Eksterne skribenter

Rapport från lögnens rike

Sverige tronar möjligen på minnen från fornstora dar, då ärat dess namn flög över jorden. Nu håller Sverige på att avskaffa sig själv genom att kvävas i sina egna lögner och knäckas av en ohållbar invandringspolitik. Ju svårare…

Sverige tronar möjligen på minnen från fornstora dar, då ärat dess namn flög över jorden. Nu håller Sverige på att avskaffa sig själv genom att kvävas i sina egna lögner och knäckas av en ohållbar invandringspolitik. Ju svårare verkligheten blir att hantera, desto mer intrikata system av lögner, folkuppfostran och bestraffningar lägger makthavarna ut över sin befolkning. Rädsla, medlöperi och angiveri frodas – alla typiska kännetecken på ett totalitärt klimat. Den politiska och mediala makten har smält samman till en symbios där journalisterna är de verkliga makthavarna och med gapvänsterns benägna bistånd regerar landet som en twitterdiktatur.

Morten Uhrskov Jensen, dansk historiker och författare, har formulerat sig så här om Sveriges tillstånd:

Folkhemmets grav är redan grävd. Nu saknar vi bara dödsmässan.

Librettot är oskrivet, men satserna nynnas redan i tysthet 

Librettot till den svenska dödsmässan må ännu vara oskrivet. Men dess Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei nynnas redan i tysthet av stora delar av svenska folket. Nynnandet sker i lönndom, av rädsla för att få Kainsmärket i pannan. I landet med världens mest extrema invandringspolitik är sanningen illa sedd. En otillbörligt yppad sanning kan ödelägga liv.

Starka krafter på olika nivåer i samhället anstränger sig blårandiga för att fakta om invandringen inte ska sippra ut till allmänheten. I spetsen för den nationella mörkläggningen går journalisterna, en yrkeskår som för länge sedan har slängt sin yrkesheder på soptippen och skamlöst lägger maktens agenda till sin egen. Invandringen är den största och mest genomgripande förändringen av vårt land i modern tid. Men för journalisterna är den en icke-fråga som nogsamt tigs ihjäl.

En ny bok för journalisterna att tiga ihjäl 

bokomslag_invandringogmorklaggningSå – kära kolleger som läser det här, jag ber att få gratulera er! Nu har ni fått en ny bok att tiga ihjäl. Jag bara nämner det, helt kollegialt, så att ni vet exakt vilken bok ni nu noggrant ska undvika att komma i beröring med och aldrig nämna. Boken skulle inte bara riskera att utsätta er för kunskaper som ni är i skriande behov av. Den skulle möjligen också kunna få en och annan att ansättas av tvivel i sin religiösa tro på mångkulturens välsignelser. Det vore ett öde värre än döden.

Över huvud taget avråder jag alla som trivs i illusionernas värld från att läsa “Invandring och mörkläggning. En saklig rapport från en förryckt tid” (Debattförlaget).

Trehundranittiofem faktaspäckade sidor om Sveriges världsunika invandringspolitik och hur journalister och politiker genom en ohelig allians mörklägger sanningen för invånarna. Mycket mer spännande än en deckare, och dessutom sant. Författarna heter Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi och Gunnar Sandelin, socionom och journalist, båda kända som orädda debattörer och vägröjare på respektive yrkesområde sedan många år. Den briljanta grafiken är gjord av Affes statistikblogg. 

Varför skriver man en bok som kommer att tigas ihjäl?

Varför skriver man en bok som man säkert vet kommer att tigas ihjäl av media? Varför arbetar man oavlönat i ett års tid med att samla och presentera fakta som man vet att den politiska och mediala makten inte vill ska komma till allmänhetens kännedom? Ett arbete som dessutom innebär en överhängande risk för att man förlorar sitt arbete, sina vänner och hamnar i den sociala frysboxen?

Många av oss som arbetar ideellt med att förmedla information till allmänheten ställer oss den frågan ibland. Varför gör jag egentligen det här? Varför allt detta oavlönade slit där man riskerar att förlora allt som man har uppnått hittills i sitt liv? Alla dessa timmar, dagar, månader och år som kunde användas till något annat?

Det finns åtminstone två svar, och Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin ger dem båda i förordet till sin bok:

  • För att man vill kunna säga till sig själv och eftervärlden – till exempel sina barn – att man åtminstone gjorde vad man kunde.
  • Och för att man anser sig ha något att tillföra i ett angeläget ärende.

En historia om svek, lögner och mörkläggning

Den historia om svensk invandringspolitik som Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin berättar är en historia om svek, lögner, feghet, mörkläggning och gränslös politisk enfald. Om politiker som har tappat förståndet och ett folk som har förts bakom ljuset och hänsynslöst gjorts till försökskaniner i historiens största demografiska, kulturella, sociala och ekonomiska experiment. Ett folk som smädas och straffas när vi inte jublar över vad vi tvingas delta i.

Det handlar om politikernas och journalisternas svek, så gigantiskt att det knappt är fattbart. Om forskarnas svek – forskare som istället för att forska och söka sanningen framträder som politiska aktivister. Ett par av bokens exempel är Stefan Jonsson (marxistisk professor i etnicitet (!) vid Linköpings universitet) och Mattias Gardell (islamkramande Ship to Gazapassagerare och innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet).

Grundlösa beskyllningar har tystat en hel nation 

Historien om svensk invandringspolitik är också en berättelse om den rädsla och tystnad som har sänkt sig över landet och splittrar sammanhållningen i familjer, bland vänner, släktingar, grannar, arbetskamrater. Om rädslan för att säga fel saker till fel människa vid fel tillfälle, och försöken att hitta en minsta gemensam nämnare för en krampaktig konversation. Vädret. Maten. Husdjuren. Barnen. Snöröjningen. Köksrenoveringen. Melodifestivalen.

Med grundlösa beskyllningar om “rasism” och “främlingsfientlighet” har maktens innehavare i fyra decennier lyckats med bragden att tysta en hel nation. När folket trilskas ska det fostras till underkastelse. Längs vägen har åsiktspoliser som före detta invandrarminister Pierre Schori (s) med skrämseltaktik pressat svenska folket till tystnad. I riksdagens invandrarpolitiska debatt den 21 maj 1997 fällde han det yttrande som i sin totalitära vidrighet slår det mesta som har sagts i sammanhanget:

Rasism och främlingsfientlighet ska kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, till exempel att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken.

Drygt en miljon uppehållstillstånd sedan år 2000

Fredrik Reinfeldt

Fredrik Reinfeldt

Arnstbergs och Sandelins bok visar att det inte finns någon aspekt av invandringspolitiken där Sverige inte är extremt. “Sverige ska vara ett öppet och humant land” – vi har hört statsminister Fredrik Reinfeldts (m) deklaration till leda. I sin praktiska konsekvens innebär den att Sverige är det land som har tagit emot flest irakier (hälften av alla som har kommit till EU). Vi har tagit emot flest somalier och deras stora familjer, och flest så kallade “ensamkommande flyktingbarn” – som i praktiken sällan är vare sig flyktingar, ensamma eller barn. Just nu tar vi emot flest syrier i hela Europa. 7 814 syrier sökte asyl i Sverige under förra året, och en ökning väntas i år.

Mellan 1980 och 2012 har Sverige beviljat drygt 1,6 miljoner uppehållstillstånd. Cirka 700 000 av dem är anhöriga till tidigare invandrade. Bara sedan år 2000 har drygt en miljon uppehållstillstånd (de flesta permanenta) och uppehållsrätter beviljats. Aldrig förr har så många invandrare kommit under så kort tid.

Ett regelrätt befolkningsutbyte

Arbetsförmedlingens statistik hösten 2012 visar att mer än 60 procent av de nyanlända flyktingarna och deras anhöriga har högst förgymnasial utbildning. I praktiken innebär det att ett stort antal funktionella analfabeter kommer till Sverige och måste bidragsförsörjas på livstid. Kostnaderna skenar, men ingen sätter stopp. Invandringsrekorden får inte ens diskuteras eller ifrågasättas förrän journalistflockens vargar vädrar blod.

Mellan 2000 och 2011 ökade antalet personer med utländsk bakgrund med 569 000. Under samma period ökade den inrikes födda befolkningen med 30 000. Det som pågår är ett regelrätt befolkningsutbyte. Men det får vi inte veta i media.

Fjorton gånger fler asylsökande än Finland

Medan Sverige 2012 tog emot 43 887 asylansökningar var motsvarande siffra för Norge 9 785, Danmark 6 141 och Finland 3 129. Sverige tog alltså emot fjorton gånger så många asylansökningar som Finland. Eftersom mer än 90 procent av de asylsökande kommer med hjälp av kriminella människosmugglare som för dyra pengar säljer asylpaket med biljetter och färdigljugna asylberättelser är det uppenbart att det är just smugglarnas val som gör Sverige till den i särklass populäraste destinationen.

Det är genom deras insatser som till exempel somaliska Fadum Mohamd, trots att hon är analfabet, har lyckats med bravaden att välja Sverige som resmål, klarat av att köpa flygbiljetter till sig själv och sina elva barn och ta sig hit med flyg, utan möjlighet att tyda en skylt eller ett enda dokument.

Under Reinfeldts tid har alla förtöjningar kapats

Under Fredrik Reinfeldts alliansregering har alla förtöjningar kapats. Förra året blev ett nytt rekordår med 111 000 uppehållstillstånd. Ökningarna sker på alla områden: antalet asylsökande ökade med 48 procent, antalet skyddsbehövande med 37 procent, ensamkommande unga med 35 procent. Den allra största gruppen, drygt 41 000 personer, fick uppehållstillstånd som anhöriga. En ökning med 27 procent.

Då ska man ha klart för sig att det i de flesta fall inte handlar om familjeåterförening som medias snyftreportage gärna vill få oss att tro. I själva verket är 70 procent nya relationer, det vill säga import av äktenskapspartners, ofta kusiner, från de gamla hemländerna. Under de senaste 30 åren har nära en miljon, omkring 800 000 personer, fått uppehållstillstånd genom asylprocessen. Av de anhöriga som de i sin tur har tagit hit klarar mindre än en procent att försörja sig själva.

Analfabeter som arbetskraftsinvandrare 

Den senaste bluffbranschen är arbetskraftsinvandringen. Hur många outbildade lökhackare från icke-västliga länder behöver Sverige? Av 60 000 beviljade svenska arbetstillstånd för personer från utomeuropeiska länder gäller bara en fjärdedel för personer som har teoretiska specialkunskaper inom sitt yrkesområde. 43 procent saknar helt utbildning. Det går utmärkt för analfabeter att komma till Sverige som arbetskraftsinvandrare, rapporterar Sydsvenska Dagbladet entusiastiskt, utan att ställa några besvärande frågor:

Det gäller att memorera gästernas beställningar. Dessutom vilket bord som är vilket. En enkel sak för den som kan läsa restaurangbordens siffror och använda ett anteckningsblock. Betydligt svårare för Rachid Abdou, som inte börjat lära sig läsa och skriva förrän nu, som 36-åring.

Innan fick de andra i personalen säga numren långsamt och tydligt. Men nu har jag lärt mig det viktigaste, som siffrorna och klockan, och klarar mig bättre” säger han. Han kom hit som arbetskraftsinvandrare i somras. Restaurang Occo i Malmö behövde en arabisk restaurangchef och värvade en analfabet från Syrien.

Politikerna har tappat kontrollen  

Bilden av Sverige är bilden av en skenande massinvandring som politiker och myndigheter för länge sedan har tappat kontrollen över. Bara ett litet fåtal av dem som får stanna i Sverige är flyktingar. Ett havererat asylsystem släpper igenom en förklädd ekonomisk migration, det vill säga människor som inte har några asylskäl men önskar sig ett bättre liv i landet med världens mest generösa välfärdssystem.

År efter år rapporterar migrationsverket att 90-95 procent av dem som söker asyl har falska ID-handlingar eller inga alls. Ändå får många uppehållstillstånd, i strid med utlänningslagen. Lika många, 90-95 procent, kommer enligt Rikskriminalpolisen till Sverige med hjälp av kriminella människosmugglare, framför allt från Irak, Afghanistan och Somalia.

“Hur ska vi gömma våra pengar för svenska myndigheter?”

Falska dokument, hänsynslös människosmuggling, uppdiktade asylhistorier, falska arbetsgivarintyg och scener som den här, berättad av en anonym handläggare (migga) på migrationsverket och återgiven i boken och på Merit Wagers blogg, ger en uppfattning om vad som pågår, med politikernas goda minne.

En migga i södra Sverige berättar om ett möte med en syrisk familj som söker asyl i Sverige. De har inga individuella skyddsskäl utan har kommit hit på grund av konflikten, säger de. Jag talar om för dem att de får TUT, tillfälligt uppehållstillstånd. De hade inte heller räknat med PUT (permanent uppehållstillstånd) så det var okej.

När jag undrar om de hade några frågor till mig så är det fyra viktiga frågor de ställer:

  • Hur snabbt kan vi åka tillbaka och ändå behålla våra TUT, och när vi åker tillbaka till Syrien, kommer Sverige då att garantera vår säkerhet där?
  • Kan du berätta för oss hur vi ska gå tillväga för att gömma våra pengar och egendomar för svenska myndigheter?
  • Hur ska vi få pengar från svenska staten samtidigt som vi också vill starta en firma här?
  • Kommer Sverige att ge oss pengar för smugglingsresan hit, den kostade mycket pengar? I och med att det ju står i alla tidningar i Syrien att Sverige tar emot flyktingar därifrån, så bör väl Sverige också betala kostnaderna för smugglingsresorna för oss som kommer hit!

Detta får vi inte läsa om i gammelmedia

Autentiska interiörer som den här, eller det faktum att mer än nio av tio som söker asyl i Sverige har falska ID-handlingar eller inga alls, får vi inte läsa om i gammelmedia. Bland svenska journalister råder en tyst överenskommelse om att aldrig med en bokstav antyda någonting negativt med massinvandring och mångkultur. Det är värre än så – de vill inte ens berätta den objektiva sanningen.

Att drygt en miljon uppehållstillstånd (de flesta permanenta) och uppehållsrätter har beviljats mellan år 2000 och 2012 – det vill säga en djupgående förändring av landets demografi – anser inte journalisterna är någonting att över huvud taget rapportera om.

Ett paradis för terrorister och andra kriminella

Bristen på kontroll i asylprocessen innebär att det bland alla identitetslösa som beviljas asyl i Sverige döljer sig ett okänt antal krigsförbrytare,  folkmördare, terrorister  och andra grovt kriminella. Sverige har blivit ett tryggt och kravlöst paradis för mördare, våldtäktsmän och terrorister – och ett alltmer otryggt land för ursprungsbefolkningen.

Zulmay Afzali, tidigare stabschef för narkotikabekämpningen i Afghanistan, nu flykting i Sverige, varnar för de alarmerande riskerna med alla som släpps in i Sverige utan kontroll:

Bland de asylsökande finns många extrema islamistiska jihadistgrupper som tar sig in i Europa, utnyttjar asylmöjligheten och sedan skapar egna samhällen i samhället där de sprider sin våldsamma ideologi.

Om hundratals ton narkotika lätt kan smugglas till Europa, vad är det då som hindrar smugglare att också föra in tonvis med explosiva ämnen? Så frågan är: Hur säkra är vi i Europa? Det är en stor och viktig fråga som måste tas på allvar skriver Zulmay Afzali på Newsmill. 

“Papperslösa”, “flyktingar”, “asylgömda” …

I det snabbt accelererande befolkningsutbytet spelar journalisterna sin roll med perfektion. De vilseledande manövrerna är många och utstuderade. Till exempel kallas invandrare i media genomgående för “flyktingar” – trots att bara några få procent av dem som får uppehållstillstånd har flyktingstatus. En journalistkollega sa redan för nästan 30 år sedan till Gunnar Sandelin:

Vi behöver inte rätta oss efter myndigheternas beskrivningar. Människor som har lämnat sitt land är på flykt, och därför kallar jag dem också för flyktingar.

Kollegans attityd speglar fortfarande inställningen på redaktionerna. “Vi skiter i att kalla saker för deras rätta namn, vi säger vad som passar oss.” Med envisheten hos en större åsneflock framhärdar journalisterna i att kalla illegala invandrare “papperslösa” – trots att de flesta av dem har papper på beslut om att de inte har rätt att vistas i landet. Vad händer den journalist som använder den korrekta termen “illegal invandrare”? Frysboxen eller sparken? “Asylgömda” är en annan språklig innovation. Men har man asylskäl behöver man inte gömma sig.

Misshagliga röster tystas

Det pågår en tydlig upptrappning från medias sida i att tysta misshagliga röster, samtidigt som ren dårskap släpps fram i full frihet. En av Sveriges största dagstidningar, Dagens Nyheter, föreslår till exempel på fullt allvar i en ledare att illegala invandrare ska ges rösträtt.

Sakliga och faktaspäckade invandringskritiska debattartiklar nobbas av medias debattsidor. Den artikel, “Sverige klarar inte så stor invandring”, skriven av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, som publicerades på Newsmill den 11 mars  hade refuserats av i tur och ordning samtliga stora svenska morgontidningar: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Sydsvenska Dagbladet.

Känslopjunk går däremot bra att publicera

Pia Prytz Phiri

Pia Prytz Phiri

Däremot går det tretton på dussinet av känslosamma och totalt verklighetsförnekande artiklar som den här på Svenska Dagbladet Brännpunkt, skriven av Pia Prytz Phiri, regional representant för UNHCR:s regionkontor för de baltiska och nordiska länderna i Stockholm.

Den här typen av artiklar är ofta skrivna av just blonda blåögda damer i 50-60-årsåldern som vill vara snälla och hjälpa till. Pia Prytz Phiri tar upp den svåra bostadsbristen i Sverige men ser den som ett problem uteslutande för syriska flyktingar. Inte ett ord om alla bostadslösa svenskar.

Sverige står nu inför en situation där bosättning för flyktingar måste prioriteras skriver Pia Prytz Phiri och landar slutligen i den här klämkäcka trosbekännelsen:

Vi är medvetna om att det just nu saknas lägenheter på många orter i Sverige och att trycket vad gäller mottagande är starkt, men om alla kommuner öppnar dörren för några, finns det plats för alla.

Invandrare kraftigt överrepresenterade i brottslighet

I dag går problem som är förknippade med massinvandringen inte längre att förneka. De är alltför synliga. Den svenska allmänheten är medveten om att invandring från främmande kulturer inte enbart innebär spännande kryddor, exotiska maträtter och dito musik. Trots energiska försök att tysta ned verkligheten kan ingen påstå att varningsklockorna inte har ringt – länge. I invandringens spår ökar brottsligheten, i synnerhet den grova våldsbrottsligheten.

Flera undersökningar visar en kraftig överrepresentation för utrikes födda som förövare. Men sambandet avspeglar sig inte i nyhetsrapporteringen. Om förövarna är invandrare ingår det i medias rutiner att så långt möjligt, genom bland annat vitpixling, dölja deras etniska tillhörighet. Om det inte lyckas läggs skulden på det svenska samhället. På ett eller annat sätt landar förklaringarna alltid i svenskarnas rasism och invandrarnas utsatthet och utanförskap.

Svenskarna har lärt sig att avkoda budskapen

I ett till oigenkännlighet förändrat land har svenskarna smärtsamt fått lära sig innebörden av hederskultur, gruppvåldtäkter, ungdoms- och äldrerån, misshandel och bedrägerier med personliga assistenter till funktionshindrade. Kommunernas socialbudgetar sprängs under trycket av kostnaderna för försörjningsstöd (som tidigare hette socialbidrag), där utrikes födda är överrepresenterade med 860 procent jämfört med svenskar, och allt fler kommunalpolitiker protesterar.

Allmänheten har lärt sig att avkoda budskapen. Alla vet numera att “ungdomsgäng” betyder invandrargäng, att det inte är Pelle Svensson som kastar sin dotter från balkongen och att det inte är svenskar som skjuter på polishuset i Södertälje. Ändå fortsätter journalisterna att fragmentarisera och mystifiera verkligheten. Nyhetssändningarna är fyllda av skottlossningar, mord, anlagda bränder, stenkastning mot polis och brandkår, nedbrända skolor och nedskärningar inom alla samhällssektorer för att finansiera världens mest vansinniga invandringspolitik.

Alla vet att detta är resultat av invandringspolitiken. Men det pulvriseras som enstaka händelser, ryckta ur sitt sammanhang.

“Dåligt förtroende måste bero på mätfel”

Journalister har svårt med verkligheten. De konstruerar, vinklar och väljer ut det som går under beteckningen nyheter. De använder sin egen mediemoral, som ofta är ur fas med den allmänna.

När flera undersökningar visar att journalister har rekordlågt förtroende hos allmänheten kommenterar Helena Giertta, chefredaktör för Journalisten, det så här:

Hur kan en yrkesgrupp som är så betydelsefull, som arbetar så hårt och har så kraftfulla etiska regler ha ett så lågt förtroende bland allmänheten?

Till slut fastnar hon för att siffrorna kan förklaras av mätfel.

När gick det snett – tre viktiga tidpunkter

Den som inte uthärdar sanningen griper efter lögnen. I fyra decennier har svenska folket proppats fulla med lögner om invandringspolitiken. När började vansinnet springa ifrån det sunda förnuftet? Författarna pekar på några tidpunkter som utmärker sig särskilt.

I 1970 var bara 6,7 procent av befolkningen född i ett annat land. De flesta var arbetskraftsinvandrare från Finland och Sydeuropa. Just där kunde Sveriges politiker ha tagit ställning för en fortsatt utveckling av Sverige som etniskt homogen välfärdsstat.

Istället lyckades överklassonen Olof Palme (s), språkkunnig och internationellt utbildad, få de övriga socialdemokraterna (av vilka de flesta bara hade sjuårig folkskola och inte talade några främmande språk) med sig på en omfattande flyktinginvandring. För vänstereliten gällde det att erövra världsmästerskapet i “internationell solidaritet”. Ingen vågade säga emot. Vem vill framstå som ond och osolidarisk?

En 58-årig arbetslös verkstadsarbetare från Luleå säger i en intervju i Arbetaren 1971:

Vi är i själ och hjärta fruktansvärt bittra på ett system som tillåter svenskar att vara arbetslösa och utlänningar att jobba. Höjdarna vid skrivborden kan inte begära att arbetslösa familjeförsörjare ska gå omkring och klappa utlänningar på huvet och fråga hur dom trivs.

I 1975 beslutade Sveriges riksdag, enhälligt och utan att begripa vad den gjorde, att Sverige ska vara ett mångkulturellt land. Politikerna var övertygade om att de som släpps in i Sverige är precis som vi. Och skulle de inte vara som vi kan den detaljen rättas till med hjälp av en integrationskurs hos ABF. Det fanns inte ett problem utom räckvidd för den sociala ingenjörskonsten.

1991-92. Carl Bildts (m) borgerliga regering hade precis kommit till makten och rivstartade med att upphäva s-regeringens Luciabeslut från 1989. Slussarna öppnades för massinvandring från Balkan, samtidigt som Sverige gick in i sin djupaste ekonomiska kris någonsin.

Därmed inleds också mer systematiskt vår tids mediala förträngning av problem kopplade till invandringen. För svenska media formades en allt tydligare policy: “Om detta må ni inte berätta” skriver Arnstberg och Sandelin.

Alla är lika, men bara invandrarna är Offer

Det gällde och gäller fortfarande att med en arsenal av propaganda och manipulation fostra folket i tron att alla är lika. Dessutom har vi intalats att det är synd om invandrarna – trots att flytten till Sverige för de flesta innebär en fantastisk förbättring av livsomständigheterna. Invandrarna är Offer till den grad att de nu åtnjuter fullkomligt monopol på sin offerstatus. Inga svenskar har längre några problem.

I dag är omkring 20 procent av befolkningen född utomlands eller född i Sverige av två utrikes födda föräldrar. En så dramatisk demografisk, social och kulturell förändring av ett land väcker givetvis reaktioner hos ursprungsbefolkningen. Men den djupa förtvivlan och glödande vrede som många svenskar och välintegrerade invandrare bär på i dag är inte intressant för media att berätta om.

“Ni har övertrasserat världens fetaste toleranskonto”

Maria Ferm

Maria Ferm

Det är heller inte intressant att den utveckling som pågår snabbt håller på att förpassa Sverige som välfärdsland till historiens bakgårdar. I dag är det personer som Maria Ferm, miljöpartiets migrationspolitiska talesperson med sitt lilla förstelnade ansikte som anger tonen genom att kräva fri invandring till Sverige – utan att miljöpartiet med ett ord uppger hur det ska finansieras.

Maria Ferms senaste floskelparad kan ses i SVT Agenda. Det är sådana som hon som får bloggare att konstatera “ni har övertrasserat världens fetaste toleranskonto, och nu kommer räkningen.”

“Svenskarna är drabbade av en kollektiv psykos”

Signaturen Marit skriver i en kommentar på den norska sajten Human Rights Service:

Etniska svenskar, de som återstår av dem, är drabbade av en kollektiv psykos. Sjukdomen är svår att bota, då totalt verklighetsförnekande är det främsta symtomet. Det leder till inbitna vanföreställningar om hur världen ser ut. Patienterna tror att de har fått en gudagiven uppgift: att rädda alla världens människor från sig själva. Lika fast beslutna är svenskarna när det gäller att Sverige är det land där alla och envar, från alla sidor av klotet, har rätt att bosätta sig. Och att ursvenskarna måste ge ifrån sig det de har av värde till “nybyggarna”. Det råder stor enighet bland de psykotiska svenskarna om detta. Dessvärre är sjukdomen obotlig, och ingen forskare har hittills funnit det intressant att undersöka varför just svenskarna är angripna. Det överlåter de till eventuella senare generationer.

“Ger vi upp sanningen, då har vi förlorat allt”

Så varför skriver man en bok om man innerst inne vet att allting redan är kört? Jag skickar frågan i ett mail till Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin. De svarar:

När man summerar de politiska missgreppen och känner skoningslösheten i det “Mc Carthyistiska” järngrepp som landets opinionsbildare håller oss alla i framstår Sverige som ett varnande exempel för övriga Europa. Det är svårt att acceptera att vi har en växande befolkningskategori som saknar förutsättningar att integreras, liksom att de försörjs med skattemedel.

Svårast att leva med är alla de lögner som överheten odlar och vidmakthåller när det gäller invandringen till Sverige. Det kanske redan är kört för det svenska välfärdssamhället, men om vi ger vi upp ambitionen att tala sanning, då har vi förlorat allt.

Litteratur:

Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin: “Invandring och mörkläggning. En saklig rapport från en förryckt tid”. (Debattförlaget ).