Av Filippa von Platen, Malmö
Galleristen Henrik Rönnquist och terriern Lukas tar emot mig i Rönnquist & Rönnquists ljusa och trevliga lokal i centrala Malmö. Man ser inte spåren av den målarfärg som kastats mot galleriets fönster. För en vecka sedan visste jag inte vem han var, nu är han världskänd och journalister världen över vill tala med honom. Vem är han då, denne Rönnquist – har han fått tidigare okända Picassos eller Monets i sin ägo som nu för första gången ska ställas ut?
Det stämmer. Nästan. Men det är ännu omålade verk av den nu berömde skånske konstnären Lars Vilks som ska pryda galleriets väggar i sommar. I en normal värld hade detta varit en icke-händelse. Men vi lever ej längre i en normal värld och Lars Vilks står på al-Qaidas dödslista. Galleristen träffade Lars Vilks 2007 och han har velat ställa ut honom länge.
”Jag gillar Vilks målningar men jag har varit för rädd för att ställa ut. Jag har funderat på det flera år. Nu vet jag att det inte går att tiga längre. Det får räcka nu.”
Varför går det inte att tiga länge och vad är det som får räcka? Det finns två aspekter, säger Henrik. Den ena är kärleken till konsten. Galleriet har funnits i tretton år och det startades av den nu döde fadern, den kände abstrakte konstnären och glasblåsaren Björn Rönnquist, tillsammans med sonen. Det är Henriks livsverk och försörjningskälla. Han ställer bara ut konst han personligen tycker om, konst han vill se på väggarna hemma. Det lyser ur ögonen när han berättar. Men när vi kommer till den andra aspekten ändras tonläget:
”Det här är också en politisk fråga. Nej, stryk det. Det är en demokratisk fråga. Vet du, jag vågar inte gå hem ikväll och det har inte med Vilksutställningen att göra utan om brottsligheten. Jag frågar mig inte om jag blir rånad utan när. Sedan flera år tar jag taxi hem. Det kostar.
Henrik spänner ögonen i mig:
”Vet du att alla överfallsvåldtäkter i Oslo begås av MENA-invandrare? Inte 99%. 100 %. Gruppvåldtäkter är inte svenskt. Det är något som kommit utifrån. Jag var i Rosengårds Centrum med två vänner för två veckor sen. Mitt sällskap var de enda kvinnorna. Inte de enda icke-arabiska kvinnorna eller de enda kvinnorna utan slöja. Det gick inte att se en enda kvinna i stadsdelscentrat! Det här är inte det Sverige jag växt upp i, inte det Sverige jag vill leva i.”
Har brottslighet och Vilksutställning med varandra att göra? Det finns de som skulle säga att galleristen utnyttjar våldet för att provocera muslimer – att han vill straffa alla muslimer för vad några gör?
”Om det ligger en provokation i en konstutställning? … Varifrån kommer föreställningen om en provokation? Jag förstår inte frågan.”
Vi lever ju i en global värld. Ska man inte ta hänsyn till det när man ställer ut konst?
”Vi har länge levt i en global värld. Det görs karikatyrer av Ronald Reagan, Indira Ghandi, Jesus … Blir det upplopp för det? Och om inte, varför? Jag vägrar att se problematiken. Vi borde inte ha den här diskussionen egentligen. Det hela är absurt!”
Utöver att galleristen gillar Vilks är det också ett rop på hjälp. Henriks liv är redan begränsat p.g.a. brottsligheten. Det vore oerhört att behöva begränsa det mer, säger han. Men ändå är det just det han gör med sin kommande utställning: han begränsar sitt liv ytterligare i hoppet om att i slutändan få friheten tillbaka. Det finns nämligen de som vill skada och kanske döda honom i en stad vars starke man, kommunalrådet Ilmar Reepalu, inte gjort sig känd för att stå upp för yttrandefrihet, och där det istället för att tas itu med de ökande hoten mot stadens invånare, fram för allt den judiska minoriteten, skapar ett Dialogforum, vars ordförande kallade till krismöte med stadens muslimska center så fort nyheten om utställningen kom ut. Det tas för givet att muslimer kommer att bli kränkta – av konstverk som ännu inte är målade. Jag bekymrar mig mer för galleristens säkerhet än för eventuella kränkta känslor hos muslimer. Men Henrik Rönnquist är inte rädd:
”Jag känner mig säker och upplever att polisen har grepp om situationen. Och stödet från vanliga människor är stort. Jag får positiva reaktioner både från Sverige och utomlands.”
Rönnquist & Rönnquist verkar vara ett populärt galleri. Vi gör flera avbrott i intervjun så att Henrik kan välkomna besökare och svara på frågor. Han hinner också sälja tavlor.
Det handlar inte om att slänga ut alla invandrare, det är inte det saken gäller. Galleristen har själv växt upp i flera länder, bl.a. Australien, Japan och Holland. En internationell vänkrets är självklar. Han drömmer om New York; där är brottsligheten lägre. Han återkommer gång på gång till att han först är främst är gallerist. Han vill visa konst han gillar och just nu är det Lars Vilks. Det är inte märkligare än så. Eller, rättare, det borde inte vara det:
”Var slutar vi, om vi inte säger ifrån? Vad förbjuds nästa gång? Det händer saker i den här staden och landet … och jag får inte visa vad jag vill! Jag är förbannad!”
Henrik ställer gärna upp och diskuterar med muslimer men verkar ha föga hopp om att de kommer att lyssna. Är muslimerna ett frälsefolk? frågar jag. Jag får upprepa frågan. Henrik spänner ögonen i mig på nytt och hytter med fingret för att understryka vad han säger.
”Mitt svar: Är islam tolerant? Kan vi leva tillsammans sida vid sida? De vill ta över.”
Vi är tysta en stund. Henrik mjuknar.
”Jag visar tavlor som jag hoppas folk vill köpa så att jag kan betala mat och hyra. Jag är en snäll kille med glasögon som bara vill visa konst, gå hem i lugn och ro och ha ett bra liv. Det är inte mer komplicerat än så.”