Journalist Nathan Sharchar skriver i dagens DN.se at han ikke er mye imponert over ideologien multikulturalisme. Den ble innført for å redde samfunnet fra vold og uro, men det er ifølge ham det den kan skape.
För trettio år sedan for jag från Jerusalem till Coventry på ett stipendium. Jag fick nog av vädret efter ett par veckor, och det lilla jag lärde inhämtade jag utanför klassrummen.
De legendariska cykel- och bilindustrierna var redan på fallrepet, och de invandrarstudenter jag delade korridor med extraknäckte mest på ställen med flottyrkokta maträtter. Jag fäste mig vid att personer från den indiska halvön, oavsett tro, kallade sig «blacks» och agerade tillsammans afro-britter mot vardagens bägge gissel: diskriminering och polisbrutalitet.Den vintern bröt svåra kravaller ut i nästan alla invandrartäta industricentra. Ett par kommuner, i sitt beråd, övertalades av sociologer och kriminologer att anamma en ny ideologi, den så kallade multikulturalismen, som kur mot våldet och oron. Birmingham och Bradford gick i bräschen, flera följde.I stället för individens värdighet och rättigheter lärde multikulturalismen att det var de olika kulturerna som var det centrala. Det var de, inte du och jag, som skulle jämställas.
Nettopp denne kollektiviseringen, eller fraværet av å se individer, førte med seg en annen problematisk side i samfunnet. Den var ikke skapt ut fra noe grasrotbehov, men implementert av hvite intellektuelle, som med et slikt initiativ oppnådde det motsatte av hva de håpet:
Inga invandrare eller invandrarorganisationer hade framfört några krav på multikulturella reformer. De applicerades ovanifrån, av vita intellektuella. Förr hade sikher, hinduer, muslimer och karibier bott vägg i vägg och agerat i samma politiska organisationer, i frågor som angick dem alla. Men när bidrag och stöd plötsligt fördelades enligt kulturella principer, föll de gemensamma organen sönder.Under åttiotalet segregerades skolsystemen. Detta skedde av sig självt när det hela tiden var särarten, inte gemenskapen, som utgjorde underlaget för resursfördelningen. Under 90-talet splittrades också bostadsområdena upp och i dag är förstörelseverket komplett: till och med affärsområdena fragmenterats, så att varje «kultur» har sitt shoppingkvarter.I det nya systemet krossades den sekulära islamiska kulturen, som spelat en central roll i de äldre, politiska organisationerna. Multikulturalismen, som Kenan Malik visat, blev den fanatiska islamismens hävstång. De mest «muslimska» muslimerna tog hand om gruppens skolbudget. De som skulle begå terrordåd mot sina egna landsmän hade inte lärt sig det i Pakistan, de hade uppfostrats till det tack vare en blåögd och artificiell modeideologi som inte hade något med islam att göra.Rasismen och multikulturalismen har olika avsikter, men de utgår från samma grundantagande: Att du, och dina eventuella rättigheter, är en funktion av din grupptillhörighet. De bägge ideologierna har samma rötter och de leder mot samma elände: segregation, extremism och slöseri med mänskliga resurser.
Sharchars tanker kan ikke kalles nye, men godt er det at slike tanker nå også luftes i Sverige. Allerede i 2003 stilte informasjonsleder i HRS, Hege Storhaug, spørsmål ved multikulturidelogien, der hun tok til ordet for at vi ikke ønsker et flerkulturelt eller multikulturelt samfunn – men et fargerikt fleretnisk samfunn basert på likeverd, likestilling, religionsfrihet og ytringsfrihet. Hun åpnet slik:
Dette utspillet kommer etter lang tids tvil. Ikke tvil om hvorvidt Human Rights Service eller undertegnede er mot et flerkulturelt samfunn, men en uro for at et slikt utspill vil medføre en hekseprosess. For knapt noen kuer er helligere i innvadringsdebatten enn ideen om det flerkulturelle samfunnet. Og knapt noen begrep er derfor mer tabubelagt enn assimilering.
Men nettopp assimilering er helt avgjørende for å nå målet om et demokratisk og velfungerende fleretnisk samfunn. Ikke-vestlige innvandrere må assimileres inn i demokratiets grunnpilarer;
Prinsippene om likeverd, likestilling, religionsfrihet og ytringsfrihet. Nettopp disse humanistiske og demokratiske prinsippene utgjør sannsynligvis de mest markante forskjellene mellom Skandinavia og land som hovedtyngden av ikke-vestlige innvandrere utvandrer fra. Å assimilere nye befolkningsgrupper inn i disse verdiene er antakelig den største gaven vi kan gi både dem og oss selv, og dermed også muligheten for å beholde et demokratisk og harmonisk Skandinavia. For pakistanere vil en slik assimilering bety at det brutale, fascistiske og uislamske kastesystemet som videreføres her, kastet på historiens søppeldynge. Til glede for liten og stor, kvinne og mann.
I en kommentar 14. februar i fjor påstod politisk kommentator i danske Jyllandsposten, Ralf Pittelkow, at for mye av innvandrings- og integreringsdebatten foregår løsrevet fra hvordan ting fungerer i det virkelige liv. Han viste blant annet til en rekke oppsiktvekkende undersøkelser fra Storbritannia som understreket dette.
Opprinnelig lå holdningen til innvandring og integrering blant toneangivende danske politikere og meningsdannere tett på den multikulturelle ideologi, som har preget Storbritannia. Denne ideologien innebar en ukontrollert innvandring og en velvillig holdning til utviklingen av overveiende muslimske parallellsamfunn, hevdet Pittelkow.
Konsekvensen kom i form av oppsplitting av samfunnet og at innvandret verdigrunnlag, uansett hva, ikke ble oppfattet som noe problem, tvert om: det ble udelt sett på som et berikende mangfold. At den multikulturelle ideologi ble møtt med en kraftig motreaksjon i Danmark, mens nesten ingen reagert i Storbritannia, mener Pittelkow kan forklares med at det er kortere avstand mellom befolkningen og den politiske elite i Danmark enn det er i Storbritannia.
Motreaksjonen vektlegger sammenhengskraften og den gjensidige tillit i det danske samfunnet. Den finner det avgjørende at innvandrere tar del i et fellesskap som bygger på grunnverdiene i dette samfunnet: demokrati, høy grad av frihet (herunder ytringsfrihet), kvinners likestilling, kritisk tenkning uansett autoriteter og dogmer.
Han fastslo at tilhengerne av den multikulturelle ideologi klart har tapt innflytelse i Danmark. Men tilhengerne gir seg derimot ikke – de fortsetter debatten som om den britiske måten å gjøre tingene på kan tjene som et forbilde. Akkurat som i Norge. Men dette er en modell som flere og flere, inkludert dem selv, betegnes som en fiasko. Den velmenende forestilling om at hvis muslimske innvandrere får lov til å dyrke sine egne samfunn i samfunnet, så vil de bli mer velvillig overfor det omgivende samfunn og dermed mer innstilt på integrering, har vist seg å ikke fungere. I Storbritannia har resultatet vist stikk motsatt – det store flertallet ser seg heller som muslimer enn briter, noe som også kom frem i en britisk rapport med det betegnede navnet ”Living Apart Together” (Å leve atskilt sammen).
Situasjonen i Norge? Tja, hva skal man si. Nå handler debatten om at islamforkynnelse skal gis sendeflater i NRK. Og da har knapt debatten om ”hver mann sitt flagg” på Norges nasjonaldag lagt seg. Sa noen hurra?