Eksterne skribenter

Spelet om pensionerna

Har du tänkt leva på din pension när du slutar arbeta? Glöm det. Om du inte är beredd att arbeta till långt efter 65-årsdagen och/eller har ett generöst tilltaget privat pensionssparande kan du se fram emot magra år som pensionär. Det pensionssystem som infördes 1994 har så allvarliga brister…

Har du tänkt leva på din pension när du slutar arbeta? Glöm det. Om du inte är beredd att arbeta till långt efter 65-årsdagen och/eller har ett generöst tilltaget privat pensionssparande kan du se fram emot magra år som pensionär.

Det pensionssystem som infördes 1994 har så allvarliga brister att det behöver göras om från grunden. Nästa år slår den så kallade “bromsen” till för tredje gången sedan 2010 och beräknas sänka pensionerna med 1,4 procent enligt Pensionsmyndighetens senaste prognos. Under åren 2010-2015 kommer bromsen att sänka pensionerna med sammanlagt 7 procent och kosta en genomsnittlig pensionär sammanlagt 45 000 kronor.

Bromsen, eller “automatisk balansering” som Pensionsmyndigheten föredrar att kalla den på genuint Newspeak var från början tänkt som ett undantag i extrema krislägen. Nu slår den till gång på gång, trots allt tal om att “Sverige har en stark ekonomi”.

rights_banner_praktutgave-ny_778x150

I januari 2011 fick pensionärerna sina pensioner sänkta med 4,3 procent. För många av dem var det svårt att koppla ihop det med vad finansminister Anders Borg (m) sa vid samma tidpunkt, med ett citat av en finansministerkollega : “Sverige är nu Europas tigerekonomi”.

“Systemet ska hålla till nästa istid”

Det pensionssystem som från 1994 ersatte ATP-systemet skulle hålla “till nästa istid” lovade den dåvarande socialförsäkringsministern Bo Könberg (fp), huvudansvarig för arbetet med pensionsreformen 1991-1994. När reformen röstades igenom av riksdagens fyra borgerliga partier och socialdemokraterna 1994 utlovade politikerna ett stabilt system med förutsägbara pensioner.

I dag är det uppenbart för alla utom Pensionsmyndigheten och ansvariga politiker att nästa istid redan är här. Pensionssystemet är ett lapptäcke som redan efter åtta år har brustit i sömmarna och är i akut behov av renovering. 

“Man har hittat på och lagt till en liten sak här eller där. Men någon bärande teori finns inte” säger KG Scherman, generaldirektör för Riksförsäkringsverket (numera Försäkringskassan) mellan 1981 och 1996, i en intervju i boken “Pensionsbluffen”.

Boken är skriven av Joel Dahlberg, ekonomireporter på Svenska Dagbladet.

130128_JC1_pension

Pensionerna åker berg- och dalbana

Istället för ett stabilt system med förutsägbara pensioner har vi fått ett opålitligt och oförutsägbart system som inte ger några garantier över huvud taget. Systemet åker berg- och dalbana med utvecklingen på arbetsmarknaden, och dess grundpelare vacklar betänkligt.

De som inte vill eller kan klara sig på lägre pensionsnivåer har inget annat val än att arbeta längre upp i åren och/eller spara mer. Pensionssystemets risker har av systemet och politikerna behändigt vältrats över på den enskilde.

De som är födda på 1950- och 60-talen eller senare kommer inte att kunna leva på sin pension, om man med leva menar ett någorlunda drägligt liv. Stora grupper hänvisas till ren fattigdom. Det här håller politikerna tyst om. De försöker mörklägga så mycket som möjligt enligt den beprövade GSG-modellen – “går det så går det”.

Pensionssystemet är en teknisk konstruktion som är “självreglerande” och utlyft från den politiska diskussionen. Därmed har politikerna bekvämt kunnat abdikera från ansvar. Med hjälp av bromsen har de lyckats sänka pensionerna kraftigt utan att behöva ta en enda debatt i riksdagen.

Pensionerna kan i princip bli hur låga som helst utan att politikerna behöver bry sig, och de har sett till att ordna ett annat, mycket förmånligare pensionssystem åt sig själva. I den här liksom i många andra frågor är svenska folket fört bakom ljuset.

“Möjlighet” att arbeta till 75 år

Höjd pensionsålder vinner man inga val på. Hittills har det bara hörts ett tyst mummel i frågan. Men den 7 februari förra året gick statsminister Fredrik Reinfeldt (m) ut med ett uppmärksammat uttalande i en intervju i Dagens Nyheter.

Han talade om “möjligheten” att kunna arbeta till 75 års ålder. Eftersom vi blir allt äldre (vartannat barn som föds nu väntas leva tills det är hundra år) måste vi räkna med att försörja oss själva betydligt längre upp i åren än i dag, anser Fredrik Reinfeldt.

Arbeta till 75 års ålder, alltså. Dessutom ska vi vara beredda att byta yrke minst en gång i livet.

“När jobbet blir för tungt så får jag jobba med något annat” sa Reinfeldt.

Bakom försöksballongen finns ett tvångsscenario

Hans uttalande togs inte väl emot, och många ryckte säkert på axlarna och avfärdade det som en betydelselös försöksballong. Men bakom uttalandet finns ett tvångsscenario. Det visar sig när Reinfeldt svarar på frågan om det är ett “måste” att jobba efter 65 års ålder eller om det är valfritt:

“ Ja, det finns ett måste i den meningen att pensionssystem inte är trolleri. Det är en välfärdsambition som bygger på stor omfördelning och i grunden på människors eget arbete. Om människor tror att vi kan leva allt längre och korta ner vårt arbetsliv, då kommer pensionen att bli lägre. Och då är frågan, är människor beredda till det? Det tror jag i stor utsträckning att människor inte är.”

En vision av en evig rosenkantad högkonjunktur

Det säkraste man kan påstå om förfluten tid är att människorna inte hade en susning om framtiden, hur gärna de än ville förutsäga den. Tvärsäkra antaganden kan därför fortare än en dinosaur hinner blinka framstå som häpnadsväckande naiva. Det är exakt den sortens aningslöshet som präglar pensionssystemet. Systemet ger intryck av att vara framdrömt i en vision av en evig rosenkantad högkonjunktur. Det bygger på förhoppningen att det finns tillräckligt många yrkesverksamma som vid varje tidpunkt betalar in tillräckligt mycket pengar för att täcka pensionsutbetalningarna. Några statliga garantier finns inte.

Att “det går bra för Sverige” är heller ingen garanti för att pensionerna inte sänks. Åren 2002-2007 var ekonomiskt starka. Börsen gick bra, och sysselsättningen ökade enligt SCB med 1,1 procent per år. I januari 2007 hade arbetslösheten sjunkit till den lägsta nivån sedan 1991.

Men blev det en uppryckning för pensionssystemet? Inte alls. Istället försvagades pensionssystemets finansiella styrka. Det var ett allvarligt tecken på att någonting var fel i systemet.

Pensionsmyndigheten anser att man inte ska bry sig

Men i Pensionsmyndighetens årsredovisning “Orange Rapport” i mars 2008 påstår dåvarande generaldirektören Curt Malmborg:

“Eftersom det går bra för Sverige går det också bra för Sveriges pensionärer och pensionssparare.”

I samma årsredovisning konstaterar dåvarande socialförsäkringsminister Christina Husmark Persson (m) och Tomas Eneroth (s) att “systemet är robust”. Inget av påståendena är sant.

Däremot är de tydliga exempel på att både politiker och Pensionsmyndigheten med luddig desinformation försöker föra allmänheten bakom ljuset. Myndighetens principiella inställning är att man inte ska bry sig.

“Det skulle krävas en följd av mycket goda år bara för att återföra systemet till noll. Att sedan bygga upp en rimlig marginal kräver ännu mer” skriver Joel Dahlberg i boken “Pensionsbluffen”.

Två års lågkonjunktur var allt som behövdes

Bromsen infördes först 2001 som ett senkommet tillägg till pensionssystemet. Då trodde knappt någon att den skulle behöva användas. Sedan kom börskraschen och den internationella finanskrisen 2008. Varningslamporna började blinka rött.

AP-fonderna, som förvaltar pensionspengarna, förlorade 191 miljarder kronor under 2008. Och en olycka kommer sällan ensam. Dessutom sjönk sysselsättningen, och pensionerna till de riktigt stora kullarna från början av 1940-talet skulle börja betalas ut.

“När krutröken skingrats efter kollapsen 2008 stod det klart att läget för pensionerna var långt värre än någon kunde ha anat. Två års lågkonjunktur var alltså allt som behövdes för att slå hål på politikernas stora pensionsbygge” skriver Joel Dahlberg.

Politikerna var chockade. Det som inte kunde hända hade hänt. Följden blev sänkta pensioner 2010 – för vanligt folk, inte för politikerna – med 3 procent och 2011 med ytterligare 4,3 procent. Totalt alltså 7,3 procent, varav bromsen stod för 6,2 procent. Det betyder en sänkning med 700 kronor i månaden för en genomsnittlig pension.

Men först: en rejäl kick off!

Den 15 februari 2010 damp de orangea kuverten ned hos de första av landets då 1,8 miljoner pensionärer med besked om en treprocentig sänkning av pensionerna. Det var första gången som pensionerna sänktes – trots att “det gick så bra för Sverige”.

Samma dag, den 15 februari 2010, skriver Pensionsmyndighetens generaldirektör Katrin Westling Palm under ett avtal med eventföretaget Blick Möteskonsult (“Möten & events där hjärta, hjärna och mage styr”) om en kick-off för myndighetens personal. Festen ägde rum lördagen den 24 april 2010, och det var inget dåligt party. Notan för cirka ettusen anställda slutade på 1 515 000 kronor – drygt 1 500 kronor per person, reskostnader oräknade. Alltsammans betalt av de pensionärer som just fått veta att deras pensioner hade sänkts för att det saknas pengar.

En miss på 21 år i SCB:s prognos

Här kan det vara på sin plats att nämna ännu en av de statliga myndigheter som verkar kunna göra hur många misstag som helst utan att det tycks påverka deras trovärdighet. Statistiska centralbyrån, SCB, gör regelbundet prognoser över den framtida arbetskraften – som alltså är avgörande för pensionerna. Under prognosperioden fram till 2030 väntas Sveriges befolkning enligt SCB öka med cirka 900 000.

Men hur tillförlitligt har SCB varit tidigare? 1988 gjorde SCB en prognos om befolkningsmängden i Sverige år 2025. Profetian löd på 9 023 650 invånare. (Källa: SCB Sveriges framtida befolkning; Prognos för åren 1989-2025). I verkligheten var folkmängden den 31 oktober 2011 redan uppe i 9 475 954 invånare.

“9 023 650 invånare uppnåddes någon gång 2004. En felbedömning på 21 år” skriver Affes statistikblogg.

Stackars SCB kunde ju inte förutse att Carl Bildts (m) borgerliga regering bara några år efter att prognosen gjordes skulle öppna Sveriges gränser för en massinvandring utan historisk motsvarighet.

Invandrarkvinnorna ska rädda pensionerna

Antalet invånare över 65 år ökar snabbt. Enligt SCB:s prognos för 30-årsperioden 2011-2040 uppgår det årliga tillskottet till i genomsnitt 117 200. Det är en 30-procentig ökning jämfört med de årskullar som dör ut. Det är befogat att tala om en pensionärsexplosion, och den kommer att pågå till omkring 2040.

“Men det finns inget lagbundet samband mellan fler pensionärer och sämre pensioner” skriver Joel Dahlberg. Sverige har befunnit sig i liknande situationer under 1900-talet, men då har det kunnat lösas genom en ökning av arbetskraften. På 1950- och 60-talen fick Sverige ett stort tillskott av arbetskraftsinvandrare. Under 1960- och 70-talen började kvinnorna strömma ut på arbetsmarknaden.

Nu finns det inte längre några stora grupper kvar som enkelt kan omvandlas till arbetskraft. Tvärtom fyller alliansregeringen på varje år med insläpp på 90 000-100 000 utlänningar som har stora svårigheter att ta sig ut på arbetsmarknaden. Men om vi ska tro SCB:s fromma förhoppningar är det invandrarna, och i synnerhet invandrarkvinnorna, som ska rädda pensionerna. I rapporten från 2009 antar SCB att arbetskraftsdeltagandet för utrikes födda kommer att öka från 69 till 77 procent.

Svårare än någonsin för invandrare att få jobb

Men SCB:s prognos bygger på de förhållanden som rådde 2007. Och 2007 var ett högkonjunkturår då arbetslösheten nådde sin lägsta nivå på 15 år. Börskrasch och internationell skuldkris fanns ännu inte i föreställningsvärlden, och eurokrisen hade ännu inte försatt Europa i gungning. SCB:s rapport är dopad med grundlös optimism – den bygger mer på önsketänkande än på analys av fakta.

“Den främsta anledningen till att antalet personer i yrkesverksam ålder inte sjunker är invandringen. Invandring i sig löser dock inte problemet. Man måste se till att den genererar arbetskraft, att invandrarna arbetar och arbetar vitt. Här har trenden sedan 1980-talet varit sjunkande” skriver Joel Dahlberg.

Situationen för invandrares inträde på arbetsmarknaden är mörkare än någonsin. Dels därför att fler invandrare än någon gång tidigare har låg utbildning eller ingen alls. Dels för att de okvalificerade jobben inte längre finns. Bland utomeuropeiska invandrare arbetar bara hälften, samma siffra som för tio år sedan. Efter sju år i Sverige var enligt SCB i genomsnitt 55 procent av de två sista kohorterna invandrare som redovisas sysselsatta. Denna siffra inkluderar invandrare från nordiska länder som har lätt att få jobb i Sverige. Bland invandrare från Irak var bara 40 procent sysselsatta efter sju år. Bland invandrare från Somalia var 25 procent sysselsatta efter sju år enligt SCB.

Stora grupper beroende av bidragsförsörjning

Bland svenskar med svenskfödda föräldrar i arbetsför ålder är det 15 procent som inte förvärvsarbetar. Utomeuropeiska invandrares sysselsättningsgrad blir enligt SCB aldrig lika hög som etniska svenskars, inte ens efter 20 år i Sverige. Istället för att bidra till pensioner och annan välfärd konsumerar stora grupper invandrare istället välfärden genom att vara beroende av livstids bidragsförsörjning. En enorm förlustaffär för Sverige.

“Sänkta minimilöner och avskaffad LAS kan kanske mildra detta, men knappast helt fixa ett så gigantiskt gap” skriver nationalekonomen Tino Sanadaji, forskare vid Institutet för näringslivsforskning, IFN, på sin blogg.

En mycket hög andel kvinnor är analfabeter

I SCB:s rosa drömmar är det alltså invandrarkvinnorna som ska se till att arbetskraften över huvud taget växer de kommande tjugo åren och därmed rädda pensionerna. Regeringens utspel sommaren 2011 om att förkorta föräldraledigheterna för invandrade föräldrar är ett led i drömmen – om det hjälper.

Men om genomsnittssiffrorna för invandrares sysselsättning är usla är de ännu sämre för invandrarkvinnorna. En rad sociala, religiösa och kulturella skäl tvingar dem kvar i hemmet och gör dem otillgängliga för arbetsmarknaden. En mycket stor del av de kvinnor som de senaste åren har kommit till Sverige från Somalia, men även från Irak och Afghanistan, är analfabeter. Enligt FN är 80 procent av somalierna analfabeter. Bland kvinnorna är siffran ännu högre.

Antalet outbildade har fördubblats på fem år

Antalet elever i Sfi (Svenska för invandrare) som har liten eller ingen skolgång alls från hemlandet har på fem år fördubblats i Sverige. Drygt 19 000 av kursdeltagarna 2011 hade högst tre års tidigare utbildning.

“Uppföljningsstatistik på de 79 kvinnor och 54 män som 2010 avslutade introduktionen på Sfi i Borlänge visar att hela 38 procent i gruppen helt saknar tidigare skolgång. Men dessa deprimerande totalsiffror döljer en slående könsskillnad. Kvinnor har väsentligt lägre förkunskaper än män” skriver Peter Santesson på sin blogg. 

“De här kvinnorna kommer aldrig ut i arbete”

I ett uppmärksammat reportage av Katarina Gunnarsson i SR Studio Ett den 2 oktober 2012 sitter en grupp illiterata kvinnor från Irak och Somalia på Sfi i Borlänge och ljudar vokaler. Johanna Karlman, lärare på Sfi:s A-nivå, nivån för analfabeter, säger:

”Det är en stor grupp som inte kan läsa och skriva på sitt eget språk. De kan oerhört lite. De har inte ens traditionen att läsa skyltar, tittar inte på symboler. Bildtolkning är jättesvårt, att skriva siffror och räkna. Bara att lära sig klockan är jättekomplicerat. Omvärldskunskap, titta på världskartan. De vet inte var Irak ligger, har ingen aning om var Borlänge eller Sverige ligger.”

”De här kvinnorna, min elevgrupp, kommer aldrig ut i arbete. Det betyder inte att jag säger samma sak om alla på Sfi. För de här kvinnorna handlar det om att kunna prata med dagispersonal, med grannar i bostadsområdet och i tvättstugan, att kunna säga att det är vackert väder när man står och väntar på bussen, att kunna säga sitt personnummer. Sådana små saker.”

Ungdomsarbetslösheten spräcker pensionskalkylen

Nu är Sverige snabbt på väg in i en ny lågkonjunktur med tiotusentals varsel och en arbetslöshet på uppåt 9 procent, bland ungdomar 24 procent. Ungdomsarbetslösheten är en av de faktorer som effektivt spräcker pensionskalkylen. Ett kraftigt ökande inflöde av invandrare som inte kommer ut på arbetsmarknaden är en annan. Ekonomi och sysselsättning är helt avgörande för pensionssystemet.

När sysselsättningen sjunker slår det direkt mot landets pensionärer. Joel Dahlberg skriver:

“Dagens prekära läge för pensionssystemet kommer sannolikt att framstå som ett under av stabilitet jämfört med vad som ligger framför oss. Systemet dras redan nu med underskott. De marginaler som finns i systemet är så minimala att bromsen kan aktiveras av endast en liten försämring av arbetsmarknaden. Det skulle krävas en rad mycket goda år bara för att återföra systemet till noll. Det mesta pekar på att de som går i pension de närmaste tio – tjugo åren måste räkna med att en stor del av den pension de tjänat in inte kommer att betalas ut.”

Hela pensionssystemet är minerat med orättvisor

Hela pensionssystemet, inklusive pensionsformer utanför den allmänna pensionen, är minerad med orättvisor. Den genomsnittliga allmänna pensionen 2012 bland landets drygt två miljoner pensionärer var 11 400 kronor i månaden före skatt. Här handlar det alltså om människor som har arbetat i 40-45 år och betalat pensionsavgifter lika länge.

De drygt 800 000 personer över 65 år som inte har arbetat alls får så kallad garantipension, som inte ingår i det vanliga pensionssystemet utan i statsbudgeten. Bruttobeloppen från första januari ser ut så här:

  • Ogift pensionär: 7 898 kronor i månaden.
  • Gift pensionär: 7 046 kronor i månaden.
  • Bostadstillägget (BTP) för ensamstående pensionärer höjs till 4 990 kronor i månaden.

En ogift pensionär som inte har tjänat in någon pension alls kan med maximalt bostadstillägg få 12 888 kronor i månaden. Den som har arbetat i 40-45 år kan alltså trots alla års inbetalda avgifter inte ens räkna med att få högre pension än den som inte betalat in ett öre.

ÄFS – generös pension för invandrare över 65 år

Ett annat system som inte ingår i det allmänna pensionssystemet utan ligger direkt under statsbudgeten är ÄFS, det statliga äldreförsörjningsstödet.

Det infördes av socialförsäkringsminister Ingela Thalén (s) 2003 för att avlasta kommunernas socialbudgetar från försörjningsstöd till invandrare över 65 år som aldrig har arbetat i Sverige och alltså saknar svensk pension. ÄFS är inkomstprövat men har till skillnad från den allmänna pensionen en garanterad nivå. I år beräknas 15 700 personer ha ÄFS. Antalet ökar ständigt. Både svenskar och invandrare kan få ÄFS, men 80 procent är invandrare som aldrig har arbetat i Sverige. Beloppen var förra året:

  • Ogift: 5 137 kronor i månaden.
  • Gift: 4 367 kronor i månaden.
  • Bidrag till bostad utgår med högst 6 200 kronor i månaden för ogift och 3 100 kronor i månaden för gift person.

ÄFS är skattefritt och räknas inte som inkomst. Den som har ÄFS får därmed hemtjänst gratis. ÄFS-mottagaren har också rätt till upp till 3 000 kronor i månaden i inkomst från sitt gamla hemland och kan bo där tre månader om året (utanför Europa) och hela året (inom Europa) med bibehållet ÄFS. ÄFS kan alltså inklusive bostadsbidrag uppgå till 14 337 kronor i månaden skattefritt. Och ingenting hindrar ju att man hyr ut bostaden när man själv bor utomlands.

För budgetåret 2012 överskreds anslaget till ÄFS med cirka 78 miljoner kronor.

Politiskt dödläge – inget intresse av att informera

Det här är fakta som många svenskar – kanske de flesta – inte känner till. Varken politikerna eller berörda myndigheter har något intresse av att informera om de olika pensionssystemen, eftersom de är smärtsamt medvetna om vilken dynamit de representerar.

Pensionsmyndigheten har en informationsbudget på 300 miljoner varje år. Men i sin information talar man inte om balansering och absolut inte om det förbjudna ordet bromsen. Pensionärerna får helt enkelt betala för att bli desinformerade.

Den ansvarige ministern Ulf Kristersson (m) är tydlig med att detta inte är en fråga han vill ha debatt om. När Joel Dahlberg frågar honom hur systemet mår får han en motfråga:

“Är inte allt relativt?”

Han tillägger:

“Man ska inte lura folk att stabiliteten också är en generös stabilitet.”

Joel Dahlberg sammanfattar:

“Läget för våra framtida pensioner är enligt min bedömning mycket bekymmersamt.”