Den oslo-baserte forfatteren Bruce Bawer gjør i en kort bloggpost fra i går oppmerksom på artikkelen i Dagens Nyheter og lenker til en pdf-kopi av den (s 4-5). Bawer viser også til Wikipedia-oppslaget på journalisten Andreas Malm, der det hevdes at Malm ”har en bakgrund som medlem i Syndikalistiska ungdomsförbundet i Stockholm och arbetar idag som [journalist] på den syndikalistiska veckotidningen Arbetaren.” 

Når det gjelder Malms artikkel i Dagens Nyheter, kan man si om den, for å holde seg i korthet, at den ikke på noen måte kommer i nærheten av å gi en seriøs evaluering av bøkene den anmelder. Malm mer eller mindre ramser opp en del av påstandene og teoriene som fremmes av henholdsvis Ye’or, Steyn, Bawer eller Laqueuer, men viser ved sin karikerende tone at han ikke engang vurderer muligheten av å ta det disse forfatterene har å komme med, seriøst. Malm anstrenger seg overhode ikke for å tilbakevise noe av det de sier. Snarere ser det ut til at han konstruerer hele sin artikkel over en antagelse om at ethvert scenario som involverer noen som helst form for islamisering av Europa, er så til de grader urimelig, at det hele faller på sin egen urimelighet. Hvorvidt Malm her forregner seg eller ikke, blir en separat diskusjon som det ikke er nødvendig å for oss å forfølge her.

I denne sammenheng er det mer interessant for oss å registrere hva slags kulturjournalist den antatt respektable, svenske avisen Dagens Nyheter har satt på oppgaven med å anmelde disse bøkene. Rent umiddelbart kan det kanskje fremstå som litt forunderlig at en omstridt og radikal tilhenger av islamistorganisasjonen Hizbollah får i oppgave å evaluere islamkritisk litteratur. Men det er først når vi ser på Malms politiske affiliasjoner at den innledende forundring slår over i hoderystende vantro.

Kulturjournalisten Andreas Malm, viser det seg, har nemlig vært formann i  Syndikalistiska ungdomsförbundet i Stockholm, og arbeider den dag i dag som journalist for denne organisasjonens ukeavis, Arbetaren. La oss nå se litt nærmere på hva dette innebærer. 

Syndikalistiska ungdomsförbundet (heretter SUF), beskriver seg selv som:

en landstäckande syndikalistisk ungdomsrörelse. Vi verkar för ungdomars rätt på arbetsmarknaden, i skolan och i vardagen genom utomparlamentarisk kamp. Vårt mål är det stats- och klasslösa samhället, ... .

Vi snakker altså her om en sosialistbevegelse som agiterer, ikke bare for et klasseløst, men for et statsløst samfunn, for avviklingen av hele statssvesenet. SUF anser seg selv som en del av ” den revolutionära vänstern”.

Hva dette konkret innebærer kan man for eksempel informere seg om ved å lese om hva slags prosjekter SUF har gående i skolen:  

Vi tycker det är hög tid för en debatt om skolan och skolkamp inom den revolutionära vänstern. Detta eftersom skolkamp enligt vår åsikt borde vara en av våra viktigaste plattformar för kamp.

Skolans funktion i Samhället?
För att kunna förstå skolan och dess funktioner måste vi se den i ett samhällsperspektiv. Många vänstermänniskor tenderar att lyfta ur skolan ur sitt politiska sammanhang och missar därmed skolans verkliga funktion. Skolan har i huvudsak tre syften dels att upprätthålla klassamhället och skilja agnarna från vetet, och dels att producera lydiga arbetare och dels att producera lydiga medborgare. Genom betygsystemet delas människor in efter vilken plats de ska få i samhället. Ett fåtal ska bli företagsledare, en lite större del ska göra karriär och få kvalificerade arbeten, den största delen av eleverna blir arbetare utan status och förmåner.
[ ... ]
Genom Betygsystemet och närvaroplikt lär man oss att komma i tid, presterar så mycket som möjligt och inte ifrågasätta auktoriteter. Helt enkelt de lär oss att bli sådana arbetare som det kapitalistiska systemet efterfrågar. Ett exempel på hur skolan är organiserad för att skapa lydiga arbetare är ringklockorna i skolan samma ringklockor som fanns i fabrikerna. Själva inlärningsprocessen är också den uppbyggd likt ett löpande band, där alla ska lära sig samma saker enligt produktionsschemat.

For å bekjempe denne undretrykkende samfunnsinstitusjonen, maner SUF til kamp mot skolen. Fusk og skulk fremheves her som effektive metoder for å undergrave skolens autoritet og for å øke elevenes kontroll over egne liv:

Exempel på kampmetoder är fusk och skolk då man bryter mot disciplineringen för att öka kontrollen över sitt liv genom att vägra prestera. Fusk urholkar betygssystemets funktion och skulle i en massiv skala fullständigt rasera det eftersom betygsystem bygger på att vi måste prestera för att få något i utbyte.

Dessa kampformer är ofarliga för systemet så länge de förs på ett individuell plan, används de kollektivt underminerar de betygsystemet, och skapar en stämning där man inte respekterar auktoriteter. Det lär också människor vikten av samhållning och solidaritet för att kunna uppnå saker. Detta motstånd har alltså ett radikalt innehåll eftersom det bryter mot löneslaveriets tvång på att prestera (skolarbete) för att få något i utbyte (betyg).
[ ... ]
Som revolutionärer måste vi kämpa inte bara för att förbättra skolan. Men också att kämpa mot skolan som den ser ut idag, och för en ny form av skola. Med att kämpa mot skolan menar vi att bekämpa dess samhällsfunktion - att disciplinera arbetare. Istället vill vi skapa en miljö i skolan som producerar olydiga arbetare.
[ ... ]
Om man vill underlätta skolarbetet t.ex. så kan det vara mer effektivt med mailinglistor för att utbyta svaren på läxorna.

Som eksempel på konkrete aksjonstiltak i skolen, kan SUF berette om et elevsyndikat i Jönköping som gjennomførte en vellykket blokkade på sin lokale skole. Ved å blokkere to klasserom, greide de å få rektor ved skolen til å gi etter for deres krav i løpet av bare halvannen time. En yytterligere oversikt over noen av SUFs mange aksjoner, kan man finne her.

Syndikalismen beskrives av SUF selv som en anarkistisk og revolusjonær venstrebevegelse, som prioriterer ”direkte aktion” (streik, boikott, blokkade og lignende) heller enn organisert fagforeningsarbeid i sin kamp for at arbeiderne skal overta produksjonsmidlene og samfunnsorganisasjonene, for slik å realisere det rettferdige, klasseløse likhetssamfunnet. I et internasjonalt perspektiv manifesteres dette i at SUF aktivt støtter den danske BZ-bevegelsen og, selvfølgelig, den palestinske intifadaen. I en pressemelding gir SUF den følgende evaluering av palestinakonflikten:

Syndikalistiska ungdomsförbundets tolfte landsmöte uttrycker sitt fulla stöd för det palestinska folkets heroiska kamp mot denna den sista europeiska kolonialismens utpost. Det var de europeiska kolonialmakterna som lät sionisterna kolonisera Palestina i början av 1900-talet. Det var med dessa makters goda minne de sionistiska styrkorna fördrev palestinierna, stal deras land och upprättade sin rasistiska stat på palestinsk mark.

SUF støtter til og med bruken av palestinske barn i krigen mot de sionistiske kolonistene:

När ett palestinskt barn slungar en sten mot de USA-tillverkade israeliska stridsvagnarna, eller då en palestinsk revolutionär riktar sin Kalasjnikov mot en olaglig israelisk bosättning, är de inte bara ett lysande exempel för sitt eget folk. De visar inte bara vägen till befrielse för massorna som dignar under de reaktionära, USA-stödda arabregimerna, eller för de miljarder afrikaner, asiater eller sydamerikaner som lider under västvärldens direkta eller indirekta imperialism, under USA-stödda diktaturer eller under IMF:s och världsbankens kvävande grepp. Nej, intifadan visar även vägen för de miljoner arbetare i väst och för oss revolutionärer som kämpar i imperialismens hjärta. Den kamp som förs på arbetsplatserna i Sverige, den kamp som förs på gatorna i Seattle, Prag, Nice och Göteborg är samma kamp som den som förs i Palestina, mot den USA-ledda imperialismen.

SUF utgir også ungdomsbladet Direkt Aktion som er ” en revolutionär och frihetligt socialistisk ungdomstidning där du kan läsa om skolkamp, antifascism, musik, feminism och annat viktigt.”

Ifølge skribenten Dmitri Vassermann, har Malm også vært " medlem i den våldsfrämjande gruppen ISM och kravallaktivist med kopplingar till terrorgruppen "Global Intifada". På bildet nedenfor ser vi Malm (den blonde) i basketak med israelske soldater under en av International Solidarity Movement sine "fredsaksjoner" i Palestina.

 

HRS' perspektiv:
Det som gjør Andreas Malms venstrerevolusjonære tilknytning så interessant, er ikke hva dette har å si for hans anmeldelse av ovennevnte bøker; dét blir bare som en parentes å regne i det store bildet. Det som virkelig er interessant med tilfellet Malm, er at det viser at det er fullt mulig å få en sømløs karriereovergang fra venstrerevolusjonær aktivisme til en fast journaliststilling i kulturavdelingen i Sveriges største avis, Sveriges ”paper of record”. Det er vanskelig å tenke seg annet enn at Malms bakgrunn fra SUF og SUF-avisen Arbetaren faktisk må ha telt med blant Malms kvalifikasjoner da han ble ansatt av Dagens Nyheter.

De som ansatte Malm, har trolig altså betraktet venstrerevolusjonær aktivisme som en positiv, kvalifiserende egenskap for hans ansettelse i kulturavdelingen i Sveriges største og ledende avis.

Dét forteller enormt mye om det politiske klimaet i Sverige.