Af Julia Caesar
Det borde beröra svenska journalister djupt. Det kunde lika gärna handla om dem och deras liv. Nu råkade det gälla danska kolleger. Och då ligger svenska journalister lågt. Den svenska bevakningen av terroristrättegången i danska Glostrup är en skandal. Underlåtenhet, feghet och medlöperi är det som styr svenska journalister i dag – inte viljan att göra ett professionellt jobb. Att rädda det egna skinnet och inte riskera att framstå som ”islamofob” smäller väsentligt högre än sanning och yrkesheder.
Fyra extremistiska våldsbejakande islamister har i veckan dömts av tingsrätten i Glostrup till tolv års fängelse var för ett planerat terrordåd mot Jyllands-Postens och Politikens hus i Köpenhamn: Mounir Dharhri, 46, Munir Awad, 31, Omar Aboelazm, 32, och Sahbi Zalouti, 39 år.
Tre av dem har svenskt och en turkiskt medborgarskap. Men jag vägrar kalla dem svenskar, för det förtjänar de inte. De representerar ingenting som är svenskt. Deras plan var att bakbinda, skjuta och halshugga så många av Jyllands-Postens journalister som möjligt.
Enligt åklagarna Gyrithe Ulrich och Henrik Plaehn skulle massmordet ske den 29 december 2010. Men det stoppades strax innan terroristerna skulle sätta sin plan i verket genom samarbete mellan den svenska säkerhetspolisen Säpo och danska PET.
Stoppade i sista stund
”De åtalade var mycket nära att utföra terrorhandlingen. Det är inte bara tal om inledande förberedelser. Man är på väg mot målet med sina vapen” säger rättens ordförande Katrine B B Eriksen i Sydsvenska Dagbladet.
Tre av männen grips på förmiddagen den 29 december 2010 i en lägenhet i Herlev i Köpenhamn. Den fjärde, Sahbi Zalouti, hade hoppat av Danmarksresan i Jönköping. Han grips samtidigt i en lägenhet i Stockholmstrakten.
”Enligt vår uppfattning skulle attentatet ske samma dag, och de är fällda på riktigt bra bevis” sa statsåklagare Gyrithe Ulrich efter att domen avkunnats i måndags.
”Allah, välsigna vår slakt av de otrogna”
Gripandena, åtalen och domen har föregåtts av långvarigt spaningsarbete, bland annat avlyssning av en av de nu dömdas lägenhet där terroristerna håller morgonbön innan de ska skrida till verket. På en av inspelningarna säger en av männen:
”Allah, ge oss din välsignelse att slakta de otrogna.”
I männens hyrbil, en Toyota hyrd på en Statoilmack i Stockholmsförorten Kista, beslagtar polisen en k-pist, skarp ammunition och en ljuddämpare. I lägenheten i Herlev i Köpenhamn hittar polisen vapen, ammunition, buntband av plast som männen skulle binda sina offer med, och 20 000 dollar.
Målet var att attackera yttrandefriheten
Journalisterna på Jyllands-Posten skulle bakbindas, skjutas och halshuggas. Sedan skulle deras avhuggna huvuden rullas nedför Vester Voldgade, alternativt kastas ut genom fönstren för att uppnå största möjliga effekt på danska myndigheter.
Det var hämnden för att Jyllands-Posten publicerade karikatyrteckningar av profeten Muhammed 2005. Terrordådets yttersta avsikt var att attackera och förinta yttrandefriheten: att få journalisterna att ge upp en av de viktigaste hörnstenarna i en demokrati, det fria ordet. På ett av polisens avlyssningsband säger en av de dömda terroristerna:
”Vi ska inte vara som tjetjenerna. Vi ska inte förhandla. När de otrogna samlas, så bind dem och hugg halsen av dem.”
Terroristernas agenda var alltså exakt den som koranen dikterar och som varje rättroende muslim är skyldig att följa. De ”otrogna” (= icke muslimer) ska dödas varhelst man påträffar dem.
Greps i Kenya 2006
Vilka är då de så kallade ”svenskarna” bakom de blodiga terrorplanerna?
Munir Awad, 31, har gripits på grund av terrormisstankar två gånger tidigare men inte dömts för terrorbrott förrän nu. Han är född i Libanon. När hans mor dog 1987 sattes Munir Awad, då sex år gammal, och två bröder på ett plan till Sverige. Här adopterades pojkarna av en moster i Halmstad. Han är svensk medborgare. Han tillhörde Bandidos och kom tidigt i klammeri med rättvisan, blev villkorligt dömd för misshandel. Den här gången greps han i Köpenhamn.
De tidigare gripandena har skett under minst sagt uppseendeväckande omständigheter. Munir Awad har en utpräglad faiblesse för att turista i krigszoner. Första gången greps han av militär i Kenya 2006, på flykt undan etiopiska styrkors attack mot det islamistiska styret i Somalias huvudstad Mogadishu.
Han greps tillsammans med sin flickvän Safia Benaouda (dotter till ordföranden i Sveriges Muslimska Råd, Helena Benaouda), då 17 år och gravid. I sällskapet ingick också en amerikan, Daniel Maldonado, som senare dömdes i USA till tio års fängelse.
Paret Awad-Benaouda hade uppgett att de skulle resa på semester till Dubai för att sola och shoppa men reste istället till det krigshärjade Somalia för att ”uppleva det vackra landskapet och äkta islamsk kultur”. Resan slutade i etiopiskt fängelse i Addis Abeba, där de satt i flera månader innan svenska myndigheter lyckades få hem dem våren 2007.
När Safia Benaouda och Munir Awad släpptes ur fängelset riktades kritik mot svenska UD för att de inte hade ansträngt sig tillräckligt mycket för att få de fyra svenskar frikända som hade gripits under resor i Somalia (förutom Awad och Benaouda ytterligare två män).
Gripna på väg mot Waziristan
Två år senare var det dags för exotisk sightseeing igen. Den 28 augusti 2009 greps Munir Awad, Safia Benaouda och deras tvåårige son tillsammans med ”Kubasvensken”, den före detta Guantánamofången Mehdi Ghezali och ytterligare åtta misstänkta i en minibuss på väg mot staden Dera Ghazi Khan i centrala Pakistan. Staden är sista anhalten före bergsområdet Waziristan, en närmast laglös autonom ”safe haven” för extremistiska europeiska konvertiter och andra islamistiska terrorister. Två av männen i bussen hade kopplingar till terrorgruppen Islamic Jihad Union, som har träningsläger i södra Waziristan.
Enligt den pakistanska polisens beslagsprotokoll hade gruppen med sig falska resehandlingar, 10 940 dollar, två knivar, en strypsnara av stålvajer och sexton CD-inspelningar ”Hereafter” med vålds- och jihadpredikningar av Anwar al-Awlaki (1971-2011) med budskap att det är varje muslims plikt att döda så många ”otrogna” som möjligt. Den USA-födde Al-Awlaki har bedömts som en av världens farligaste extrema islamister och jihadideologer. Han dödades i Jemen av amerikanska drönare den 30 september 2011.
Munir Awad klarade sig undan på ett bananskal
Terrormisstankarna mot Munir Awad, Safia Benaouda och Mehdi Ghezali avskrevs, och de släpptes efter att ha suttit fängslade i sex veckor utanför Islamabad.
”När svenskarna sedermera skickades hem från Pakistan var kritiken inte nådig mot svenska medier och polismyndigheter, vilka anklagades för islamofobi” skriver Johan Lundberg på Axess blogg.
Munir Awad klarade sig alltså undan på ett bananskal från sina sightseeingturer i krigszoner båda gångerna. Och svenska media stod redo och höll upp offerkoftan med utbredda armar. Efter att svenska Säpo och UD lyckats få loss Awad från militärfängelset i Addis Abeba gavs han tillfälle att gråta ut som tortyroffer, förföljt av säkerhetstjänster, i ett av Sveriges Radios mest extrema vänsterpropagandaprogram, ”Konflikt” i P 1. Han intervjuades i maj 2007 av den prisbelönta pekboksjournalisten Randi Mossige-Norheim. Utan besvärande kritiska frågor fick han prata om hur han alltid hade längtat efter att se ett riktigt muslimskt land och att det var därför han reste till Somalia:
”Vi muslimer åker inte till Kos.”
”De fixar inte en terroraktion, helt enkelt”
SVT ”Uppdrag Granskning” gav Munir Awads svärmor Helena Benaouda motsvarande generöst utrymme att bortförklara den minst sagt besvärande omständigheten att hennes dotter och svärson två gånger i rad gripits i ett par av världens värsta krigszoner.
”Jag förstår inte hur man kan vara så korkad” sa hon om sin dotter.
Efter att Safia Benaouda, Munir Awad och deras tvåårige son släppts från fängelset utanför Islamabad avfärdade hon bestämt alla misstankar om terrorplaner:
”De har varken avsikt, förmåga eller kunskap att göra någon terroraktion. De fixar inte sånt, helt enkelt.”
Kvinnomisshandel och narkotikabrott
De övriga i den islamistiska terrorkvartetten som nu har dömts till tolvåriga fängelsestraff är heller inga duvungar:
Sahbi Zalouti, 38. Svensk medborgare med tunisiskt ursprung. Kom från Tunisien till Sverige i slutet av 1990-talet. Bosatt i Järfälla utanför Stockholm. Hoppade av okänd orsak av Köpenhamnsresan i Jönköping. Lärde känna Munir Awad i Pakistan, där han greps av säkerhetspolisen för att ha rest in i landet illegalt. Han greps i ett annat område än Munir Awad, Baluchistanprovinsen.
Omar Abdalla Aboelazm, 31. Född i Sverige 1980 som son till en svensk mor och egyptisk far. Bosatt i Stockholm. Greps i Köpenhamn. Kopplingar till al-Qaida i Pakistan. Tidigare dömd för misshandel, olaga hot, ofredande, sexuellt ofredande och stöld sedan han har överfallit en 25-årig kvinna i en trappuppgång och under en kortare tidsperiod antastat en 23-årig, en 16-årig, en 13-årig samt tre 15-åriga flickor.
Sedan SCB (Statistiska Centralbyrån) 2003 ändrade definitionen av svensk och utländsk bakgrund definieras Omar Abdalla Aboelazm och alla andra med en utländsk förälder som “svensk bakgrund”.
Mounir Dharhri, 45. Turkisk medborgare. Bosatt i Stockholm. Greps i Köpenhamn. Kopplingar till al-Qaida i Pakistan. Mounir Dharhri påstås ha lyckats ta sig fram till ett islamistiskt träningsläger i Pakistan och därefter tillbaka till Sverige utan att bli upptäckt av polisen. Tidigare dömd för upprepad kvinnomisshandel: misshandel av sin fru 2000, misshandel av sin sambo 2004, olaga hot och narkotikabrott. Han har ett omfattande kokainmissbruk.
En perfekt representativ liten samling islamister
De fyra dömda terroristerna är med andra ord en prydlig liten samling våldsbejakande extrema islamister – värdiga representanter för det omhuldade nya mångkulturella Sverige. En av dem, Omar Abdalla Aboelazm, 31, är alltså född i Sverige, närmare bestämt i Äppelbo, Dalarna. Mounir Dharhri, 45, är turkisk medborgare men har beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det svenska medborgarskapet kommer säkert som ett brev på posten inom kort. Tunisiern Sahbi Zalouti, 38, och libanesen Munir Awad, 31, har svenskt medborgarskap. Det är perfekt representativt för Sverige. I Sverige är det nämligen så att vem som helst med vilket kriminellt förflutet som helst kan få uppehållstillstånd utan att behöva visa några ID-handlingar, eller med en falsk, nogsamt ihopljugen identitet.
I många fall har svenska myndigheter inte den blekaste aning om vilka man släpper in i landet. Sedan har invandraren medborgarskapet som i en liten ask efter fem år, med en omfångsrik tillhörande ”rättighetskatalog” (term myntad av migrationsminister Tobias Billströms (m) i SR Ekots lördagsintervju). Någon skyldighetskatalog har vi dock aldrig hört talas om.
Fullföljande av terrorplaner som gått i stöpet
Det planerade terrordådet i Köpenhamn har kopplingar till tidigare planer på att mörda så många som möjligt av Jyllands-Postens journalister som hämnd för Muhammedteckningarna 2005. Mycket tyder på att de fyra nu dömda terroristerna hade i uppdrag att fullfölja ett tidigare planerat attentat som gick i stöpet.
Länken mellan händelserna heter Farid Lamrabet, och har enligt amerikanska underrättelser kodnamnet ”Abu Umar”. Han invandrade till Sverige 1985 och blev svensk medborgare 1993. Han var tidigare gift och har sex barn. Han har försörjt sig genom att driva företag där han importerar marockanskt hantverk och säljer skinnjackor, skriver Per Gudmundson på sin blogg, med Jyllands-Posten som källa.
Hjärnorna bakom planerat attentat mot Jyllands-Posten
I oktober 2009 greps 49-årige David Coleman Headley (han bytte namn från Daood Gilani 2006) på Chicagos flygplats när han skulle stiga på ett plan mot Pakistan för att träffa den islamistiske terrorledaren Ilyas Kashmiri (1964-2011) och överlämna allt material om en planerad attack mot Jyllands-Posten. Han hade en flygbiljett bokad till Köpenhamn den 29 oktober.
Headley är född i Washington DC 1960 och har en amerikansk mor och pakistansk far. Han kunde gripas efter nära samarbete mellan amerikanska FBI och danska PET för långt gångna planer på terrorattentat mot Jyllands-Posten.
Högst på dödslistan stod kulturredaktören Flemming Rose och tecknaren Kurt Westergaard. Coleman Headley hade besökt Danmark två gånger under 2009 för att filma och rekognoscera inför terrordådet. Han hade även besökt Jyllands-Postens redaktioner i Köpenhamn och Århus. Han presenterade sig som ”affärsman” som var intresserad av att annonsera i tidningen.
”The Mickey Mouse Project”
Köpenhamns centralstation (hovedbangården) och några militära platser var andra mål för de planerade attentaten. Terrorattacken mot Jyllands-Posten gick under kodnamnet ”The Mickey Mouse Project”. En grupp terrorister skulle ockupera tidningens huvudredaktion, mörda journalisterna och köra en lastbil fullastad med sprängmedel in i byggnaden.
David Coleman Headleys samarbetspartner Ilyas Kashmiri var ledare för terrorgruppen Harakat-ul-Jihad-al-Islami, en av al-Qaidas allierade i Bangladesh, Indien och Pakistan. Trupperna skulle rekryteras från pakistanska Lashkar-e-Taiba, det samvetslösa terrornätverk som anställde den tre dygn långa blodiga massakern mot oskyldiga civila i Bombay i november 2008. Massakern skördade 164 dödsoffer och mer än 300 skadade. Attentatet mot Jyllands-Posten började planeras redan månaden före blodbadet i Bombay.
När David Coleman Headley greps i Chicago såg han sig tvingad att berätta allt för att slippa dödsstraff. Ilyas Kashmiri dödades av amerikanska drönare den 3 juni 2011. Under 2011 dödades alltså tre av världens farligaste islamistiska terrorledare: Usama bin Ladin, Anwar al-Awlaki och Ilyas Kashmiri, de två sista med drönarattacker.
Terrorrättegång i medieskugga
Att kolleger i vårt grannland Danmark hotas av att slaktas av islamister borde engagera svenska journalister. Det skulle ju lika gärna kunna vara deras huvuden som planerades att rulla utanför tidningsofficinerna i Marieberg och Globen eller radio- och TV-husen på Östermalm.
Terrorhot mot den yttrandefrihet som är journalisternas levebröd borde också vara en prioritet. Journalisterna borde rasa, darra, skaka i sina grundvalar. Men rättegången i Glostrup mot de fyra terrormisstänkta islamisterna har ägt rum i svensk medieskugga.
Rapporteringen har varit återhållsam, begränsad till ett uppenbart ”Härtill är jag nödd och tvungen”, men inte mer. Sveriges Radios Nordenkorrespondent Jenny Sanner Roosqvist har med sin demonstrativt nonchalanta rapportering gjort allt för att förvalta företrädaren Christer Fridéns extremvänsterperspektiv. Under sin tid som Nordenkorrespondent bedrev Fridén regelmässigt hätska attacker, särskilt i samband med valbevakning, mot i tur och ordning Dansk Folkeparti, norska Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna.
200 artiklar från Glostrup, 3 650 om Breivik
Företaget Retriever, som samlar artiklar från nästan alla större medieföretag i sin databas, har drygt 200 träffar på terrorrättegången i Glostrup sedan den började i april.
”Om man under samma period söker på namnet Breivik blir antalet artiklar 3 650. Den som förväntade sig att rättegångens avslutande skulle avspeglas ordentligt i svenska medier blev än en gång besviken” skriver Erik Helmerson i en ledare i Dagens Nyheter.
Islam och islamism bränns
Orsaken till den här skevheten är uppenbar. Islam och islamism bränns. Ämnet är obekvämt för journalisterna. De kan i allmänhet ingenting om islam utan tror antagligen naivt att islam är ”fredens och kärlekens religion” som de har blivit itutade. Hur många svenska journalister har läst koranen för att lära sig något om islams sanna väsen?
”Svenska journalister är naiva, okunniga och rädda att gå islamofobers ärende. Därför avstår de från att granska extremistiska islamister och deras miljöer” säger journalisten Magnus Sandelin i SR P1:s mediegranskande program ”Medierna”.
”Även om medierapporteringen kring islamistiskt motiverat våld tidvis har varit omfattande så har den i Sverige begränsats till rutinmässig bevakning av olika nyhetshändelser” skriver han i sin nya bok ”Jihad: svenskarna i de islamistiska terrornätverken”.
I en debattartikel i Expressen skriver Magnus Sandelin:
”Medan svenska jurister, psykiatriker, journalister, ledarskribenter och många andra i snart ett år har spekulerat i den norske terroristen Anders Behring Breiviks skrämmande drivkrafter har våra egna ideologiskt och religiöst motiverade terrorgrupper fått fortsätta att verka utan granskning.
Säkerhetspolisens färska årsrapport visar att hotet från denna miljö är högst påtagligt och att en ny attack som den som Taimour Abdulwahab försökte iscensätta mycket väl kan inträffa igen.”
”Ett politiskt minfält”
Mats Skogkär i Sydsvenska Dagbladet drar liknande slutsatser:
”De dömda i Danmark har rötter i bland annat Nordafrika och Mellanöstern, de är muslimer och dådet som planerades var religiöst motiverat. Fallet är med andra ord ett politiskt minfält. Vem vill anklagas för att skuldebelägga en redan utsatt och misstänkliggjord minoritet? Att förlägga hotet till höger är på så sätt mycket tryggare.”
Den danske chefsåklagaren är förvånad över svenska mediers svala intresse för fallet:
”Det har inte förbigåtts med tystnad, men det har varit bra nära och det tycker jag är jäkligt märkligt.”
Journalisterna styrs av feghet och omtanke om sitt eget skinn
Samlade säkerhetsbedömningar har visat att hoten från extremistiska islamister är större än hot från högerextrema grupper. Inför denna bedömning lägger sig svenska journalister platt och leker kurragömma, uppenbart mer styrda av personlig feghet och omtanke om eget skinn än av journalistisk professionalism. Nödtvungen och nödtorftig nyhetsbevakning kan man möjligen stå till tjänst med – för att man är så illa tvungen. Men de grävande, avslöjande reportagen om islam, islamister och islamistiska miljöer lyser med sin frånvaro. Journalister har ett ansvar att skildra samhällsföreteelser allsidigt och korrekt, utan hänsyn till politiska eller andra personliga preferenser. Det ansvaret sviker svenska journalister grovt, både vad gäller islam och mångkulturens konsekvenser för Sverige och svenska folket.
Måste huvuden rulla på svenska gator innan journalisterna vaknar upp ur sin feghetsdvala?
Litteratur:Magnus Sandelin: ”Jihad: svenskarna i de islamistiska terrornätverken”.