Ytringsfrihet

Samvittighetskvaler har blitt til selvforakt

”Ingenting er mer vestlig enn hatet mot vesten.” Dette skriver den franske forfatteren Pascal Bruckner i boken ”La tyrannie de la pénitence” (”Skyldens tyranni”) fra 2006. Bruckner legger til at ”alle moderne tanker kan reduseres til en mekanisk fordømmelse av den vestlige verden med vekt på det sistnevntes hykleri, vold og avskyligheter”.

Hege Storhaug, HRS

”Han overdriver, men ikke mye,” skrev Daniel Pipes i National Review Online In Europe, Remorse Has Turned to Masochism tidligere i år. Artikkelen er nå oversatt til svensk av Pipes undergruppe i Sverige.

Han (Bruckner, red merk) visar hur européer ser sig själva som «den sjuke människan på planeten» vars odrägliga uppförande orsakar varje problem i världen utanför västvärlden (det han kallar för Södern). När den vite mannen satte sin fot i Asien, Afrika eller Amerika följde död, kaos och förstörelse. Européer känner själva att de är födda med stigman: «den vite mannen har sått bedrövelse och ruin vart han än har gått». Hans bleka hy signalerar hans moraliska defekter.

Dessa provokativa uttalanden ger stöd åt Bruckners briljanta polemiska påstående att europeisk ånger för imperialismens synder, fascismen och annan rasism har kontinenten i ett sådant järngrepp att det kväver dess kreativitet, förstör dess självförtroende och tär på dess optimism.

Bruckner själv erkänner Europas fel och misstag men han lovordar dem också för deras självkritik: «Det råder inget tvivel om att Europa har avlat fram monster men de har samtidigt också avlat fram teorier som gör det möjligt att förstå och förstöra dessa monster». Kontinenten, vidhåller han, kan inte vara enbart en förbannelse eftersom deras makalösa prestationer komplimenterar deras värsta grymheter. Detta kallar han för «bevis på storhet».

Paradoxalt nog är det Europas beredvillighet att erkänna sina fel och brister som framkallar självhatet. Samhällen som inte ägnar sig åt introspektion sliter inte sönder sig själva. Europas styrka är också dess svaghet. Trots att kontinenten «mer eller mindre har besegrat sina monster» såsom slaveri, kolonialism och fascism så väljer man att dväljas i den värsta delen av sin historia. Härav titeln på hans bok, Tyranniets skuld. Det förflutna med sitt våld och sin aggression är fruset i tiden, en börda som européerna aldrig förväntas kunna göra sig av med.

Södern däremot är dömt till evig oskyldighet. Allt medan kolonialismen bleknar bort i historien så skyller européerna rättmätigt på sig själva för de tidigare koloniserade människornas belägenhet. Evig oskyldighet betyder att man omyndigförklarar alla som inte är västerlänningar; européerna smickrar sig själva som varande de enda vuxna – i sig en form av rasism. Det är också ett sätt att förekomma kritik.

Detta förklarar varför européerna frågar vad de «kan göra för Södern istället för att fråga vad människorna i Södern kan göra för sig själva». Det förklarar också varför efter Madridbombningarna 2004, en miljon spanjorer marscherade mot, inte de islamistiska förövarna, utan deras egen premiärminister. Och än värre: varför de såg den spanska civilisationen som var «söndersliten av stål och eld» som den skyldige.

Som visats genom Madridbombningarna och ett oräkneligt antal andra våldshandlingar så tenderar muslimer att hysa en stark fiendskap gentemot Västvärlden, och palestinierna rankas som de mest fientligt inställda av muslimerna. Att palestinierna är emot judarna, de som lidit allra mest av västvärldens mordiskhet, gör dem till ett perverst idealiskt verktyg för att avvisa västvärldens skuld. Vad som är än värre är att medan européerna avväpnar sig själva så tar judarna upp svärdet och svänger det ogenerat.

Europa frikänner sig själva från brotten mot judarna genom att betrakta palestinierna som offer, oavsett hur ondskefullt de agerar, och genom att framställa israelerna som nutidens nazister, oavsett nödvändigheten av deras självförsvar. På så sätt har den palestinska frågan «tystlåtet legitimerat hatet mot judarna». Européerna fokuserar på Israel med en sådan intensitet att man skulle kunna tro att planetens öde avgörs «på en liten bit land mellan Tel Aviv, Ramallah och Gaza».

Och Amerika? Precis som «Europa frigör sig från sina brott under Förintelsen genom att skylla på Israel, (så) frigör de sig själva från sina synder under kolonialismen genom att skylla på USA». Att bannlysa sitt amerikanska barn gör att européerna framstår i bättre dager. Bruckner för sin del avvisar denna lätta utväg, han beundrar amerikanskt självförtroende och stolthet över sitt land. «Medan Amerika hävdar sig själv så ifrågasätter Europa sig själv». Han noterar också att när det är svåra tider så vänder sig den förtvivlade mannen på jorden alltid till USA, inte till den Europeiska Unionen. För honom är USA den «sista stora nationen i Västvärlden».

Han hoppas att Europa och Amerika kommer att samarbeta igen, för när de gör så kan de «uppnå fantastiska resultat». Men hans egna bevis pekar på att den eventualiteten är föga trolig.