. Genom att berätta fel story om romerna så beddar man för att romer kan fortsätta att kvittera ut ersättninger från samhället och har lettare för att hitta naiva svenskar att blåsa.

6. Journalisterna har att välja mellan att solidarisera sig med en etnisk grupp med en parasitär försörjningsnisch och att solidarisera sig med det samhälle och den skattebetalande befolkning som inte bara försörjar dem utan ocksä gär dem ett bra samhälle att leva i. Har de någon gång tänkt tanken att det var romer som skulle ordna samhället för dem? Tror de att Sverige skulle bli ett betre samhället då?

7. Ingen journalist har kunnat visa att dessa register i något sammenheng använts för at krenka romer.

Sammenfattningsvis: Genom at inte vilja söka annan kunnskap än den som visar at svenskarna och svenska myndigheter, i synnerhet svensk politik, kränkar romer, så demonstrerar journalisterna sin kunnskapsfientlighet och sin trolöshet mot det samhälle och folk de tilhör. När jag ovan skrev att romer har en parasitär försörjningsnisch, så er det något jag både vet och kan leva med. Men att journalisterna, utbildade vid svenska högskolor och med jobbet och ansvaret för att informera medborgarna definierar folket och myndigheternas representanter som rasister etc (vi kan den där ramsan) så är det ett parasitärt beteende som är skremmande och oacceptabelt.