Af Philip Wendahl (artikkelen er også tilgjengelig på engelsk)
I Malmö fördubblades förra året antalet hatbrott mot judar jämfört med året dessförinnan. Som vanligt vad gäller hatbrott är mörkertalet mycket stort givet att många inte vågar anmäla på grund av risken att utsättas för ytterligare trakasserier.
Samtidigt som detta sker hävdar stadens högsta politiker, socialdemokraten Ilmar Reepalu att det inte förekommit några attacker mot judar och att om judar vill flytta från Malmö till Israel är det ingen angelägenheten för staden. Det är lätta att vilja nypa sig själv i armen för att vakna. Beskrivningen ovan är Sverige 2010, men doften av tyskt trettiotal dröjer sig kvar i Reepalus ord – inga attacker mot judar har förekommit.
Att trakasserierna mot Malmös judar i huvudsak kommer från muslimer skapar oreda i den svenska politiken där allt handlar om att först etnifiera konflikter och sedan ta den utsatta minoritetens perspektiv. De antirasistiska grupperingarna blundar i bästa fall och i värsta fall tar de fighten mot den påstådda islamofobin istället. Att det finns en muslimsk antisemitism i vårt land borde inte överraska någon – inte ens den sömniga socialdemokratin, men med Reepaulus ord ges ett tyst medgivande och tack vare dem är svenska politiker medskyldiga till dessa övergrepp mot såväl enskilda som mot vårt civiliserade samhälle. Malmös politiker borde stå upp för den judiska minoritet som numerärt är i underläge mot de muslimska gatuterroristerna och försvara dem. Det finns cirka 1.500 judar i Malmö och med lite tur lika många israelvänner. Det finns hundratusentals malmöbor med muslimsk/arabisk bakgrund. Sverige såsom stat borde understryka vårt demokratiska och humanistiska värdeimperativ för de som kommer från homofoba, antisemitiska, misogyna och antidemokratiska länder världen över.Vi måste sluta skämmas över vår öppenhet och sluta be om ursäkt för våra värderingar. Sverige borde såsom land överge den mångkulturalistiska ideologin om att alla kulturer alltid är lika mycket värda och lika önskvärda. Mångetnicitet utan hänsyn till människors hudfärg, läggning, kön eller könsutryck är en grundsten i en demokrati – men värderingar ska inte vara relativa. Även ”sekulära” muslimer kommer trots allt från länder där regimerna för en hårdför politik mot kristna och judar – att förvänta sig att detta som av ett trollslag lämnas vid nationsgränsen är naivt och farligt. Men medan gatorna faller i händerna på den starke fortsätter Malmös starke man inte bara att blunda – utan också piska på den antisemitiska våg som sköljer över världen. När israeliska tennisspelare ska gästa Malmö för att i brödrarskap spela Davis Cup-matchen mellan våra båda länder känner Reepalu olust inför att vara i samma rum som dessa judar. För några år sedan svarade samma Reepalu på frågan om vilken nu levande person han tyckte sämst om och svarade Ariel Sharon. Självklart finns det fog för kritik av Sharon – men när jag får samma fråga känns såväl Vladimir Putin, Saddam Hussein (som levde vid detta tillfälle), Fidel Castro, Omar Al-Bashir eller varför inte Hu Jintao som mer passande namn med de tusentals mord, fördrivningar, våldtäkter och övergrepp som alla dessa män gjort sig skyldiga till. Svaret Reepalu gav tecknar ändå en mer fullständig bild av honom. När den judiska församlingen arrangerade en fredsmanifestation på Stortorget avbröts den när vänstergruperingar tillsammans med islamistiska grupper utrustade med glasflaskor, ägg raketer och hamasflaggor skrämde bort dem. Lika tyst var det från Malmös stadshus då. När det judiska begravningskapellet vandaliserats var det tyst. När burkar märkta med ”zyklon B” placerats ut vid den judiska begravningsplatsen var det tyst. När Synagogan i Helsingborg brann eller när judiska butiksägare återigen trakasseras är det tyst. Det hänger en tung doft av trettiotal över Malmös gator.