HRS har tidligere påpekt at det ”skjer noe i Sverige” hva gjelder innvandring- og integreringsdebatten. Sverige har i lang tid ført en liberal innvandringspolitikk, hvilket blant annet har medført at de er det landet i Norden som tar imot flest asylsøkere, samtidig med at media i liten grad formidler utfordringer og problemer som innvandringen fører med seg, som i tillegg toppes med høy grad av politisk korrekthet. Men den siste tiden har det kommet aktører på banen som det ikke har vært så enkelt å feie av banen igjen. Dette gjelder ikke minst aktører som selv har innvandringsbakgrunn. I tillegg har noen begynt å kikke i kortene til en rekke akademikere som har vært sentrale premissleverandører til den svenske integreringspolitikken, og funnet at disse kanskje er vel raske til å dra frem rasismekortet. I den senere tid er også islamofobikortet kommet på plass.
Frilansjournalist Joakim Nilsson forklarer i Expressen.se:
Under 2008 har vi redan sett två stora integrationsdebatter blossa upp, med personliga påhopp och hätska tilltal som följd. Den första striden rörde kulturrådets kritik av kulturtidskriften Mana, som bland annat avsåg flera uppseendeväckande fall av antisemitism i tidskriftens artiklar. Kort därefter följde ytterligare en debatt när DN Kulturs medarbetare Andreas Malm anklagade den liberale debattören Johan Norberg samt en av Mana-kritikerna, Dilsa Demirbag-Sten, för att gynna islamofobi. (Det framkom senare att Andreas Malm hade fabricerat de bevis han hänvisade till.)
Medan debatten har eskalerat har rena exempel på nätmobbning uppenbarat sig: Norberg och Demirbag-Sten har förvandlats till måltavlor för allehanda påhopp.
När Dilsa Demirbag-Sten nyligen nominerades till Röda korsets styrelse startades en namninsamling på internet som bland annat anklagade henne för att vara rasist. Dessutom ifrågasattes hennes förmåga till opartiskhet då hon ansågs vara alltför positivt inställd till Israel. (Att vara positivt inställd till Palestina verkade tydligen inte vara ett problem för undertecknarna av uppropet.) Några av de största vänsterbloggarna kommenterade i förra veckan Röda korset-uppropet. I ett flertal uppmärksammade inlägg jämfördes Demirbag-Stens kritik av islamistisk fundamentalism med antisemitism. Hennes invändning mot avarter inom vissa minoritetskulturer gjorde att hon per definition, enligt bloggarna, förvandlades till rasist.De vänsterradikala åsikterna började slå igenom på allvar i samhällsdebatten när Uppsalaprofessorn Masoud Kamali, under visst tumult, tog över den socialdemokratiska regeringens integrationsutredning. När han presenterade sin kontroversiella slutrapport ”Integrationens svarta bok” (SOU 2006: 79) innehöll den svepande skuldbelägganden om rasistiska tendenser och personliga påhopp på flera svenskar med invandrarbakgrund. I en av delrapporterna – Bortom Vi och Dom (SOU 2005:41) – skrev författarna Kamali, Irene Molina, Paulina de los Reyes och Mekonnen Tesfahuney att rasism inte kan vara en begränsad företeelse i ett samhälle, utan att alla européer bär på en kollektiv skuld för århundraden av kolonialism och förtryck. Den som inte tror på reproduktion av rasistiska stereotyper anses vara fast i en förnekelsefas.
Om vi nå alle skulle befinne oss i denne fornektelsesfasen, så har de samme forskerne funnet sammen – og definert hvordan virkeligheten skal se ut, noe som knapt kan kalles veldig ulikt situasjonen i Norge (der prosjektet heter Culcom og ledes av den allstedsværende Thomas Hylland-Eriksen. Forskjellen må i så fall være at Culcom er velorganisert og fundamentert prosjekt, med god økonomi):
Två månader efter att Kamalis utredning hade lämnat sin slutrapport grundades ett löst sammansatt forskarnätverk av svenska samhällsvetare som ville fortsätta driva en aktiv vänsteragenda i integrationsfrågor. Nätverket utvecklades senare till föreningen Antirasistiska akademin (ARA). Så sent som i januari fick ARA 100 000 kronor i stipendium från stiftelsen Artister mot nazister för att man ”tagit initiativ till att motverka rasism i undervisning, forskning och annan verksamhet inom universitets- och högskolevärlden”. På den interna e-postlistan finner man många av de forskare som ingick i Kamalis krets av förtrogna.
Den akademiska friheten ska naturligtvis garantera att likasinnade forskare kan sluta sig samman i intressegrupper. Men för många samhällsforskare finns naturligtvis även möjligheten att påverka dagspolitiken – och då föds en fusion av politiska och akademiska intressen i ett slags ohelig allians; forskarna ger vetenskaplig legitimitet åt politikerna, politiker ger samhällsinflytande åt forskarna.
Antirasistiska akademin verkar mer ha tagit formen av ett intressepolitiskt kampanjnätverk. Den interna e-postlistan visar till exempel att det sedan länge har funnits etablerade kontakter mellan forskarnätverket och Babak Rahimi, Manas före detta chefredaktör. (I Manas nuvarande redaktion sitter ARA-medlemmen Adrian Groglopo, som tidigare varit sekreterare i Kamalis integrationsutredning.) I ett mejl 5 februari skrev Rahimi till ARA-medlemmen Paulina de los Reyes:
”Hoppas allt bra. Vi har vunnit det första rundan, och nu fortsätter kampen. först och främst vill jag tacka dig och andra i ARA för allt det stöd vi har fått av er.
Jag vill också passa på och påpeka att i det fortsatta kampen räknar vi med ert bidrag till Manas innehåll. Mana behöver även i framtiden era geniala texter och idéer för att fördjupa och spridda kunskaper om rasism.”
Ordföranden Irene Molina svarade Rahimi:
”i senaste ARA:s styrelsemöte i söndags bestämde vi att hålla fortsatt stöd för Mana och för Babak, som nu verkar vara offer för en häxjakt från högern tyvärr med hjälp av några personer som inte verkar uppfatta högerns agenda – att krossa den radikala antirasistiska rörelsen”
Hvem som er offer for en eventuell heksejakt er kanskje et åpent spørsmål, men som Nilsson så treffende påpeker: man aner fiender overalt.
På ARA:s e-postlista odlas dessutom en ”vi mot dom”-attityd. Man anar fiender överallt. När Örebroforskaren Fuat Deniz mördades skrev en skärrad Masoud Kamali att det kunde vara rasistiskt motiverat: ”Snart kan vi inte ens gå fria på våra institutioner och arbetsplatser.”
Det är överlag mycket hårda omdömen som forskarna fäller i sina mejl. Personer med invandrarbakgrund som inte delar analysen av det svenska majoritetssamhällets förtryck behandlas mycket bryskt; namn som Nyamko Sabuni, Evin Rubar, Mauricio Rojas och Dilsa Demirbag-Sten återkommer som måltavlor i mejlväxlingarna. Lars Leijonborgs kommentar till mordet på Deniz beskrevs som en ”sjuk formulering”, av genusvetaren Katarina Mattson. När Nyamko Sabunis, Jan Björklunds och Erik Ullenhags debattartikel om att få invandrarflickor att delta i sexualundervisning publicerades i DN den 6/3 skrev sociologen Adrian Groglopo att folkpartiet bedriver ”svensk raspolitik i sin fascistiska form”.
Efter nyheten att svenska universitet har samlingar med kranier hävdade universitetslektorn Mekonnen Tesfahuney att västerlandet nu bevisat att: ”nekrofili och kannibalism är rasismens ’egentliga’ drivkraft”.Tongången är genomgående mycket rå, och ingen fråga är för liten. Ulrika Dahl vid Södertörns högskola påpekade i februari att hon kände en ”blatteflata” som bodde i ett hyreshus där en av grannarna kallade sitt trådlösa nätverk för ”Vitt Ariskt Motstånd”. Hon frågade därefter de andra forskarna om det inte borde vara förbjudet att döpa sina nätverk till vad som helst.
Om tonen er rå mot andre, er den betydelig mer dempet hva gjelder intern kritikk. Toleransegrensen kan heller ikke kalles særlig høy:
Däremot är e-postlistan betydligt mer restriktiv med intern kritik. När det i höstas kom fram att någon hade kallat en annan ARA-medlem för ”extremist” sade Juan Velasquez och Irene Molina genast ifrån. Att stämpla någon inom den egna rörelsen som extremist borde jämställas med propaganda från latinamerikanska militärjuntor – det leder endast till mord och tortyr, förklarade Molina:
”Begrepp som detta legitimerar imperialistiskt invasion till många folk i världen förr som nu. Alltså både inhemskt och transnationellt kolonialistiskt imperialistiskt förtryck har retoriskt legitimerats med ’extremism’ som begrepp.”
Deretter forklarer Nilsson hvorfor det er lett å konstatere at debatten har hardnet til:
Att den offentliga debatten har hårdnat är lätt att konstatera. De som inte ställer upp på de vänsterradikala teoretiska modellerna för strukturell diskriminering utmålas som fascister, islamofober och ”husnegrer”. ARA:s interna e-postlista erbjuder en liten inblick i den värld där forskarna formulerar sina teser.
När jag frågar ordföranden Irene Molina om hon anser att det är lämpligt att kalla motdebattörer för husnegrer, svarar hon:
– Det där är inte så lätt att svara på. Det måste man se från fall till fall. Men i vissa sammanhang kan det vara berättigat.
Og den brede allmennhetens muligheter?
Kvar återstår frågan: Har den breda allmänheten redan förlorat möjligheten att påverka och få tillträde till de fora för integrationsdebatt som nu styrs av akademiska kotterier, där politiska mobbningskulturer och rasistiska tillmälen har blivit vardagsmat?