Det nedenstående er sakset fra Document.no:
Det heter så fromt at man skal gi beskyttelse til de forfulgte. Men
halvparten av dem er gjenforeningssaker – dvs. 500.000. I tillegg kommer mange
som får opphold på humanitært grunnlag. Hvis man holder seg strengt til de som
har fått opphold av beskyttelsesgrunner, er det bare én av ti, skriver Sandelin.
Alle disse tallene er tilgjengelig på Migrationsverkets hjemmeside, men de
blir ikke debattert. Heller ikke prisen, hva denne eksplosjonsartede
innvandringen koster Sverige. Av mennene som kom på slutten av 90-tallet, hadde
bare halvparten arbeid fem år senere. For kvinner var tallet 30-40 prosent.
På alle andre områder forlanges det regnskap og budsjett, men ikke over
innvandringen. Anslag over hva innvandringen koster Sverige spenner fra 40
milliarder til 300 milliarder kroner.
Svenskene ligger nå lavest i Norden i per capita-inntekt. Finland har gått
forbi.
Den fortielsen Sandelin beskriver, kan også anvendes på norsk offentlighet.
Politikere og forskere viser en utpreget taushet om de ubehagelige sidene ved
innvandringen.
Fra det britiske Overhuset kom det i forrige uke en rapport som torpederte
mytene om den lønnsomme innvandringen til Storbritannia. Noen tar bladet fra
munnen. Hvor lenge kan norske politikere og forskere late som ingenting? Enn så
lenge flyter de på oljepenger og den humanistiske hybris. Folket tør de ikke
spørre.
«Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna»
Krav på genomlysning av svensk invandringspolitik: Den politiska korrektheten
ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor. Drygt en
miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats
uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio varken klassade som
flyktingar eller som skyddsbehövande. Det är alltså en lögn att Sveriges
mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna. Men
detta förtigs av såväl politiker som massmedier. Inte minst journalisterna har
svikit sitt ansvar. I stället har vi fått en nationell mörkläggning av
ideologiska skäl i allt som rör invandrar-, asyl- och flyktingfrågor. Nu borde
regeringen genast utreda hur mycket de människor som kommit hit kostar i
offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. Att ett samhälle faller sönder
på grund av en alltför stor invandring gagnar ingen. Det skriver Gunnar
Sandelin, journalist, socionom och tidigare pressombudsman på Bris.
Från mitten av sjuttiotalet och tio år framåt arbetade jag på socialbyrå och
behandlingshem i Stockholm. Som färsk socialarbetare hamnade jag i en tradition
som jag från början instinktivt reagerade mot, men som jag ändå snabbt föll in
i. Jag var med om att bevilja asylsökande med uppehållstillstånd semesterresor
till de länder som de påstått sig ha flytt från. Jag betalade ut socialbidrag
till utländska medborgare som jag nästan säkert visste hade svarta jobb vid
sidan om – allt för att undvika obehagliga konfrontationer. Om en folkgrupp sa
en av mina chefer att «vi får väl försörja dem som en folkloristisk färgklick.»
I backspegeln är det tydligt att jag för egen del saknade tillräcklig erfarenhet
och det civilkurage som skulle ha krävts för att kunna rucka på det eftergivna
och förstående systemet. Många gånger byggde hjälparna upp ett osunt
bidragsberoende, oavsett om klienterna var svenskar eller hade utländsk
bakgrund.
Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag
bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största
nyhetsprogram att det ska «vara så synd om invandrarna att folk ska gråta
framför teven». För att en nyhetssändning skulle bli en «bra show» var att det
önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk
aldrig synades i sömmarna. Sedan dess har jag funderat över orsakerna till att
de ledande opinionsbildarna har så dålig verklighetsförankring i frågan. Hur
många inflytelserika journalister har haft ett längre sammanhängande arbete i
den verklighet som de varje dag vinklar sina rapporter utifrån? Våra
opinionsbildare lever sällan där problemen finns. Eliten av skribenter och
tyckare tillhör en övre medelklass som inom sina reservat ostört kan värna om
sina ideologiska konstruktioner och rynka på näsan åt enklare varelsers
intolerans. På SVT kallade vi den genomsnittliga tittaren för «Nisse i
Hökarängen».
På Migrationsverkets hemsida finns en tabell som heter «Beviljade
uppehållstillstånd 1980-2006». Den specificerar på vilka grunder en utlänning
fått uppehållstillstånd här under 26 år. Informationen har varit tillgänglig
under många år, med årliga uppdateringar. Ändå tycks Sveriges journalistkår
sorgfälligt ha undvikit att ta del av den. Resultatet har blivit att den mest
genomgripande förändring som det svenska samhället genomgått i vår tid inte har
diskuterats offentligt på ett allsidigt sätt. Migrationsverkets siffror sätter
ljuset på denna ohederlighet, såväl vad gäller medierapporteringen som ansvariga
politikers rädsla för klarspråk till allmänheten.
Från 1980 till 2006 har drygt en miljon uppehållstillstånd beviljats i
Sverige, varav nästan alla permanenta, vilket skiljer Sverige från de flesta
länder. Ett tillskott på en miljon utländska medborgare under så pass kort
historisk tid är en stor del av en liten befolkning som Sveriges och när det
gäller att ta emot asylsökande så toppar Sverige statistiken per capita i
Europa. Därutöver utgör anhöriginvandringen nästan hälften, en halv miljon, av
alla som får stanna. Tillsammans med den nästa största posten humanitära skäl
(som nu kallas för «särskilt ömmande») uppgår denna invandring till två
tredjedelar av alla beviljade uppehållstillstånd. Men dessa är inte kopplade
till skyddsskäl och faller utanför ramen för asyl.
Endast 22.000 eller 5 procent av de asylsökande har fått stanna på grund av
de är flyktingar enligt FN:s konvention, som omfattar personer som löper risk
att förföljas i hemlandet på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk
uppfattning, kön eller sexuell läggning. Ytterligare 35.000 har kommit hit som
utvalda kvotflyktingar, utsedda av Migrationsverket och FN:s flyktingorgan UNCHR
när alla andra möjligheter ansetts uttömda. Kvot- och konventionsflyktingar är
de enda grupper som är kopplade till FN-beslut när det gäller skydd och asyl.
Men drygt åtta av tio asylsökande får sina permanenta uppehållstillstånd utan
att de klassificeras som flyktingar. Istället får de stanna av humanitära skäl
eller får asyl på nationella särtillägg som ständigt byter namn:
«flyktingliknade skäl», «de facto flykting», «skyddsbehövande».
Jämför man samtliga som beviljats uppehållstillstånd under dessa 26 år så är
nio av tio varken klassade som flyktingar eller skyddsbehövande. Hela denna bild
visar att det inte är sant att Sveriges mottagande av utländska medborgare
främst värnar om de mest utsatta flyktingarnas rätt att få stanna.
Helhetsbilden kan vara krånglig att reda ut, men det är en publicistisk
skyldighet gentemot allmänheten, som knappast orkar hänga med i alla turer kring
invandring, asyl och flyktingmottagning. Journalister har ett ansvar, och ibland
ett direkt uppdrag, att belysa samhällsfrågor ur ett allsidigt perspektiv. Detta
ansvar har min yrkeskår grundligt svikit. I flyktingfrågan har en nästan total
enögdhet rått under alla år. Vi har inte redovisat obehagliga fakta och
debatterat vart Sveriges upp- och nedvända asylpolitik kan leda. Istället har vi
fått en nationell mörkläggning som upprätthålls av ideologiska skäl, där
verkligheten få maka på sig för den idealiserade självbilden och den fejkade
toleransen.
Det är sällan karriärfrämjande att uttala sig för en restriktivare
asylpolitik eller ifrågasätta det mångkulturella samhället. Den politiska
korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet. Den fruktade stämpeln
«främlingsfientlig/rasist» fungerar fortfarande som ett strypkoppel och
avskräcker många från att gå i polemik mot godhetens företrädare, vilka på ren
reflex använder förringande generaliseringar för att ta udden av all kritik.
Sällan diskuteras själva sakfrågan, vilket knappast stärker de mest utsatta
flyktingarnas möjligheter att få stanna.
Den mycket omfattande invandringen till Sverige, världens ledande
bidragsnation, kostar enorma summor – det vet vi. Spekulationer på dagspressens
debattsidor samt utredningar och beräkningar som gjorts sedan mitten av
nittiotalet varierar dramatiskt och pekar på årliga kostnader mellan 40 till
närmare 300 miljarder per år. För inte så länge sedan skrev de två ordförandena
i Sveriges Kommuner och landsting på DN Debatt att «endast hälften av de män som
kom som flyktingar under slutet av 1990-talet hade arbete fem år senare. För
kvinnorna var motsvarande siffra ännu lägre, mellan 30 och 40 procent». Men vi
får aldrig klart besked från de politiker som har öppnat våra gränser om
kostnaderna. I alla andra sammanhang övervägs utgifter i detalj, men här råder
amnesti från sådant grundläggande förnuft. I stället tvingas vi gissa oss till
utgifternas omfattning.
I Europa börjar det bli alltmer legitimt att våga kräva en offentlig
diskussion om samhällets kostnader för invandring/asylmottagning. I exempelvis
våra nordiska grannländer är klimatet öppnare. Storbritanniens överrabbin
Jonathan Sacks framförde nyligen öppna farhågor om det mångkulturella samhällets
sönderfall i boken The Home We Build Together. Den väckte en livlig debatt i
brittiska medier, men i Sverige hördes inte ett ord. Under den spanska
valkampanjen nyligen seglade invandringen för första gången upp som en stor
fråga. Hos oss har moderaterna ändå varslat om att asylpolitik och integration
för första gången kommer att bli en valfråga. Migrationsministern har kallat
svenska politikers rädsla för att tala om problemen med invandring för
«beröringsångest» och att de i stället ska våga tala om «socio-ekonomiska
problem som är kopplade till en viss kategori.»
Självklart ska vi ta emot människor som kan belägga att de flyr för sina liv.
Lika självklart är det att man inte kan tala om invandrare som en enhetlig
grupp. Men man måste ändå kunna få diskutera frågan generellt och öppet utan
anklagelser om rasism och främlingsfientlighet. Förändringen av Sverige från ett
homogent till ett mångkulturellt samhälle är den största förändringen under vår
livstid. Att skattemiljarder slentrianmässigt betalas ut till stora grupper som
inte har klassificerats som varken flyktingar eller skyddsbehövande är
provocerande för samhällsmoralen och gynnar på längre sikt endast verklig
främlingsfientlighet. I grunden är det humanistisk hybris att tro att Sverige
ska kunna härbärgera någon större del av alla som far illa på vår jord. Detta
etablerade tankemönster var från början till största del ett uttryck för en
solidaritet, men har under människosmugglarnas guldålder förvandlats till ren
ansvarslöshet.
Det är dags för vår yrkesgrupp att våga lyfta på locket och föra en offentlig
diskussion som är förankrad utanför elitens elfenbenstorn. Ett rimligt krav är
att regeringen tillsätter en statlig utredning om hur mycket de människor som
har kommit hit de senaste tio till femton åren kostar i offentliga utgifter och
tillför i skatteintäkter. På så sätt skulle vi äntligen kunna få en öppen
diskussion om det mångkulturella samhällets för- och nackdelar ur ett
samhällsekonomiskt perspektiv. Ett samhälle som faller sönder på grund av en
alltför stor invandring gagnar ingen. Vi måste begränsa oss till att hjälpa de
svårast utsatta om vi i framtiden ska kunna ha några resurser kvar till ett
värdigt flyktingmottagande.
Gunnar Sandelin