Eksterne skribenter

Når bygges gasskamrene?

Jimmi Åkesson tegnes i en avis som en kakelakk. Bak han står en ansatt i skadedyrkontrollen, iført heldekkende drakt og gassmaske, mens han spruter dødelig giftgass fra et aggregat merket med symbolene til samtlige andre syv partier i Riksdagen. Derfor spørsmålet: Når bygges gasskamre i Sverige?

HRS har påpekt følgende mange ganger før, men relatert til at Antirasistisk senter tillegger HRS meningene til Julia Caesar, finner vi det på sin plass å lenke denne kommentaren til samtlige av hennes essay: Julia Caesar er et pseudonym. Vedkommende er en svensk journalist som har fått mer enn nok av hvordan innvandrings- og integreringsspørsmål håndteres i svenske medier, men hennes meninger slipper ikke til – i likhet med alle i Sverige som er kritisk til den høye innvandringen som Sverige har praktisert i en årrekke. Når vi velger å publisere Caesar er det fordi vi mener hun representerer det undertrykket som eksisterer i Sverige. Men igjen, det er hennes meninger, ikke våre.

När byggs gaskamrarna?

Av Julia Caesar

rights_banner_praktutgave-ny_778x150

I det längsta har det funnits något slags gräns för vad media publicerar. Visserligen högst tänjbar. Men ändå. Låt oss kalla den Skamgränsen. Inför valet 2010 luckrades den upp betydligt. Nu är den med råge passerad på ett sätt som ger mig kalla kårar längs ryggraden. Proppen har gått ur, alla fördämningar har brustit. Nu flödar det oförfalskade hatet fritt, med alla samhällsinstansers goda minne. Journalisterna stenar sitt eget folk – och ingen enda av dem ställer sig upp och säger STOPP – nu får det vara nog!

I Länstidningen, socialdemokratisk dagstidning i Östersund, framställs Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson på bild som en kackerlacka. Bakom honom står en skadedjurssanerare iförd skyddsklädsel och gasmask och sprutar dödande giftgas ur ett aggregat märkt med samtliga sju andra riksdagspartiers partisymboler.

Symboliken kan inte bli tydligare. Oliktänkande ska utrotas. Sverigedemokrater är skadedjur som ska dödas med giftgas. Målsättningen är klar: partiet ska utplånas med vilka medel som helst. Hatet spränger alla gränser. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin tidigare har sett en svensk partiledare avbildas som skadedjur som ska utrotas. Olof Palme och Torbjörn Fälldin och flera andra svenska politiker karikerades friskt på sin tid. Men aldrig någonsin med ett inprogrammerat hot om ond bråd död.

De historiska parallellerna är fasaväckande

Länstidningens bottennapp är inte satir. Det är ren och oförfalskad ondska som flödar från ledarsidan. De historiska parallellerna är fasaväckande. De enda förebilder som teckningen kan förknippas med är nazisternas hatbilder av judar på 1930-talet. Bilderna banade vägen till gaskamrarna i Auschwitz, Sobi Bor och Bergen-Belsen och avrättningen av miljoner judar, utvecklingsstörda och psykiskt sjuka. Ska vi 70 år senare gå den vägen igen? Ska hatet mot oliktänkande legitimera utrotning? Har vi ingenting lärt sju årtionden efter en av världshistoriens största massakrer?

“Värsta exemplet på människoförakt”

Teckningen är gjord av Kjell Nilsson-Mäki och illustrerar en svamlig och intellektuellt undermålig ledare av Ida Nilsing. Efter lördagens publicering har Länstidningen stormats av hundratals arga och upprörda kommentarer och mail. I ett brev till tidningens chefredaktör och ansvarige utgivare Lennart Mattsson skriver en läsare:

“Jag har inte sett något värre exempel på människoförakt någonstans i Sverige under hela mitt liv. Länstidningen Östersund ska inte med ett enda ord kritisera ett parti som vill ha politiska debatter eftersom Ida Nilsing och ni på Länstidningen vill gasa ihjäl och fysiskt förinta sverigedemokrater – sannolikt därför att ni inte klarar att ”ta debatten”.

Ni vill hellre mörda människor än att debattera med dem. Vem är det som har gjort teckningen? Vilken politisk hemvist har en person som vill gasa ihjäl andra?

Vad beror det på att ni inte kan prestera en ledare som innehåller något läsvärt? Saknar ni personal? Finns det inga normalbegåvade människor på tidningen? Eller är ni så blodtörstiga att ni valde den värsta person ni kunde hitta att skriva ihop den intetsägande texten?”

Länstidningen: “Vi är stolta”

I dag bemöter Länstidningen proteststormen genom att uppge sig vara “stolta över att kunna erbjuda våra läsare något annat än intetsägande porträttbilder på politiker som håller presskonferenser.”

“Vi är också stolta över att vara en av få morgontidningar som håller traditionen med tecknad politisk satir levande. På lördagens ledarsida var Jimmie Åkesson ritad som en kackerlacka som skulle bekämpas av en skadesanerare, utsänd av övriga riksdagspartier. LT:s tecknare Kjell Nilsson-Mäki har förklarat att han med teckningen ville visa hur de gamla etablerade partierna, trots idoga försök, har misslyckats med att bekämpa Sverigedemokraterna. Med denna förklaring blir illustrationen rimlig. Men, och häri ligger problemet, illustrationen och texten har två skilda ärenden, vilket gör att helheten blir otydlig och öppnar för missförstånd –särskilt om man vill missförstå.”

Överlever på skattebetalarnas välvilja

Länstidningen är en av de många socialdemokratiska dagstidningar som går med brakförlust. Tidningen klarar inte att överleva på att sälja sina produkter som allt färre vill köpa. LT överlever på skattebetalarnas välvilja i form av statligt presstöd. I år har tidningen fått 16 861 000 kronor i driftsstöd och 361 950 kronor i distributionsstöd. Sammanlagt 17 222 950 kronor. Drygt 17 miljoner i statligt stöd för att producera dödshot mot ledaren för ett demokratiskt invalt riksdagsparti.

Länstidningens skandalbild markerar ett oroväckande skifte i medias förhållningssätt. Proppen har gått. Det här är signalen till en brutal upptrappning av våldet mot och hetsjakten på alla som sympatiserar med Sverigedemokraternas politik. Eller röstar på SD för att de övriga sju partierna med sin ignorans av för landet livsviktiga och avgörande frågor inte ger dem något annat val. Nu ska det vara fritt fram inte bara för dödshot mot SD:s partiledare. Det är hög tid att förfölja de 5,7 procent eller 340 000 väljare som röstade på SD i valet 2010, tycker musikkritikern Po Tidholm i söndagens SR “Godmorgon världen”.

“Det stora problemet är väljarna”

Han anser att svenska skribenter och debattörer har “hållit igen” i två år men nu äntligen vältrar sig i kraftuttryck och livliga adjektivstinna beskrivningar av SD efter Expressens framstående insatser.

“Det finns plötsligt en energi och glädje i debatten och en allmän lättnad” noterar Po Tidholm. Nu återstår bara ett problem, och det är stort:

“De enda som går fria är väljarna. Det känns lite fegt. Ändå är det ju de som har ställt till det på det här viset. Förekomsten av ett främlingsfientligt parti blev ju inte ett demokratiskt problem på allvar förrän medborgarna bestämde sig för att rösta in dem i församlingarna.”

Det är “de vanliga svenska väljarna, som – om man ska tro aktuella mätningar – i allt högre grad känner att SD har svar på deras frågor” – som enligt Po Tidholm är problemet.

“Statistiken gör gällande att SD-väljarna oftast är lågutbildade arbetslösa män, bosatta på landsbygden. Vilket i sin tur gör dem lite jobbiga att klaga på, eftersom de flesta mediamänniskor, varav nära nog hundra procent är vita, urbana medelklassmänniskor, trots allt har lite ångest inför sin maktposition, boendeort och socioekonomiska status. Klassklyftan är helt enkelt lite för vid.”

“Folk är jävligt korkade”

Själv anser sig Po Tidholm ha frikort genom sitt val av boendeort. Han bor på landet i Trönödal i Söderhamns kommun i Hälsingland. Där fick SD 11,6 procent av rösterna i valet 2010 och var därmed “den mest SD-infekterade norr om Blekinge” med Tidholms ordval. Efter mycket grubblande har han kommit fram till att det är enklast för honom att förhålla sig till den här politiska verkligheten med lite professionell distans. “Men i grund och botten är jag less och förbannad och tycker att folk är jävligt korkade” säger han.

“De där som pruttar högljutt under middagen”

“En lärdom som gick att dra efter Ny Demokratis framgångar var ju att det fanns en ansenlig mängd svenskar som av olika anledningar vill vara de där som pruttar högljutt under middagen, förstör stämningen med smaklösa vitsar och utnyttjar sin rösträtt till att djävlas med det så kallade etablissemanget. Ska dessa personers åsikter plötsligt respekteras bara för att de råkar vara företrädda i parlamentet?”

Så klämmer Po Tidholm till med slutsatsen som tränger på och måste fram:

“Så vart vill jag komma? De hårda orden borde i rimlighetens namn riktas även mot dem som har röstat fram de här jönsarna.”

Mer giftgas mot oliktänkande!

Tack, där satt den. Mer förakt mot “lågutbildade arbetslösa korkade män bosatta på landsbygden”! De slipper alldeles för lindrigt undan. Buss på korkskallarna bara! Mer förföljelse, mer hat! Fram med kanonerna mot “de där som pruttar högljutt under middagen, förstör stämningen med smaklösa vitsar och utnyttjar sin rösträtt till att djävlas med det så kallade etablissemanget”! Mer giftgas mot oliktänkande kackerlackor!

Det Po Tidholm och andra i den svenska PK-eliten fruktar mer än något annat är att Sverigedemokraternas politik håller på att vinna anhängare i betydligt större grupper än de korkade männen i glesbygd; akademiker, intellektuella, författare, journalister, läkare, poliser, sjuksköterskor, socialarbetare, tjänstemän, skådespelare, konstnärer. Det är inte riktigt lika lätt att öppet förakta och vilja gasa ihjäl människor som tillhör samma samhällsklass som man själv som att spy förakt över pruttande lågutbildade arbetslösa män bosatta på landsbygden.

Det Länstidningen och Po Tidholm gör är inte bara att sänka sig ner till gyttjebrottningens nivå. De dödar dessutom det demokratiska samtalet. Utan samtal kan demokrati inte existera. När orden tar slut och bara hatet återstår, då är vi mycket illa ute.
Nu undrar jag bara en sak: när byggs gaskamrarna?